onsdag 10 oktober 2007

Nyttomaximering, neuroekonomi, Bentham och lite annat inom nationalekonomin

För några inlägg sedan var det ett smärre meningsutbyte mellan mig och bloggaren på Vänsterekonomi. Jag hade funderat på om den marxska teorin betitlad lagen om profitkvotens fallande tendens kan bidra till att förklara en del av vad som händer i världen just nu. Vänsterekonomi skrev bland annat:

Min kritik mot lagen om profitkvotens fallande tendens är samma som min kritik mot de neoklassiska teorierna: de går inte att motbevisa.
...

Vetenskap går ut på att testa och förbättra hypoteser och teorier, och om teorierna inte är möjliga att motbevisa med verkliga observationer, så försvinner vitsen med att testa dem.

Sådana teorier/lagar är alltså alltid sanna, helt oberoende av verkligheten, och kan därför inte heller säga något om verkligheten.

Men inte ens nationalekonomin står stilla i sin utveckling. Det händer saker som torde påverka såväl den neoklassiska som den marxistiska teorin (den senare skulle jag nog kalla klassiska, utan något neo-bjäfs). Om vi tar grunderna för den neoklassiska ekonomin hittar vi gränsnytteteorierna som utvecklades mot slutet av 1800-talet. Jag gissar att de kom fram därför att den klassiska teorin, med sin bas i arbetsvärdelära och hantverksekonomi, hade svårt att handskas med fabrikskapitalismen.

Logiken bakom dessa nytteteorier är enkel: ju mindre vi har av en vara som vi har behov av, desto större nytta har vi av att få den. Är jag utsvulten är en tallrik falukorv med makaroner högst nyttigt för mig, påfyllning med en tallrik till kan kännas rätt så nyttigt, men är jag proppmätt är nyttan av ytterligare en tallrik obefintlig eller kanske till och med negativ. Och med hjälp av nyttoberäkningar skall vi kunna beräkna hur mycket som bör produceras av olika varor för att maximera nyttan för varje människa.

Det finns ett par hakar: dels kan bara behovet avläsas i form av vad folk köper, och då är det inte behov utan efterfrågan som mäts. Är du utfattig har du behov av falukorven men kan inte efterfråga den. Dels är nyttan för varje individ verkligen individuell. Mina värderingar av nytta är inte samma som dina. Jag nöjer mig med en tallrik, du är stor i maten och behöver tre för att bli lika nöjd som jag. Och det var den sista punkten som fick en av pionjärerna inom detta fält att undra om man någonsin skulle kunna bevisa det här. Det går ju inte att se vad som händer i skallen på folk när de konsumerar.

Eller snarare: gick inte. För under det senaste årtiondet har det kommit fram en gren av nationalekonomin som kallas neuroekonomi. Jag förstår inte mycket mer av den än de allmänna principerna, men de handlar om att man numera har möjligheter att se hur olika delar av hjärnan reagerar på olika sorters intryck. Det är alltså en kombination av medicin och ekonomisk forskning. En sådan forskning gäller naturligtvis inte bara ekonomi, och det finns anledning att bevaka hur den används. Men den kan kombineras med en annan vetenskap som vissa ekonomer använder, nämligen spelteori, och där kan resultaten bli verkligt intressanta. Man kan exempelvis se hur en viss del av hjärnan, ett äckelcentrum, reagerar om en försöksperson som deltar i ett spel med ekonomisk budgivning får ett bud som uppfattas som oförmånligt eller förmånligt.

Vad säger detta om den neoklassiska teorin och dess gränsnyttofunktioner? Ja, teoretiskt skulle man kunna fastställa på individnivå hur hans eller hennes behov skall tillfredsställas för att maximal nytta skall uppnås. Man skulle för varje människa kunna fastställa hur många tallrikar falukorv med makaroner som behövs för att denne skall känna maximal tillfredsställelse. Då är vi tillbaka till gamle filosofen Bentham och hans önskan om högsta möjliga lycka för största möjliga antal människor. (Jag utgår från att ett gäng moderna filosofer skulle göra slarvsylta av en stor del av det resonemanget, men det kan vi bortse från just nu.) Med andra ord: om forskningen håller vad den lovar kan vi vara på väg att kunna bevisa/motbevisa delar av den neoklassiska teorin.

"Hurra" säger liberalerna då. "Vi har vunnit!" Men då säger jag: sakta i backen, för vad är det som har förklarats? Subjektiv behovstillfredsställelse - men inte sådana grundbegrepp i den politiska ekonomin som hur samhällets varor produceras, vad produktionen kostar, och hur produktionsresultatet fördelas.

Jag kan bara gissa om framtiden, men en förhoppning kan vara att duktiga ekonomiska forskare jobbar vidare och skapar nya stora synteser av nytto- och värdeteorier, och att på en marxistisk bas skapas en teori som kanske skulle kunna kallas meta-liberal.

Inga kommentarer: