måndag 1 oktober 2007

Telefonplan - kreativitet och gamla minnen




Det är sällan jag har anledning att bege mig till Telefonplan numera trots många års arbete i det området. Men några gånger har det blivit. Det kan ju vara intressant att se vad som förändrats sedan förr.

Igår var det en byggbilaga till Dagens Nyheter där man skrev om nybyggnader i Midsommarkransen, och om den nya kreativa miljö som förhoppningsvis har skapats i L M Ericssons gamla högkvarter vid Telefonplan när bland annat Konstfack har flyttat in där. Detta fick mig att plocka fram en del bilder från förr (förra året, strax efter att jag köpt digitalkameran) och från 1975 (året när jag köpte en systemkamera). Bilden ovan är tagen från tunnelbanan den 4 maj 2006 fem över halv nio på kvällen. Solen har försvunnit bakom Hägerstensåsen och LM-tornet, men himlen är ännu ljus.



Här är ungefär samma vy som ovan, men fotograferat den heta sommaren 1975. Där står det berömda tornet i sol och värmedarr. Nedan är samma torn i närbild. Det kanske inte ser så högt ut, men jag kan försäkra att har man kommit halvvägs upp är det ruskigt högt! Jag har varit det en gång, och där kändes det att jag har anlag för svindel. Hur det är högst upp vågar jag inte tänka på!



Tornet är fristående från sjätte våningen, men det betyder inte att det är helt sammanbyggt med huset som skymtar nedan. Om man gick in i tornrummet på fjärde våningen (det var vanliga kontorsrum där) kunde man se att det fanns en springa mellan hus och torn så att tornet kunde svaja när det blåste. Och inte bara se, det kändes också. Tanken var nog att ett så högt och smalt torn skulle riskera att blåsa av om det inte hade ett visst utrymme att röra sig på.





Tornet ur en annan vinkel


Och det var alltså i den här miljön som jag ställde in mina stövlar första gången 1971 (fast då var det inte vid Telefonplan utan i den röda jättekåken nere vid Södertäljevägen, Timotejen fick den heta efter kvarteret där den låg). Stövlarna står för övrigt på en kabeltrumma med så kallad kopparlina, artikelnummer TBK xxx xx. x-n står för siffrorna som jag glömt bort. (Kanske var det TBK 101 01.) Till vänster ett par kartonger som kan ha innehållit kretskort, samt något som ser ut som ett kuvert för internposten. Den vita fläcken är nog en bit frigolit.




En allmän uppsnyggning av närmiljön vid Telefonplan hade börjat redan de sista åren på 90-talet. Den gamla telefonkiosken får man kalla "ett trevligt inslag i stadsbilden". Hoppas den får vara ifred för vandaler.




Nedan har vi gått snett till höger jämfört med bilden ovan, det är i maj 2006 och Konstfacks studenter och lärare har ersatt horder av tjänstemän och arbetare. Till vänster var det verkstäder och kontor med anknytning till verkstaden under 70-talet, till höger ett hus som innehöll matsalar, läkarmottagning, kassa och en del annat smått och gott. Men nu skall det vara konstnärligt och kreativt!









Egentligen var det kreativt förr också, när L M Ericsson låg i den tekniska framkanten. AXE kom 1975/1976. Det var när bolaget firade 100 år och bjöd på en fin middag, för övrigt. Men det var också tid för en av dessa periodiska kriserna som firman genomlidit - de verkar komma ungefär med femårsintervaller. De gamla system började just bli ... gamla ... och man gick ut och varnade för att 500 personer måste sägas upp. Men då - räddningen! - kom den första AXE-ordern från Saudiarabien. I stället för att avskeda de gamla kunniga konstruktörerna av elektromekaniska telefonväxlar omskolade man dem till AXE-konstruktörer. Det gick bra. Jag undrar om man hade klarat av det idag, när folk över 40 betraktas som obildbara idioter och gnäll verkar vara en viktigare affärsstrategi än att få något vettigt gjort.




Det konstnärliga understryks givetvis av några färgglada kuber. Till vänster syns litegrann av den fina glasade spiraltrappan där tusentals förväntansfulla medarbetare ilat ner under årens lopp för att ta sig till matsalarnas kulinariska sensationer.




Här är en liten kreativ stenhög på framsidan.

Lite mer tankar om kreativiteten. Det fanns ju förslagsverksamheten, som åtminstone i ett tidigare skede hängde samman med företagsnämnderna (som var ett tandlöst organ för samråd inom svenska företag). På verkstäderna fungerade det där bra, där var man vana vid att ta hand om förslag om bättre sätt att bocka plåtar och liknande. För kontoren fungerade det inte bra. Man försökte organisera mottagande av förslag från tjänstemän på olika sätt, men det blev aldrig riktigt bra.

Sista gången jag lämnade in ett förslag handlade det om att hindra att beordringssystemen (som då hade hunnit bli datoriserade och internationella) klappade ihop om någon gjorde en dum ändring i ett program någonstans utan att tänka på konsekvenserna. Efter några veckor fick jag tillbaka förslaget med ett svar som visade att man inte begripit vad det handlade om. Jag fick i alla fall en tårtcheck som kunde inlösas på Söderbergs bageri på Cedergrensvägen ("LM-arnas husbageri"). Väl där sade tanten bakom disken att "nä, vi har inte fått något betalt av LM för det där". Så jag betalade tårtan ur egen ficka.

Detta må ha varit ett olycksfall i förslagsverksamhetens historia, men jag tror det kan vara värre än så. I ett läge när kreativitet blev viktigare än att bara läsa instruktioner och följa order från närmsta chef hade Ericsson kanske inte förmågan att följa med i utvecklingen. Alldeles i slutet av 90-talet hade tankarna om "virtuella företag" kommit i ropet. Jag pratade med en chef om det och föreslog att man skulle ta upp forskning internt om hur det kunde fungera, men fick svaret "det kan vi köpa in om det behövs". Det var väl då jag på allvar började inse att det var kris i firman, även om oroande tecken hade börjat märkas långt tidigare. Krisen kanske bestod i det som händer i industrisamhällena idag i stort: spekulation är lönsammare än produktion?

En del kom också jagande genom gången nedan på väg mot matsalen: Mellangatan kallades den på min tid. På båda sidorna fanns verkstäder och förråd, och man fick se upp så man inte blev manglad av en truck. Jag kollade i telefonkatalogen och numera kallas den här gången Dialoggatan. Dialog var en telefon som LME tillverkade en gång i tiden.



Om man hade vänt sig till höger 1975 hade man sett den öppna platsen på nästa foto. Bilden ovan är tagen i det skuggade fältet till höger på bilden nedan, jag tog det från mitt dåvarande tjänsterum. Förmodligen ett brott mot säkerhetsbestämmelserna. En gård med parkerade bilar och några stackars klena träd, en plats att passera men inte att stanna på.

I bakgrunden står ett kontorshus som höll på att byggas när jag började på firman, L-huset. I de flesta våningarna kunde man inte öppna fönstren. Det fanns ett ventilationssystem som skulle förse oss med frisk luft, men det fungerade aldrig riktigt bra. Varma dagar gällde det att dra ner persiennerna innan solen hann nå fram, annars blev det stekhett i rummen (jag satt på den sidan vid flera tillfällen så jag vet).




Förra året såg innergården ut så här, grönare och finare.




I detta mäktiga kontorshus, D-huset, skulle man enligt anslaget förra året bygga studentbostäder.



Åter till 1975 och det soliga vädret. Här är en del av fasaden mot Telefonvägen. Uppe till höger, där det syns några små balkonger, låg direktionsmatsalen. I folkmun hette den "det himmelska mumset". Det kanske var avundsjuka hos tjänstemän som inte fick äta där som myntade uttrycket. Det fanns ju en hel del humor och slagfärdighet i korridorerna där på LM. En uppenbart tokig medarbetare fick exempelvis heta "Korri-dåren".



I ett skrymsle vid en låg byggnad där Korpmossevägen och Telefonvägen möts hittar man den här figuren. Som synes en gammal mexikanare som verkar ha intagit en ganska obekväm ställning. Där ligger han, beströdd av syrenblommor ser det ut som. L M Ericsson har gamla och betydande kontakter med Mexico. En av bolagets största fabriker låg i Tlalnepantla i Mexico City. Jag var där en gång på 80-talet.


2 kommentarer:

Erik Berg sa...

Kul läsning! Ett stycke vacker industri- och byggnadshistoria från en av den korporativistiska institutionskapitalismens lämningar.

Intressant reflektion om skillnaden i förslagsverksamheten mellan kontor och verkstad.

Tornet - vilken funktion fyllde det, annat än att vara ett landmärke?

Björn Nilsson sa...

Det finns en del vackra inre miljöer som jag hoppas att man sparat. Det är vissa kontorsmiljöer av 50/60-talssnitt, en del utsmyckning, men även fina trägolv i en del verkstäder som är värda att titta på. Kanske återkommer till dem.

Problemet för förslagsverksamheten på kontoren var bland annat att tjänstemännen hade en annan ställning än arbetarna ("tjänstemannaansvar") och att förslagen ofta antogs ingå i deras jobb - och då fick de inget extra betalt för bra ideer. Facket fick slåss för att få ordning på det, men riktigt bra blev det aldrig.

Du avslöjade en kunskapslucka: Ärligt talat vet jag inte vad man tänkte när tornet byggdes. Har tittat i de böcker jag har men ser bara på bilder att det fanns på plats 1952 men inte 1940 och inget syns om syftet. Men jag tror att det funnits radioutrustning där, och på senare år skickade man datatrafik på mikrovågslänkar mellan tornet och andra högt belägna Ericssonanläggningar i Storstockholm. Men i de sex nedersta våningarna i tornet var det vanliga kontor.