Men det framsteg för människan (kallas även den neolitiska revolutionen) hade också vissa återverkningar som kan avläsas än idag när man studerar skelett från den tiden: förslitningsskador. Att varenda dag stå och dra en mindre sten fram och tillbaka över en större stenplatta för att krossa sädeskorn till mjöl (en handkvarn alltså) är ett grovarbete som orsakar förslitningsskador på lederna. Till och med på tårna. När man står på knä och utför ett arbete som innebär att kroppen rör sig fram och åter kommer det också att slita på tårna eftersom de följer med i rörelserna och utsätts för slitningar. Och det var kvinnor som utförde det här arbetet. (Inte de smarta tjejer som jag polemiserade mot igår.)
Den grekiske diktaren Antipatros, från första århundradet före vår tideräkning, skaldade om vattenkvarnen som frälsaren ur detta evighetsslit:
Mjölnerskor, spar era malande händer och slumra i stället!
Morgonstunden ger ro, tuppen väcker ej er.
Deo befallde att flickornas mödor blev skötta av nymfer.
Lekfullt hoppar de nu fram över hjul efter hjul
så att axlar och ekrar skakar och dansar med glädje
dragande runt bara runt kvarnstenars tungande last.
Så som förfädren lever vi nu och njuter av håvor:
arbetslöshetens behag - det är gudinnans present.
Termen arbetslöshet hade en annan klang på den tiden! Med vattenkvarnar kunde man slippa det nedbrytande slavandet med handkvarnen, nu var det naturkrafterna ("nymferna") som kunde göra jobbet åt mjölnerskorna. Som den gamle greken skrev är det möjligt att maskineri kan bespara oss mödor och skador - om det används på rätt sätt. Annars blir välsignelsen bara en ny förbannelse. Det har de kvinnor upptäckt som började tempoarbeten med ensidiga arbetsställningar på industrin. Värk och kanske ännu värre saker med nacke och armar. Ett nedbrytande trälande som förenar dem med sina medsystrar från fordom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar