söndag 29 juni 2008

Diktaturer. Ofta sjaskiga och småttiga

Förhoppningsvis har vi kommit över det stadium i debatten där man kan ropa "Hitler" i vilken fråga som helst och anse sig som vinnare. I kölvattnet av FRA-debatten larmas det om Sovjet och DDR, däremot mindre om nazityskland (varför?). Motvallsbloggen har givit intressanta synpunkter om hur några gamla diktaturer dras upp på ett föga historiskt sett och jag vill fylla på litegrann.

De flesta diktaturer är inte enormt smarta och storslagna. De kan ofta vara sjaskiga och småttiga. Eller om de är storslagna kanske de inte är smarta eller tvärtom. Och för att göra det ännu knepigare: många som kallar sig demokrater är utan vidare beredda att acceptera diktaturer. Man behöver inte gå utanför Europa för att bevisa detta, och jag kommer att hålla mig inom Europa i det här inlägget.

För att ta det sista, om att acceptera diktaturer: bland NATO:s grundare fanns den äldsta fascistiska diktaturen i Europa, nämligen Portugal. Grekland kastades inte ut från NATO trots militärkuppen 1967 och Spanien hade någon sorts hängavtal med pakten. I Turkiet kunde våldsamma militärjuntor ta över utan att NATO reagerade. Flera av de formellt demokratiska grundarna av NATO ägnade sig åt blodiga kolonialkrig - kan kolonialister anses vara rumsrena demokrater? Att inte Portugal, Grekland, Spanien eller Turkiet dras upp idag beror nog dels på att dessa diktaturer är lika bortglömda som de koloniala massakrerna, dels att de tillhörde den sjaskiga och småttiga kategorin och inte anses kunna bevisa någonting. Själv minns jag namn på ledare för tre av de fyra diktaturerna, men hur många gör det idag? Säger namnet Franco dagens ungdom någonting, eller Salazar, Patakos eller Papadopolous?

Gör man en lista över diktaturer i Europa utanför Sovjetunionen under tiden mellan de två världskrigen blir den lång. Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Ungern, Österrike, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien, Albanien, Grekland, Italien, Spanien, Portugal. Till detta kommer kolonialmakterna Frankrike, England, Holland och Belgien som visserligen tillämpade demokrati på hemmaplan (fast kvinnlig rösträtt saknades i Frankrike) men bedrev kolonialt förtryck. När England och Frankrike sålt ut Tjeckoslovakien 1938 uppstod ytterligare en diktatur: Slovakien.

Några av dessa stater hade karismatiska ledare som Hitler och Mussolini, men mest tycks det ha rört sig om grå tråkmånsar utan större visioner. Ibland brukar man (som synonym till diktatoriskt?) kalla deras styren för "auktoritära".

Varken Franco eller Salazar var några lustigkurrar eller kända för storslagenhet, och vad det gäller en del av de andra länderna kan jag inte ens klämma ur mig namnet på någon ledare. Det tyder på att de inte satt några större spår i historien. Att jag vet att Litauen hade en ledare som hetter Smetona beror bara av att det påminner om den fine tjeckiske tonsättaren Smetana.


Smetona från Litauen - skall vi kalla honom "auktoritär" eller "diktator"?

Motsvarande figurer till Smetona i Estland och Lettland har jag inte en susning om. I Polen satt det en militärjunta styrd av överstar i slutet av 30-talet. Här kan vi ta det där om sjaskig och småttig: hur många vet att Polen och Ungern samarbetade med Tyskland 1938 för att stycka Tjeckoslovakien och fick lite land som tack för den nesliga pakten? - Man kan ju säga att Polen fick betala dyrt 1939 för det man norpat åt sig 1938!

I Ungern hade man en riksföreståndare som hette Horthy och alla balkanstaterna var monarkier. Kung Zog I av Albanien kom dock på kant med Italien och italienarna tog helt enkelt över Albanien och införlivade det i sitt tänkta medelhavsimperium. När Mussolini sedan försökte ockupera Grekland åkte han dock på storstryk och fick be tyskarna om hjälp.

Amiral Miklós Horthy, Ungerns riksföreståndare


Vad drar man för slutsats av det här för dagens situation? Att det är tjatigt med det begränsade antal diktaturer som dras av folk (ofta med mediokra historiekunskaper dessutom) när man skall bevisa det ena eller andra. Kanske att fula sidor hos demokratierna bör granskas närmare? Kanske att det behövs bättre kunskaper om hur de "auktoritära" regimerna vid sidan av Tyskland och Sovjet fungerade under mellankrigstiden. En regim av den typen kan uppenbarligen se ut på många olika sätt, men finns det några generella mönster som går igen och som man bör se upp för? Kan man hos Alliansen eller socialdemokraterna hitta drag som gör att de skulle kunna platsa bland de "sjaskiga och småttiga"? Hur passar sverigedemokrater in i ett sådant mönster? Detta är mer angeläget än att att tjata om att man inte får upprepa historiska tilldragelser som ändå inte kan upprepas. Ta det sista som en släng åt "Forum".

Not i efterhand:
Den som tror att Mussolini var en italiensk pajas bör betänka att han var populär inte bara bland den italienska borgerligheten utan även utanför landet för att han städade upp i Italien, att han bedrev anfalls- och gaskrig och nog kan jämföras med Saddam Hussein. (Har noterat detta för länge sedan och där finns hänvisning till ett ännu äldre inlägg där jag uttryckligen dissar alla försök att jämföra Saddam med Hitler.) Mussolini var storslagen men inte helt smart i skallen. Hitler var bådadera - intelligens och storslagenhet behöver som synes inte gå hand i hand med ett sympatiskt beteende.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Varför blandar du in Sverigedemokraterna i detta?

Björn Nilsson sa...

Varför inte? Likaväl som man kan fundera på paralleller mellan mellaneuropeiska "auktoritära" eller fascistiska mellankrigsrörelser och exempelvis centerpartiet, folkpartiet eller socialdemokraterna i Sverige idag kan man väl fundera på om det finns något gemensamt mellan dessa gamla rörelser och Sverigedemokraterna? Det är "mönstret" som jag skriver om.

Anonym sa...

Men sd är mycket tydligt antifascistiskt och demokratiskt. Deras invandringspolitik är exempelvis mjukare än de danska socialdemokraternas. Ska du inte försöka hitta något sådant samband i Norge, Danmark eller Finland istället, som har ungefär den invandringspolitik som sd vill ha? Du får ursäkta, men jag ser det mest som guilt by association. Det var inte sd som samarbetade med nazister, startade världens första rasbiologiska institut eller tvångssteriliserade människor ända in på sena 1970-talet.

Björn Nilsson sa...

Det var en jämförelse just mellan otrevliga europeiska 30-talsrörelser av mindre känd typ och dagens svenska partier jag är inne på. Detta för att få bättre perspektiv på vad som händer. Reinfeldt blir inte "vänster" för att någon ropar "FRA, Stasi, DDR" efter honom. Däremot kan det finnas inslag i Alliansens politik, eller kanske hos SD, som drar iväg i samma spår som ... ja, jag vet inte - Pilsudskis socialistparti kanske? Ganska smått och sjaskigt. Ett fall för folk som kan mer om historia än jag.

Anonym sa...

Ett bra och infomationsrikt inlägg. Tack för det.

Om man tänker efter så är ju demokrati när allt kommer omkring ett tämligen ungt system som Europa inte sett mer än i omkring 75 år. (Den berömda grekiska demokratin, som vi väl knappast skulle anse demokratisk idag då den endast gällde fria män, varade i omkring 70 år, sedan tog furstarna tillbaka makten igen, varvid det dröjde c:a 2.500 år innan Europa såg en variant av ett demokratiskt system igen.)

Inte så konstigt alltså att vi fortfarande såg en massa odemokratiska ditaturer så sent som under mellankrigstiden (som förstås är ungefär som vikingatiden för dagens ungdomar, varmed jag menar de flesta under 45).

Annars är det slående hur lite unga människor vet om 1900-talets politiska historia. De flesta tycks exempelvis tro att de baltiska staterna var urgamla demokratier som krossades av Sovjet, vilket ju ingalunda var fallet, som du påpekar här.

Sedan tillhör jag väl dessvärre dem som då och då drar fram Hitler som avskräckande exempel, även om jag betonat att vi förvisso inte kommer att få se några nya gaskamrar.

Exemplet Hitler är ju trots allt inte ointressant med tanke på hur han kom till makten, dels för att tyskarna var trötta på en demokrati som inte fungerade något vidare, dels för att de hade det eländigt, ekonomiskt. Han fick alltså dryga 30% av rösterna i ett val, och utnämndes till rikskansler rent lagligt, och av folk som var ytterst naiva. Sedan iscensatte han en statskupp och förbjöd alla andra partier. Men till makten kom han förvisso lagligt, nå med undantag för de kadrer av gansters han hade som skrämde, hotade och misshandlade folk förstås och destabiliserade samhället på det sättet, (gangstertyper som han senare oskadliggjorde på olika sätt ).

Vadå? Ser vi sådana typer härhemma också idag?

Och som du påpekar, även Mussolini hade starkt stöd i Italien.

Det otäcka med just valet av Hitler är hur folk lät sig bedras av propagandan. De allra flesta svenskar har ingen susning om hur det gick till, och hur vanvettet så att säga började lite försiktigt för att accentueras alltmer tills det urartade katastrofalt. Jag ser samma sort glidningar utför ett sluttande plan idag. Det som var omöjligt att säga eller tänka för 20 år sedan, det anses fullt rimligt för etablerade politiker att säga idag.

Den biologism/evolutionism som var utmärkande för nazismen är lika utmärkande för dagens dominerande samhällsidéer.

Jag, som specialstuderat vissa av förkrigstidens tankar och idéer en del, ser hur dagens intellektuella trend är till förvillelse likt den som rådde vid tiden för Hitlers uppträdande på scenen, och jag vet ju att det ingalunda var så att all galenskap emanerade ur Hitlers egen hjärna. Så när jag ser hur alltfler, även välutbildade människor, köper i stort sett samma "tankepaket" idag blir jag skräckslagen.

Men visst, eftersom de allra flesta fått för sig att Hitler var en ensam gaphals som så småningom fick för sig att gasa ihjäl judar och starta ett storkrig, och inte vet mer om Hitler och hans väg till makten än så, så blir förstås alla jämförelser med Hitler en slags galenskap. De flesta har emellertid inte något rimligt begrepp om vad som hände då - och att somligt av det börjar hända igen.

För det första hade Hitler förvisso redan från början tänkt sig att köra ut alla judar (men förhindrades att göra det eftersom alla andra länder ganska snabbt vägrade att ta emot judiska flyktingar, eftersom antisemitismen var den tidens självklara sanning, en skuld till eländet som sällan diskuteras minsann). För det andra var det sannolikt inte han själv som kom på idén att börja avliva "Untremenschen". Det var nog istället läkare, sannolikt psykiatriker, som kläckte denna idé och som drev på, varvid Hitler och nazisterna köpte idén.

Det handlade i grunden om en människosyn, enligt vilken endast de starka och arbetsdugliga människorna var värda något (känner vi också igen i dagens attityder till dem som inte förmår prestera på topp), som slutade i en total intellektuell och praktisk härdsmälta.

Jag menar att dagens politiska klimat är så likt 30-talets att huden knottrar sig bara man tänker på det. Hitler hade varit en ruskiprick även om han inte hade gasat ihjäl några människor. Han var en ruskprick redan innan han började kriga och redan innan han började gasa ihjäl folk i stor skala, vilket han inte började göra förrän omkring 1942 och då krigslyckande hade vänt för Tyskland.

Björn Nilsson sa...

Nazisterna började "lite löst" med "barmhärtighetsmorden" på handikappade. Redan där blev reaktionerna så pass kraftiga att man fann det lugnast att inte göra reklam för sådant i fortsättningen. Samtidigt hade man lärt sig att man kan göra sådana saker. Tekniskt var det bara att fortsätta att utrota, fast i större skala och med mer avancerad logistik.

Slipper Alliansen (och socialdemokraterna) undan med sina övervakningspåhitt idag kommer de naturligtvis att gå vidare. Och då kanske vi närmare oss tillståndet av småttigt och sjaskigt, av någonting som inte ser ut som de rejäla stora diktaturerna utan något litet och ynkligt - men likförbannat någon sorts diktatur. I första hand kommer somalier, palestinier och liknande grupper att drabbas. Om det fungerar kommer man att sprida ut verksamheten mot alltfler grupper, det är ju faktiskt på det sättet som organisationer fungerar: de skaffar sig allt fler uppgifter för att legitimera sin existens.

Anonym sa...

Demokrati?
Har vi något att säja till om?
85% röstar i riksdagsvalen?
Sen då?
Mona mfl. Ser till att ingen debatt förs mellan valen!
Fredrik o hans kompisar blåljuger-
Ett moderat arbetarparti?

Björn Nilsson sa...

Ett inslag i demokratin - och det som faktiskt är det viktigaste - är att vi ser till att vi har något att säga till om. Det spelar ingen roll om vi har företrädare som är de finaste och hyggligaste och hederliga personer man kan tänka sig - är folket passivt och slött och ointresserat kommer demokratin inte att fungera. Om politikerna börjar slira och folket fortfarande inte reagerar, då är demokratin illa ute. Upproret mot FRA-lagen verkar tyda på att vi är i ett mellanläge. Det kan leda vidare till mer demokrati, eller det kan bli ett bakslag som för oss mot ett ganska otrevligt samhälle.

Björn Nilsson sa...

(Jag lyckades trycka bort Kerstins senaste kommentar av någon outgrundlig anledning, men så här ser den ut:)

Björn:
Du påpekar något viktigt, nämligen att politikerförakt i sig gynnar odemokratiska rörelser och bäddar för avskaffande eller urholkandet av demokratin.

Sedan är det ju dessvärre så att många av oss som bloggar om samhälle och politik ofta hjälper till att öka politikerföraktet (gäller alltså även mig själv).

Och som du också är inne på, demokrati handlar inte bara om att gå och rösta vart fjärde år. Det handlar om att engagera sig på olika sätt - även mellan valen.