”Ny ung vänster” skriver DN i ledaren, utan att ens tillfoga ett frågetecken. Några studerande ungdomar verkar inte riktigt lita på att Alliansens väg till lyckan bär. Man verkar vara oroade av detta på ledaravdelningen i Marieberg – kan det möjligen bli tvunget att vända kappan efter vinden också? Men det är svårare att göra numera när en svärm ilskna bloggare med tillgång till nätets alla sökmöjligheter kan plocka fram vad kappvändarna skrev förra veckan eller förra året och vända emot dem.
Ledaroraklet skriver:
Alliansregeringen kan därför vara i färd med att avfärda en hel generation som i grunden har borgerliga värderingar - individ, frihet, rörlighet - och därmed mista de politiker som ska ta vid efter herrarna Borg och Björklund. Därmed kan de öppna för just den vänstervåg som alla 68-nostalgiker drömmer om.
För den som har läst ”den unge Marx”, de skrifter som han och Engels författade under mitten av 1840-talet, är det tydligt att ” individ, frihet, rörlighet” spelade en inte oväsentlig roll i den radikala kritiken såväl av det nedgångna konservativa feodala Tyskland som det uppstigande råkapitalistiska manchesterliberala England. Där finns öppningar för vänstern idag att gå in och slå mot liberalerna på deras eget fält. Det skulle dock underlätta om dagens vänster inte vore så förbannat okunnig om sin egen rörelses grundläggande principer.
Vidare kan man påpeka att det knappast är personliga brister som gör att Alliansregeringen tappat greppet i exempelvis FRA-affären eller att frågan om Lissabonfördraget sköts på ett så uppenbart odemokratiskt sätt. De här bristerna delas av ett helt skikt av politiker över hela Europa. En del av dem kallar sig till och med socialister. Det är ett skikt av människor som inte förefaller vara i takt med den allmänna samhällsutvecklingen längre. Inte undra på att en massa folk inte är så roade.
Själv är jag inte särskilt nostalgisk av mig, men nog tycker jag att tiden omkring 1970 var oerhört spännande. Många som var unga på den tiden har sin referenspunkt där, på samma sätt som deras föräldrar hade sina referenspunkter några årtionden tidigare. Historien upprepar sig dock aldrig rakt upp och ned. Om den gjorde det skulle det knappast finnas behov av historieskrivning. Man kunde använda kopiepapper helt enkelt. Men så är det inte. Förhållanden ändras hela tiden. 1968 hör till historien - någon repris kommer inte att ges. Vi lever i en annan värld. Enormt mycket har ändrats. Det finns tankar och idéer från den tiden som man kan ta upp och gå vidare med, men grunden för dagens politik måste vara dagens samhälle och vad vi vill göra med morgondagens. Det utesluter inte alla möjliga sorters uppror och omvälvningar, men de kommer att se annorlunda ut än för fyrtio år sedan. Även om folk går omkring med Che-tröjor är det inte hans metoder som är så gångbara längre (däremot hans anda av motstånd mot det onda imperiet).
De flerfaldiga kriser som pågår i dag är inte förmånliga för nyliberalerna i Alliansen. En massa ungdomar drar öronen åt sig. Däremot har vi en värld som jag tror allt bättre uppfyller kraven för systemförändring. Marx skissade i grova drag upp en modell för detta. Akuta motsättningar mellan olika delar av samhällskroppen, och de materiella möjligheterna till stora förändringar, gör att en radikal rörelse borde ha stora möjligheter att samla såväl studenter som andra runt spännande visioner för framtiden. Om nu vänstern orkar hugga tag i den möjligheten ... men jag är faktiskt lite skeptisk på den punkten. 68-vänstern gick i stor utsträckning utanför de etablerade partierna eftersom de inte hängde med i utvecklingen. Kanske samma sak får hända igen, och att 68 upprepas på det sättet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar