fredag 11 juli 2008

Staten som städgumma

En nyhet som jag fick via HuffPost (som saxat en artikel i New York Times) i morse finns nu också hos Sveriges Radio: De två största bolåneföretagen i USA riskerar att gå omkull, och nu funderar höga tjänstemän inom Bushregimen på om staten skall gå in och ta över dem, eller om det behövs andra åtgärder. Pengarna har runnit ur dem på grund av de dåliga bolånen, under de senaste månaderna elva miljarder $. Det är otroliga belopp! Rädda vad som räddas kan!!

Vad som inte sägs hos SR, men däremot hos NYT, är att det här är betydligt farligare än "bara" att två stora företag riskerar att krascha. Det kan påverka världsekonomin. Många finansiella instutioner utanför USA har säkerheter från de här företagen. Dessutom skulle följdverkningarna naturligtvis bli stora för husmarknaden och andra berörda branscher i USA.

Om staten tar över de här företagen kommer någon ändå att bli tvungen att betala deras förluster. Gissa vem? Skattebetalarna naturligtvis! Detta är ju extra intressant eftersom regimen i USA driver skattesänkningar som en helig princip. Som någon påpekade har man den originella inställningen i Bushgänget att man kan sänka skatterna men samtidigt driva upp utgifterna genom militär upprustning och krig. Nu står USA inför en konjunkturnedgång, kan man då dra åt skatteskruven för att få in nödvändiga pengar? I och för sig kan man höja skatterna för folk som har det gott ställt, men då drabbar det de grupper som röstar i USA och det vet jag inte om politikerna vågar sig på. Och det utland som lånar USA pengar (Japan och Kina) kanske tröttnar?

Det kanske klarar sig, men det kan också bli så att staten måste gripa in som städgumma när det går åt helsicke. Man får utgå från att bolagsdirektörerna har sett om sina intressen redan och nog inte kommer att förlora så mycket även om bolagen kraschar. Någon beskrev det som att de rika lever i socialism och snyltar på det offentliga medan de fattiga får nöja sig med kapitalismen. Borde det inte vara tvärtom?

Strängt marknadsliberalt borde företagen naturligtvis få gå i konkurs om man inte kan få inkomster och utgifter att gå ihop. Men realistiskt är det omöjligt. Man kan säga att när verkligheten och liberalismen brakar ihop så blir det värst för liberalismen.

Inga kommentarer: