lördag 9 augusti 2008

”Vänsterns fall” – vänsterns?

En intressant artikel i DN idag (som ännu inte finns i nätupplagan vad jag kan se) har just titeln ”Vänsterns fall”. Det är en sociolog Wojtek Kalinowski som skriver om detta. Men när man går ner i texten blir det mer problematiskt, för den ”vänster” det handlar om är den västeuropeiska socialdemokratin och den är ju knappast vänster om man har något krav på att ordet skall ha ett reellt innehåll. Här i Sverige har ju socialdemokratin tidvis verkat ganska radikal och faktiskt ”vänster”, men de kontinentala partierna ... korrupta, kolonialister, byråkrater ... inte mycket att hänga i julgran. Och vad händer då med denna vänster” enligt Kalinowski:

OCH VART MAN ÄN SKÅDAR i dag ser man socialdemokrater på reträtt. Där finns interna kriser, förlorade val, sjunkande medlemsantal, svårigheter att mobilisera kärnväljarna, mördande konkurrens från populististiska rörelser, opportunism och vacklande i invandrings- och integrationsdebatten. Samt en viss maktlöshet inför en höger som gärna utropar sig till ”det nya arbetarpartiet” utan att förlora sina kärnväljares intressen ur sikte.

Man kan lika gärna se det som en omformulering bland borgerligheten, dit ledarskapen för partierna hör. Det skulle vara intressant om Kalinowski eller någon anna sociolog kunde meddela uppgifter om varifrån ledarna för de socialdemokratiska partierna i Europa rekryteras – jag har en känsla av att det proletära inslaget är ganska litet! Kanske ännu mer intressant är att få veta hur stor del av partiernas anställda funktionärer som inte gjort annat under sitt liv än just varit anställda funktionärer, samt slutligen hur många som är beroende av olika politiska uppdrag för sitt uppehälle. Det är den sortens partier som nu sjunker, som det motbjudande Labour i England med skurkaktiga ledare som Tony Blair och Gordon Brown – två figurer misstänkta för krigsbrott i spetsen för ett arbetarparti, det ser verkligen inte snyggt ut.

Spelar det någon roll att en del partier som seglar under falsk flagg sjunker till botten? Egentligen är det väl bara bra? - Man kan väl säga ”bra”, men inte ”bara bra”, för det finns ju rejäla problem också. För även när partierna går bakåt fortsätter de att sprida illusioner: ”rösta bara på oss så kommer allt att bli bra ... fast det är bara för oss själva det kommer att bli bra men det talar vi tyst om, den nyliberala politiken kommer vi att fortsätta med för vi känner inte till något annat”. Det mesta socialdemokraterna idag kan uppnå är att utså förvirring och splittring som leder till passivitet. Den nuvarande allianspolitiken (och dess motsvarigheter ute i Europa) har udden mot partiets väljare, men hur reagerar man på det? Kan man reagera – man förde ju ungefär samma politik tidigare själva! Och i den förvirring och politiska trötthet som socialdemokraterna skapar tränger höger och populister fram och skapar sig utrymme.

En sak som diskuterats är om Vänsterpartiet i Sverige skall samarbeta med denna ruttna ”vänster” i form av Socialdemokraterna. Stämmer den bild av socialdemokratin som Kalinowski ger oss borde det vara en varningssignal att hålla sig borta från det sjunkande skeppet och i stället formulera en egen politik. Bloggaren Svensson från Socialistiska Partiet har avrått från regeringssamarbete.

Helena Duroj som varit med om att skriva V:s partiprogram citerar Svensson och resonerar vidare:.

[Det behövs enligt Svensson]... en plattform som klart deklararerar att man inte kommer att ge stöd till en nyliberal politik och inte sätta sig i en regering med sådan politik. Ty det var just det som ledde till katastrofen för vänstern i Italien i det senaste valet och som lett till problem i opinionen för norska SV. Svenska vänsterpartiet är för full maskin på väg mot samma katastrof.”

Vilken katastrof är
Vänsterpartiet på väg mot – regeringsmakt? Ser inte så ut idag. Onekligen är det ett problem att samtidigt som man vill regera vägra ge stöd åt den nyliberala politik som de flesta partier vill föra, och just den motsägelsen är det som V idag försöker omfatta och ge uttryck åt.

Frågan är om inte Vänsterpartiet kommer att sätta krokben för sig själv i strävandet att omfatta denna ”motsägelse”. Man kanske slutar som ett hbt-parti om man inte ser upp – i Prideparaden kan ju alla vara radikala utan att det kostar något!

Vår sociolog skriver om ett samhälle som förlorat sin form:


I ett samhälle som mister sin form känner sig alla förfördelade och tror att alla andra skor sig på just deras bekostnad. I den asociala demokratin blir intressekonlikterna diffusa, oorganiserade, blinda.

ATT HÖGERN DÅ FÅR ÖVERTAG verkar självklart – när tilliten brister är det mer lönande att individualisera kvaliteten beroende på köpkraften, till exempel genom att sänka skatten och hänvisa till marknadens tjänster inom vård, skola och omsorg. Och det blir lika lönande att vilja individualisera riskerna, till exempel genom att hänvisa till privata försäkringar.

Samtidigt tolkar en betydlig del av förlorarna sin utsatthet som ett blint och stumt ”nu får det vara nog” – med dem som inte sköter sig, med dem som åker snålskjuts och så vidare. Det är denna kombination av liberala och auktoritära budskap som förklarar Nicolas Sarkozys eller Silvio Berlusconis popularitet, och till viss del även Anders Fogh Rasmussens framgångar i Danmark.

Ur den synpunkten verkar den sanna vänsterns uppgift vara att vara med i den klasskamp som ju i själva verket flammar upp då och då på olika fronter. Man kanske kan se det som en kamp för återvinnande av demokratin. Kapitalismen ger idag intrycket av ett tåg på väg ut på ett stickspår som avslutas med en bergvägg. Det är inte bara en, utan flera globala kriser som blir allt värre, och där det borde vara den verkliga vänsterns uppgift att lägga om växeln och få ut tåget på ett fritt spår igen. Svensson tycker att det är en uppgift för ”extremvänstern” att enas och ordna det. Jag skulle nog inte använda uttrycket "extrem" om krafter som helt enkelt försöker ge världen en förnuftigare ordning. Det handlar om att visa att det finns något bättre än korrupta socialdemokrater, högerpartier i arbetarförklädnad, populister eller allmän apati. (Undrar om Svensson helt enkelt översatt det franska ”extreme gauche” utan att översätta så mycket – man kunde ju säga ”yttersta vänstern” också.)

***

Nå, vi får se hur det går. Det kan gå bra, men Marx varnade ju också för att klasskampen kan misslyckas och alla de inblandade klasserna kan gå under. Vi får ta det som ett reellt hot.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Det är lätt att man blir moraliserande i en sån här diskussion - att man ser det som att vissa personer är usla och att man själv skulle kunna göra det så mycket bättre. Men eftersom fenomenet har inträffat i land efter land borde korruptionen ha strukturella orsaker. Att arbetarrörelser överallt har satsat på en strategi som har varit näraliggande men i längden inte särskilt klok.

Den klassiska socialistiska strategin var ju att vinna regeringsmakten och genom denna förändra samhället. Men därmed drog man på sig diverse problem:

1. Eftersom statens främsta funktion är att främja ett lands konkurrenskraft på världsmarknaden blev detta också socialdemokratiska regeringars främsta mål, ty annars skulle man ha orsakat ekonomisk kris och förlorat regeringsmakten igen.

2. Eftersom regeringsmakt förvaltas av statsbyråkrater var det dessa som fick nyckelrollen. Vanliga medborgare fick en tillsägelse - i Sverige i form av Saltsjöbadsavtalet - att hålla käften och jobba på.

I längden fick de partier som tillämpade denna strategi typiska problem. Funktionärer tog för sig alltmer makt (30-40-talen i Sverige). Med tiden började dessa att uppfatta sig som tillhörande övre medelklassen och föra dess politik (80-talet i Sverige). Och de vanliga medborgarna blev alltmer demoraliserade.

Svensson har rätt i att vad det handlar om är att delta i kamper som blommar upp, och försöka länka ihop dem. Han har fel, tror jag, i att detta ska göras av ett "parti" som tror sig sitta inne med svaren på alla frågor. Det är jävligt otrevligt att samarbeta med såna människor, och jag tror att de skulle vara effektivare om de satt på lite mindre höga hästar. Jag tror att man vinner större förtroende om man nöjer sig med att skapa länkar som successivt utvecklar ett allt större samarbete.

Björn Nilsson sa...

Tack, det här var en bra kommentar som jag tycker hjälper till att se klarare vad som hänt. Att satsa på en strategi som har varit näraliggande men i längden inte särskilt klok, det kan man ju kalla ren och skär opportunism. Men några tjänade ju bra på den och blev "arbetarrörelseidkare". Eftersom de idkade rörelsen åt de som egentligen borde ha utgjort rörelsen blev naturligtvis de senare allt mer ointresserade av att själva göra något, och därmed var SAP-byråkratin utan hjälptrupper när arbetar-Fredrik och hans allians gick till angrepp.

Parti, nätverk ...? Jag tror jag återkommer om detta.

Anonym sa...

Det är inte bara en, utan flera globala kriser som blir allt värre

kan du ge exempel på kriser som är knutna till en marknadsliberal politik? Många av de kriser vi har sett historiskt har ju berott på att någon statlig centralbank har styrt räntan. Ta tex. 90 talskrisen i Sverige då man försökte låsa fast växelkursen genom att höja räntan till 500%. När man övergick till flytande valutakurs så förbättrades läget. Kronan prissattes av utbud och efterfrågan.

Nyliberaler vil avskaffa centralbanken och istället ha marknadsräntor. Då skulle vi slippa de problem som uppstår pga felaktiga räntor.

Björn Nilsson sa...

Jag vet ju inte vad just du menar med "marknadsliberal" så det är svårt att svara på frågan. Kraven på återregleringar inom finanssektorn (och räddningsaktioner för vårdslösa institutioner) är dock en sektor man kan fundera över. En del aktörer har helt enkelt fått för slappa tyglar i förhållande till vad de har tagit sig för att göra.

Vissa kriser beror ju av ett icke hållbart resursutnyttjande som är oberoende av vad man kallar det ekonomiska systemet (ta peak oil exempelvis).

Att avskaffa centralbanken låter som ett intressant uppslag, men jag undrar om det skulle fungera. Kanske om man kan lägga in alla låneuppgifter i en centraldator i stället och låta den räkna ut räntan? Problemet kan ju vara när en centralbank skall täcka ett antal regioner med olika ekonomiska förutsättningar (som ECB). Just nu sitter ju bankgubbarna världen över med skägget i brevlådan och funderar på om det är fallande konjunkturer eller stigande inflationen som är det viktiga.

Anonym sa...

Björn,
"Att satsa på en strategi som har varit näraliggande men i längden inte särskilt klok, det kan man ju kalla ren och skär opportunism." - Kanske det, men det handlar också om vilka kostnader man anser sig vilja betala. Den totala samhällsförändringen satsar man på bara när det gamla är outhärdligt och omöjligt.

Regeringsmaktsstrategin var trovärdig i slutet av 1800t-talet. Alla utom anarkisterna såg den som rimlig (och anarkisterna hade inget alternativ). Staten såg ut som det verktyg folkrörelserna behövde för att bli effektiva. Franska revolutionen låg som ett mönster att efterlikna. Och ingen hade erfarenhet av strategins kostnader och baksidor. Så jag skulle inte vilja kalla det opportunistiskt att försöka. Då.

Idag är det förstås en annan sak. Nu har vi ju sett hur det gick.

Björn Nilsson sa...

Ja, det låter som en rimlig tolkning. Man kanske kan se det ekonomiskt: det kortsiktigt mest lönsamma alternativet tillgreps därför att man inte hade någon uppfattning om vad kostnaderna skulle vara på lång sikt. Och problemet för socialdemokrater idag är kanske att utvecklingen rasat iväg så långt att de inte har råd att göra en fyllnadsinbetalning för att komma med i spelet igen?

Anonym sa...

Artikeln ligger nu uppe:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=814301

Tycker det är mycket intressant med en artikel som påvisar ett grundläggande problem för hela det socialdemokratiska fenomenet.

Ger mycket att fundera på för V som med tiden i allt väsentligt antagit en direkt socialdemokratiskt strategi och praktik.

Anonym sa...

Ja, du har nog rätt, Björn.

Projektet "övertyga alla att vara snälla" har körts i botten. Det ironiska är att det är socialdemokraterna själva som har sågat det. Det fungerade, gentemot kapitalisterna, sålänge det fanns ett reellt hot om folkligt uppror att hota med. Men det har socialdemokrater varit väldigt effektiva på att utplåna. Sågat av den gren de har suttit på, kan man säga.

Björn Nilsson sa...

Tack för kommentarerna, Anonym och Jan.

Man kan ju också säga att det socialdemokratiska projektet fungerade hyggligt för att hotet om social omvälvning kunde kombineras med snabb ekonomisk utveckling där kapitalet kunde avstå en del till arbetet utan att känna sig förfördelat. När hotet försvann och kapitalet kände sig säkert i sadeln kunde det släppa tåtarna till sina socialdemokratiska hjälpredor. De hade gjort sitt och kunde förpassas ut i kulisserna utan någon sentimental tacksamhet. Nu gäller parollen "högre profit på lönens bekostnad" och SAP/LO-folket kan bara stå där och gapa.

Nu försöker flera organisationer till vänster om SAP (samt Sverigedemokraterna på andra politiska kanten) att ta över rollen som "hederliga socialdemokrater av gammal god modell", och man kan ju fråga om det är en politik för framtiden, Jag tvivlar. 1960-talet får vi inte tillbaka, det är fånigt och reaktionärt att driva en sådan linje.