torsdag 19 mars 2009

Hur man skapar bitterhet

Bloggkollegan Nicke i Emmaboda skrev ett inlägg där han ställde den rimliga frågan om ett antisemitiskt parti skulle demonstrera mot nazismen? Det framgick att det var en sådan hotbild vid Kalmardemonstration till minne av Kristallnatten att man inte kunde arrangera ett fackeltåg. Vänsterpartiet var med där.

Vi vet ju vad det handlar om - den senaste tidens egendomliga kampanj mot "antisemitism" där allt och alla som kritiserar Israels slaktande i Gaza anklagas för antisemitism. Men om nu "vänstern" är antisemitisk, varför skulle den ta risken av attacker från nynazister genom att lyfta fram minnet av vad de gamla nazisterna hade för sig? Man måste föra ett väldigt konstigt resonemang för att det skall gå ihop.

Det kan finnas flera tänkbara svar, vilket beror på att olika politiska krafter är inblandade. Det finns ju de som direkt jobbar för israeliska regeringsintressen, men så kom ju en sväng där några försökte göra svensk inrikespolitik av det hela. Vänsterpartiet och övrig vänster som förvisso har brister men inte är rasister skulle nu kletas ner som rasister. Som antisemiter. (Vad skall man hitta på nästa gång - anklaga vänstern för att vara pedofiler?)

Oavsett orsak skapar påhoppen en oerhört låst situation, bitterhet, det blir omöjligt att samtala. För om man anklagar en ickerasist för att vara rasist just för att den personen resonerar som en ickerasist är möjligheten till dialog borta. "Du är rasist och det spelar ingen roll hur antirasistisk du är för du är rasist i alla fall för vi säger det, och försök inte försvara dej för då höjer vi bara tonläget ännu mer." Det är ju inte dialog som önskas, det är tystnad! "Håll käft, annars sprider vi ut en massa skit om dej, det spelar ingen roll att det är fullständigt vansinnigt och otroligt, vi gör det i alla fall." Kanske man räknar med att en del antirasister blir så skrämda eller nedslagna av att bli nedkletade av orättvisa anklagelser att de skräms att tystna. Under många år hände faktiskt det. Men nu tror jag inte det håller längre.

Nu kommer Amnesty International med en rapport om Israels framfart i Gaza med allt värre vapen. Jag tror inte något i den är fullständigt nytt, men det är en rapport i raden av vittnesmål som borde ge ett antal politiskt ansvariga israeler många år bakom galler. Jag frågar: vems skrik är viktigast att lyssna till, israellobbyns eller de plågade palestiniernas?

Går det att komma förbi bitterheten? Det tvivlar jag på. Däremot kanske utvecklingen gör att israellobbyn krymper ihop och blir samma ynkliga lilla hatsekt som de svenska nazister som övervintrade efter Andra världskriget. Med andra ord ett gäng åldrande knäppgökar. De falska anti-antisemiterna bär hatets och förtalets fana vidare genom att de har förankringar på några tidningsredaktioners ledaravdelningar, och genom att den vanliga journalistiken har fallit sönder. Annars hade vi över huvud taget inte haft den här debatten, de hade plockats sönder direkt.

Funnes det någon anständighet skulle ordentliga ursäkter framföras för de falska tillvitelserna och det kanske kunde få bort mycket av bitterheten, men jag tvivlar på att de människor som står bakom denna kampanj är av den typen som ber om ursäkt. Så den lär nog hänga kvar.

Inga kommentarer: