En liten flicka bakom en stor polis. Jag tycker det var fel att ta med barn och utsätta dem för sådant här. Att det fanns barn bland demonstranterna avhöll inte några av de iranska "hjältarna" till motdemonstranter från att kasta saker. Vi kanske skall vara glada över att det inte var brinnande fosfor eller splitterbomber som kastades? När hård kritik riktas mot demonstrationen (helt riktigt, den var skadlig och ansvarslös och mer en reklampelare för teokraterna i Iran) kan också hård kritik riktas mot en del element bland motdemonstranterna. Jag fick intrycket av mobb - inslagen av artikulerad och eftertänksam kritik fanns, men de var få.
Jag ser att några av de foton jag presenterade här har vandrat vidare till Mohamed Omars blogg i ett par av hans inlägg om den eländiga al-Qudsdemonstrationen. Det bjuder jag på.
Det som bekymrar mig och gör mig nedslagen är att palestinierna hela tiden hamnar på den förlorande sidan. Och till slut är jag beredd att häva ur mig något i den här stilen:
Vi säger hela tiden till palestinierna att "ni får inte göra det där och ni får inte göra det här" men vad händer sedan? Vi berömmer palestinierna när de får slag efter slag - så länge de inte försvarar sig. Men ve den palestinier som skriker ut sitt hat och smärta mot förtryckarna och sedan höjer en hand för att försvara sig, då rycker vi genast ut för att hjälpa det israeliska stöveltrampet. Palestinierna skall vara snälla helgon och låta sig dödas eller fördrivas, då kan vi tala vackert om dem. Men de som inte vill vara helgon, slaktoffer ... Varför skall de överhuvud taget lyssna till oss när valsen går på det sättet hela tiden? Då kan de lika gärna strunta i allt och gå ut på torget tillsammans med nynazister och islamister och bara ge fan i alla hycklande prediktanter i det finliberala dårhuset!
Är det fel att resonera på det sättet? Eller är det liberalernas hycklande som är det stora felet?
5 kommentarer:
Problemet med det sättet att resonera är väl att visst, palestinierna "får" naturligtvis försöka försvara sig bäst dom kan. Men vissa sätt är fel i betydelsen att de leder åt helvete.
I just det palestinska fallet har vi ett utmärkt exempel i självmordsbombarna. De visade sig leda just dit, för alla andra palestinier i alla fall. De hade just erövrat vad som på engelska kallas "the moral high ground", ung. moraliskt övertag, bara för att förlora det igen för att folk som inte begrep nåt, dvs majoriteten, tyckte att självmordsbombarna var ojusta. Och då gick det hur bra som helst för den israeliska regeringen att skärpa förtrycket.
När den som är i underläge driver en politisk kampanj är den enda moral som gäller "leder det till målet eller inte". Det som leder till målet - jämlikhet - är rätt, det som inte leder till målet är fel.
Det handlar inte om några specifika regler som inte får överträdas under några som helst omständigheter. Sådana regler finns inte. Allt är en fråga om pragmatik. Och om man inte är tillräckligt smart förlorar man. Och sviker därmed sina närmaste.
Ja, ja, jag vet ... suck ... om palestinierna haft tillgång till kärnvapen hade ingen kommit på iden att kritisera att de i stället använde självmordsbombare.
Orsaken att barn var med var att vi väntade oss en lugn och fredlig demonstration. Att den blev otäck för barnen beror uteslutande på den angripande hopen. Vi kunde inte föreställa oss ett sådant hat och en sådan aggressivitet. Barnen blev chockade.
Jag undrade hur barnen kände det när de kommit hem och skulle försöka sova på kvällen. Det var ju som en nazimobb som vrålade mot dem. Men med tanke på hur avskydd den nuvarande regimen i Iran är (verkligen inte bara av monarkistiska rasister) borde man ha räknat med störningar.
Vi räknade inte med ett sådant hat eftersom demon handlade om Palestina.
När vi läste Koranen buade de, en del drog ner byxorna för att visa sitt förakt för islam.
De skrek "Ner med Hezbollah" och rasistiska glåpord mot araber. Man intrycket att de kastade saker på oss eftersom vi var araber och muslimer.
Och det kanske stämmer... Hur som helst var det fruktansvärt.
Skicka en kommentar