Den spontana fackliga aktivismen och det växande sociala missnöjet, begripliga och värda sympati, riskerar bli destruktiva om de inte länkas till politiken och till handfasta praktiska (och teoretiska) handlingsplaner. Den uppgiften har socialdemokratin burit upp under decennier, med framgång. Partiet förmådde skapa en väl fungerande social konsensus. Breda löntagargrupper, delaktiga i välfärdssamhället, accepterade ett mått av social marknadsekonomi. Företagarvärlden förstod att social fred måste betalas med ekonomisk och social utjämning.
Ta den sista meningen igen, för den ger en del av förklaringen till dagens läge:
Med andra ord (vilket inte framgår hos Svenning men som är avgörande) så slänger företagarvärlden den sociala freden och utjämningen över bord så fort den känner sig stark nog att klara sig utan beskäftiga socialdemokratiska ledare och deras valboskap. "Moren har gjort sin plikt, moren kan gå."
Företagarvärlden förstod att social fred måste betalas med ekonomisk och social utjämning.
När det var några årtionden av industriellt uppsving fanns en stark bas för den reformistiska politiken. Överklassen förstod att den hade en del mycket lönsamma gemensamma intressen med underklassen i att hålla industrin under armarna (samt att inte göra att folk kände sig alltför inspirerade av Sovjet). Nu är Sovjet borta och överklassen ägnar sig mer åt icke-industriella ekonomiska spekulationer. Varför bekymra sig om vanliga knegare?
Kanske några socialdemokratiska drömmare tror att det går att återuppliva de gyllene åren. Glöm det. De byggde på en snabb och framgångsrik industriell expansion, men den tiden är förbi. Det går inte att få till en ny epok när massorna åter marscherar in i fabrikerna. Fabrikerna är redan uppfyllda av industrirobotar.
Därmed står inte valet mellan reformism, revolution eller stagnation/barbari. Reformistalternativet är dött för det finns ingen överklass kvar att prata reformer med. Dagens överklass är inte intresserad av något annat än att plundra kvarvarande fonder i välfärdsstaterna. Då finns bara två alternativ kvar, och att ledande socialdemokrater skulle välja något annat än stagnation med åtföljande barbari får vi väl ta för givet, antar jag. Men som Svenning skrev:
Breda löntagargrupper, delaktiga i välfärdssamhället, accepterade ett mått av social marknadsekonomi.
Hur kommer de breda grupperna av arbetande, arbetslösa och andra i längden att uppfatta det här, när de finner att delaktigheten bara är en hägring vid horisonten? Vilka alternativ kommer de att fundera över framåt? Om en massrörelse kommer igång mot den nyliberala katastrofen kanske den blir till en flodvåg som sopar bort inte bara spekulationskapitalisterna utan även deras socialdemokratiska skoputsare?
9 kommentarer:
Hej, Björn. Det med skoputsare var bra!
Sixten Andréasson
Jag antar att de åsyftade är mindre förtjusta, men än sen?
Det är skönt att du trots allt är optimistisk!
Nu när socialdemokratin försöker tävla om den välbeställda medelklassens röster och har övergett sin ideologi för en politisk mittfåra och finanskapitalism, så finns ju ingen grund kvar för deras historiska uppgift att garantera arbetsfred i utbyte mot reformer.
Men arbetarklassen finns kvar, den är bara omstrukturerad. När reformismens grepp så uppenbart i dag bygger på enbart retorik och finanskapitalet på alla sätt visar sin destruktivitet, så är ändå frågan om inte "reformismen" måste komma från kapitalismen själv av ren självbevarelsedrift om inte en "Sovjetisk situation" skall vara ett verkligt hot. Åtminstone något som allvarligt stör de kapitalströmmar de i första hand ser till. En reaktion mot den finanskapitalism som med sina datorbaserade algoritmer och extrema hastighet allt mer blir destruktiv mot systemet självt kanske är en troligare anledning till någon reformering. För vem bryr sig egentligen om knegarna och vilka skall stå för organiseringen?
Problemet är verkighetsuppfattningen, folket och än mindre de som säger sig vara dess företrädare har någon egen verklighetsbeskrivning och analys. Man sitter helt fast i motståndarens verklighetsbeskrivning.
Det är fråga om hur vi organiserar samhället och utnyttjar de resurser vi har tillgängliga. Det är bara bra med robotar, det gör varorna billigare och en mindre del av ekonomin. Mer tid kan ägnas åt annat än att producera varor.
Skoputsarna har bränt sitt ljus i bägge ändar när de valde motståndarnas planhalva för så där en 30 år sen, nu står de där och har sålt smöret och tappat pengarna.
"Det som är sant i människors medvetande blir också sant till sina konsekvenser. "
Thomas Teorem
Anonym: Din slutsats är väl grundad, och det är synd att du inte talar om vad du heter. Du tänker ungefär som Karl Polanyi i den mycket läsvärda boken Den stora omvandlingen - att den totala marknaden förstör samhället. Polanyi skildrade hur en mycket bred allians går emot marknadsdiktaturen under tiden 1890-1945 vilket utmynnar i Bretton Woods-systemet, vilket gör efterkrigstidens välfärdssystem möjliga.
Vad Polanyi inte nämner är att hela kraften i reformförsöket kommer från arbetarrörelse och antikoloniala rörelser. Utan deras aktiva sabotage av systemet skulle det aldrig ha blivit tillräckligt mycket kraft och angelägenhet i reformerna.
Med andra ord: Det är lönlöst att vänta på att någon annan ska fixa det, vi bör snarast ansluta oss till våra europeiska kamrater och gå i strejk. Inte en gång, inte två, utan göra det till en vardaglig företeelse, ungefär som före 1932. En rejäl spark i häcken är vad de liberala reformisterna behöver för att komma igång.
När de väl har gjort det finns det politik igen, och en politisk hegemoni att slåss om. Inte bara marknad.
Wiklund har förstås rätt, kompromissar gör man när någondera sida inte kan vinna, kompromissen utformas med grund i de styrkeförhållanden som visats i den kamp som föregått kompromissen. Ingen ger bort något i kompromisser för att de är snälla, välviliga och generösa. Som det är sagt ett sjyst järnrör slår värden med häpnad, när motståndaren tror att du tappat det sjysta järnröret får du dålig utdelning i "kompromisserna".
Ibland frågar man sig också vad denna förmenta medelklass är definitionsmässigt. Man får lätt intrycket av den bild som frammanas av det som en gång kallades övre medelklass. Hur stor är den gruppen egentligen. Man kan också se till saker som hur stor frihet har arbetstagaren i att utforma sin arbetsdag hur inrutad och låst är denne i maskineriet. De flest som skyfflas in i ett diffust medelklassbegrepp är förmodligen rent definitionsmässigt inte mycket annat än lite bättre betald "arbetar/löntagarklass" där förvisso utvecklingen gjort att många arbeten numer är av "manchettkaraktär".
Vad har t.ex. svenska civilingenjörer vunnit på att se sig som medgörlig "medelklass", man har "alltid" varit utsatt för en av världens "tuffaste" arbetsgivarkarteller och ligger lönemässigt i OECDs bottenliga.
Angående "medelklassen" så kanske jag återkommer mer specifikt till klassanalys i ett separat inlägg. Vi skall inte följa med i USA-babblet där vanliga knegare förvandlas till "medelklass" bara för att de har ett litet hus och inte behöver leta mat i soptunnorna.
Beträffande medelklass tror jag att sossarnas evinnerliga bekymmer egentligen handlar om de som befinner sig i samma klassposition som de ledande politikerna. Dvs vad Robert Reich kallar "övre medelklassen" eller "symbolhanterarna". De som arbetar med övertalning och ideologiskapande och har hyggligt god ersättning för detta. Enligt Reich uppgår de till ca 20% av invånarna i ett normalt i-land och hamnar i statusstegen precis under den egentliga överklassen av ägare som i sin tur bara är några procent.
Skälet till att S bekymrar sig om denna grupp är förstås att de hör dit själva. Intresset ljuger aldrig.
Skicka en kommentar