torsdag 24 oktober 2013

Medelklassens svanesång?

När man vill undersöka och förstå samtiden kan diverse tidningsartiklar vara av intresse, exempelvis när det handlar om 'medelklassen' och dess ångest. I skrivande stund är detta det näst mest lästa på DN:s nätsida. Säga vad man vill om 'medelklassen', men intresse för sig själv verkar den ha. Kan det ha något att göra med identitetsproblem? Inte nog med oro för jobb och karriär och diverse annat, till råga på allt kommer den där Reinfeldt och pratar om 'arbetare'! Var det inte det man inte skulle vara längre!?!

Den här hittade jag hos Birger Schlaug

Jag har flera gånger talat om att jag inte tror att medelklassen är någon särskild klass. Den som är väldigt intresserad av ämnet kan ju försöka läsa min magisteruppsats i historia just om klassidéer bland svenska tjänstemän, pdf-filen finns här. (Och uppsatsens framsida här.)

De som kallas 'medelklass' är i allmänhet personer som har hyggligt betalda jobb och visst inflytande på sitt arbete. Att de skulle sväva fritt i tillvaron, fria från kapitalister och arbetare, är fantasier. En del av dem bör nog dessutom betecknas som arbetare. En liten grupp har möjlighet att bli verkligen oberoende och hoppa över staketet till kapitalisterna. De flesta klarar aldrig av det. De får nöja sig med att vara bättre betalda knegare, lönearbetare, proletärer ... .

När den pågående fasen i den industriella revolutionen gör att många tidigare välbetalda arbeten rationaliseras bort eller exporteras upphävs klagorop över att 'medelklassen' vittrar bort. I den mån de här människorna får nya arbeten torde det vara sämre betalda. De glider utför och riskerar att hamna i trasproletariatet om det vill sig riktigt illa (i USA, här är vi inte riktigt i det läget ännu tror jag). Och egentligen räcker det ju med en störning i den individuella ekonomin för att det skall bli besvärligt - sjukdom, skilsmässa, arbetslöshet, dessa räntor som det tjatas om ... . Hörs det oljud i fjärran kan det vara 'medelklassens' svanesång.

Men det kan ju också vara intressant att i undersökningen jag inledningsvis nämnde väga in tyngre alster som inte bara handlar om bolånekollektivets själsplågor i ett samhälle som håller på att glida dem ur händerna. Ta det samhälle de lever i. Varför inte ta några ganska färska debattartiklar från Ny Teknik? En där ett par företrädare från Region Skåne klagar över tillståndet inom järnvägen. Eller det här nödropet om behov av renovering i miljonprogrammets lägenheter. Man kan se till sakinnehållet, strunta i vilka förslag som framförs (de är ju knappast revolutionerande) utan notera att det klagas och dessutom klagas ganska högljutt. Och detta av folk som väl inte med bästa vilja i världen kan tas som samhällsomdanare.  Vi har ju liknande klagomål inom vård, skola, omsorg och andra ställen där marknadsfundamentalisterna varit inne och petat de senaste årtiondena. Samhället är på glid, och som den första länken påpekar så tänker inte socialdemokraterna göra något åt det. Men finns det någon annan kraft som kan peka med hela handen? Någon som säger: "Skit i ångesten, nu ger vi oss på problemen och löser dom, vi har kunskaper och medel för att klara av det!" Var finns 'proletariatets parti' som kan föra framtidens talan?

(En not här: jag har vid ett flertal tillfällen hävdat att det är jäkligt konstigt att socialdemokraterna inte klarar av att göra praktisk politik av den borgerliga krisen med tanke på hur opinionerna i olika ämnen verkar se ut. Men å andra sidan, vad är de själva annat än borgare, även om en och annan trosviss medlem ännu spjärnar emot och viftar med en liten röd vimpel? Och även om de tycker sig ha vinden i ryggen nu så är det inte säkert att de klarar av nästa val. Det kan bli att återanvända den här bilden som jag tycker väl beskriver 'det gamla arbetarpartiets' tafflighet  i politiken:


Repris på Max Gustafsons klassiker alltså! Kan inte de där tomtarna helt enkelt lägga av. Vem behöver dem? [Här hördes visst en teaterviskning någonstans ifrån: "Kapitalet och den egna karriären behöver dem!"])

***

Det här inlägget började jag plita på i våras men blev inte färdig. Det är inte färdigt nu heller. Men är man ekonomisk slänger man inte bara gamla utkast. Man kan slänga dem vidare till eventuellt intresserade läsare. De inlägg som jag då tänkte länka till var dessa. En grej från Cornucopia?, nämligen denna. Och tre stycken från Björn Forsberg, nämligen denna, denna och denna. - Och kom ihåg, läser du tidningar och bloggar kommer du att hitta nytt material till den här undersökningen varenda dag! Den ångestridna medelklassen och dess oförmåga att handskas med samhälle i upplösning kommer vi inte ifrån så lätt!


6 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Partier är svåra att få snurr på - se bara på alla dessa patetiska försök som har gjorts sen ca 1970 och som inte har blivit till annat än sekter för inbördes beundran. Men varför inte börja i en annan ände?

Varför inte börja med praktiska mobiliseringar för lokala problem som har bäring på de generella?
- det var en bronsgjutarstrejk i Paris som drog igång en internationell aktion mot strejkbryteri 1867 vilket ledde till att Första Internationalen blev legendarisk grundläggare av den europeiska arbetarrörelsen
- det var en plantering av majs på en åker i Anenecuilco i Mexico som ledde till att den mexikanska revolutionen fick en bondefrigörelseprofil vilket sen ledde till att jordreform blev standardprogram för alla antikoloniala rörelser
- den indiska antikoloniala rörelsen som hade legat och pyrt sen 1890-talet fick fart först med leveransstrejken i Champaran 1917 som identifierade den med ett klart klassintresse.

Och så vidare. För att ta ett färskt exempel var det försök att rädda ett lokalt sjukhus nånstans i Västnorge som ledde till att dom fick ett samlat motstånd mot kommersialisering av välfärden som är fantastiskt mycket större och starkare än vårt.

När man har ett antal såna här konkreta motstånd kan man börja binda samman dem och våga sig på större saker. Förmodligen inte politiska partier på ett tag - men vi vet förmodligen inte förrän det är dags vad som är lämpligast att satsa på.

Det sorgliga med vänstern är att dom sitter så fast i scheman för hur det ska gå till. Man måste nödvändigtvis göra som Lenin skrev 1905 att man skulle göra just där han höll på. Det är nog den här okreativiteten som dömer dom till att aldrig få nåt inflytande.

Björn Nilsson sa...

Påminner om vad jag tänkt ibland, men jag minns inte om jag skrivit det just på den här bloggen: om folk får gemensamma konkreta projekt att arbeta med blir det mindre tid över till att sitta i varsitt hörn och älta andras ondska och ens egen godhet!

Anonym sa...

Hej!
Kom att tänka på detta med konkreta
projekt.
När jag skulle börja 2:a läsåret på Viskadalens Folkhögskola hade jag arbetat som byggnadsarbetare under sommaren.
Med denna erfarenhet föreslog jag att alla grupparbeten vi skulle hamna i arbetade med mer konkreta frågor än t.ex Sveriges inställning till Spanska Inbördeskriget som man nog behöver
mer än 2x 40 min för att reda ut.

Vänstern är ju inga pedagogiska
genier precis, stå upp och tala
TILL människor i timmar har man
ju upplevt några gånger.
Detta sätt leder ju till att 1
person läser på i dagar för att
framföra budskapet TILL passiva
åhörare som ses som störande om
man avbryter med en fråga.
STUDIECIRKELN är mitt svar på hur
alternativet bör se ut.
Då är alla med i inhämtandet av
ämneskunskaper och man samtalar
i en process som gruppen bestämmer
när den skall avslutas.

Tommy Sjöberg
Ramberget

Jan Wiklund sa...

Påminner också om vad frances Tuuloskorpi skrev på sin klassiker http://francesblogg.wordpress.com/2011/08/13/kampen-och-ofarliggorandet/: att om strejken på Lagena mot bemanningsföretagen hade utvecklats till tio strejker istället för en massa vänsteraktivitet hade bemanningsföretagen kunnat lägga ner.

Men eftersom vänstern inte består av fackaktivister utan av diverse löst folk så blir det sådär abstrakt och ospecificerat.

Något att göra något åt, istället för att fortsätta på det vanliga sättet år efter år. Den materiella grunden för partientusiasmen är förmodligen att det enda man har gemensamt är just ideologi. Då blir det ideologi som blir det förenande. Och det leder ingenstans.

martin sa...

Jag satt och läste i Naturvetaren här om dagen och de hade med två bilder som inpirerae mig att göra nedanstående bild. Jag har döpt den till "De grundlurade generationerna". Den illustrerar så fint hur lurade både vi och föräldragenerationen blivit.

Snacka om att vi "inte har råd" med ditten och datten. Det är det största bedrägeriet. Men medelklassen köper det med hull och hår, precis som nonsens om att skatterna är problemet. Som jag visar i min bild har skatterna aldrig varit problemet och kommer aldrig vara, en lönearbetare kan inte tjäna på sänkt skatt.

http://bayimg.com/DaBaeAAfg

Josef Boberg sa...

Den allt överskuggande ”religionen” i världen i dags dato ÄR brist på pengar - och det är ju den allra största illusionen = förvillelsen av alla - på framförallt nationell nivå - men även på individnivå (etablissemangets massmedia ”tjatar” ju i all oändlighet om att det är brist på pengar ) - som jag ser det.

Det är därför LivsViktigt för oss av vanligt folk = väsentligt flera än 90 % av medborgarna i världens alla länder - att Wi genomskådar detta - och efter förmåga och möjligheter gör något åt det. I annat fall blir det fortsatt ett ”rent helvete” i ”evigheter”.

I o f s så kan jag ha fel i detta – men det kan jag ej föreställa mig att jag har. Vad tror Du ?