tisdag 15 november 2016

Vad skriver man om egentligen?

Ibland är det tröttsamt med bloggandet, inget blir skrivet. Ibland hoppar tankarna hit och dit: "Ska jag skriva om det där, har jag något intressant att tillfoga det offentliga samtalet eller blir det bara plattityder, självklarheter, något som andra redan sagt?"

Nå, det finns ett par saker att peka på, dels en som dök upp för några veckor sedan och här är en aktuell notering från Thomas Nydahl:

Efter Trumps seger i USA tycks det mig som om judehatet sticker fram på allt fler ställen. Det svirrar i den nordamerikanska etern av i och för sig motsägelsefulla uppgifter, men nog hörs j-ordet alldeles för ofta för att det skulle vara möjligt att ignorera det. Vad ska jag säga? Jag nöjer mig idag med att konstatera att det sker. Det sker parallellt i Europa, i Skandinavien, i Sverige. Och till detta skeende räknar jag inte minst det faktum att helgens marsch i Stockholm inte fått kritik eller angripits hos några av de bloggar eller hemsidor jag läser för att inhämta daglig kritisk information. Är det svårt att hålla rågången? Det borde vara hur lätt som helst.

Kursiveringen har jag gjort. Det är klart att man kan skriva ett standardstycke om hur motbjudande judehatet är, och att Nordiska Motståndsrörelsens marsch i Stockholm är ett skrämmande uttryck för  krafter som nu är i rörelse och känner sig vädra morgonluft. Och så känner man sig som en bättre människa. Men vad blir bättre av detta? Är det ett litet fåtal nassar som man bör koncentrera sig på, eller är det den nyliberala ideologin och den sönderfallande kapitalismen som är viktigast att förstå och bekämpa? Om man väljer det senare alternativet så väljer man det effektiva alternativet, enligt min enkla mening. Jag kanske har fel, men så tänker jag.

Visst har det skrivits en del, som den maoistiska sidan Präriebrand. Någon har beskrivit Präriebrand som någon sorts maoistiskt AFA - jag vet inte hur rimligt det är. Fler bilder finns på likaledes maoistiska Kommunistiska föreningens hemsida. Dessa gatukrigare känner säkert att de gjort en fin insats, men hur effektivt och hållbart i längden är dessa bataljer? - Den konspirativt lagde kan ju tänka att "jaha, nu håller överklassen på med nya illdåd mot folket, men för att dra bort uppmärksamheten från det skickar de ut några förvirrade nassar som får demonstrera i Stockholm - det håller vänstern sysselsatt ett tag!"

Kul med snöbollskrig. I förorterna kastas det sten, och det är värre.


Den andra saken (som jag faktiskt hade tänkt skriva om, men det blev inget med det ...) var en fråga som någon, jag har glömt vem, ställde för några veckor sedan. Det handlade om varför bloggare som normalt är väldigt kritiska mot Israel inte hade några synpunkter på de tätare relationer som nu utvecklas mellan just Israel och Ryssland. Är det för att dessa bloggare samtidigt är sympatiskt inställda till Ryssland och därför inte vet hur saken lämpligen kan behandlas?

Jag tror att svaret är "ja". Det är en situation som är svår att hantera om man håller sig till gilla- respektive ogilla-linjen. Övergreppen mot palestinierna fortsätter. Det israeliska agerandet vad det gäller Syrien är misstänkt. Varför skakar Putin hand med en skurk som Netanyahu? - Den israeliska överheten kan ha läst en skrift på väggen som säger att det är en ny sheriff i stan, och han heter Vladimir Vladimirovitj P. Därför åker den israeliske premiärministern hellre till Moskva än till Washington numera. Det är ju där den riktige bossen finns.

Trump kan vara en galjonsfigur för de i USA:s härskande skikt som vill avveckla åtminstone delar av den nuvarande dyrbara och ohållbara imperiepolitiken. Israelerna måste inse att de inte kan agera som tidigare, under USA:s ständiga skyddande paraply. 1956 kunde Eisenhower dra undan mattan under israelernas fötter i samband med Suezkriget, så bara Washington vill så är det möjligt att göra något liknande igen. Men nu finns alltså här Ryssland med sin sega uthålliga diplomati. Putin behöver inte skrika och hota, han kan lugnt se hur utvecklingen går åt hans håll, och låta sina diplomater prata, prata, prata med alla som vill lyssna. Och israelerna begriper (liksom exempelvis saudierna - med en USA-modell skulle Putin ha smällt igen dörren och vägrat all kontakt med dessa figurer). Men de har ännu inte slutat med landstölder. Den tiden torde dock komma. - Men det här är alltså en process som kan vara ganska svår att hantera och förstå som utomstående iakttagare. Vi kan bara notera vad som verkar hända.

Nu har jag skrivit för mycket igen. Nå, bara en notering till: ändrade politiska förhållanden i Brasilien och Argentina kunde ha fått en känsligare rysk regering att skruva ner relationerna. Men inte Putins ministär. Så länge den andra sidan vill prata så pratar ryssarna också. Kanske Wallström och hennes chef borde fundera över detta. Sverige är väl det enda land i världen som officiellt sagt att Putin inte kommer att släppas in. Lavrov kanske, men inte Putin. Det kanske man kan skratta åt, men när Putin var på väg att besöka Finland så skickades en svensk politiker (före detta moderat försvarsminister) dit för att försöka övertyga finnarna om att inte ta emot honom. Suck!

4 kommentarer:

martin sa...

Ändå finns det klassaspekter som gäller både glesbygd och staden, men som du ofta ignorerar. Vet du vad ungdomarna gör i den lilla norrlandsby jag pendlar till? De bränner bilvrak och vandaliserar. De kastar inte sten på polisen än, men nu har folk satt samman ett medborgargarde, så konflikten kommer att skärpas även där. Meden elefanten "social orättvisa" står försynt och skrapar med foten i ett hörn.

Samtidigt sitter vuxna på facebook och grälar om hur centrum i byn ser ut. Lösningen alla hoppas på är att "nån" skall ta över fastigheterna i centrum och fixa i ordning dem. Önskesamhället, om jag bara önskar tillräckligt hårt så kommer en okänd välgörare att komma inridande på sin vita häst och uppfylla mina önskningar. De enda som faktiskt gör något av oss vuxna är en bunt rädda nötter som nu skall gå runt och trackassera ungdomar på byn. Jag ser vad som är påväg att hända, jag vet vad som måste göras men inte ens jag gör något, när inte ens de "goda" gör annat än önska sig en bättre värld. Då är sammanbrottet inte långt borta.

Hillary, Trump, Putin i önskesamhället ser man upp till dem som om de skall ställa allt till rätta. Men vi vet att ingen av dem kommer att lösa samhällets problem. Det bästa distraktionen för en fungerande vänster har inte varit några nazister på torget 3 gånger om året. Det har varit den långa striden om vem som är den "minst onda". Man blir trött på att folk inte förstår att det minst onda fortfarande är ont, att det minst onda kan ta ondskan så mycket längre.

Björn Nilsson sa...

Jag blev tveksam till hanteringen av klassbegreppet (inte begreppet i sig alltså, men hanteringen) när en del människor försökte befordra uppenbara trasproletärer till "arbetare" eller "arbetarungdom". Var det inte sådana kriminella som förstörde Reclaim-rörelsen exempelvis? De blir destruktiva vilken rörelse de än är inblandad i.

martin sa...

Vi skapar trasproletariatet är det som framgår. Men du ger dig inte längre i konflikt med kapitalet för att peta de rika från arbetarnas ryggar, sedan 2 år har du varit upptagen med att peta de fattiga från de arbetandes ryggar. Det är självklart att arbetaren inte kan bära bägge, men det ena är bara skenbart på arbetarens sida, då arbetaren väldigt lätt kan bli fattig, men aldrig rik.

Björn Nilsson sa...

Jag tror fortfarande inte att borgerliga egoister och kriminella under anarkistisk täckmantel kan göra något positivt för arbetarna. Det är tråkigt att det gått fel för en del individer, men när läget blir alltför trängt går det inte bara att fortsätta med "tyck synd om". Då måste man välja: ligisten eller arbetaren.