Förstår nationalekonomerna nationalekonomi?

Den fine gamle 1700-talsitalienare Cesare Beccaria sade på tal om ekonomisk vetenskap: En av dess största fördelar är att den inte begränsas till filosofen i hans ensamma kammare - den kan bli det vanligaste samtalsämnet i vartenda sällskap av människor och alla offentliga angelägenheter ger tillfällen att tillämpa den.

Så låt oss diskutera, med anledning av ett inlägg i Dagens Nyheter idag där nationalekonomen Magnus Henrekson angriper gänget av nationalekonomer i regeringen.

Rubriken "Regeringens ekonomer förstår sig inte på ekonomi" låter ju som en rätt häftig anklagelse.

Aldrig tidigare har de politiska beslutsfattarna haft så många forskare och forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot när de utformar den ekonomiska politiken.

Det gäller inte bara för de nya moderaterna vars politik utmejslats i samspel med en grupp forskarutbildade nationalekonomer. Även de tyngsta positionerna på finans- och näringsdepartementen besätts i hög grad av disputerade nationalekonomer. Numera har cirka 40 av medarbetarna en doktorsgrad i nationalekonomi. Inom centrala myndigheter som Riksbanken, Konjunkturinstitutet och Konkurrensverket finns dessutom över 70 forskarutbildade nationalekonomer.

Henrekson skriver också helt riktigt:

Eftersom antalet disputerade nationalekonomer växer, och deras inflytande inom politik och förvaltning ökar, så får deras verklighetsuppfattning stor betydelse för hur den ekonomiska politiken utformas. De teorier och modeller som lärs ut på ledande nationalekonomiska institutioner blir de verktyg som ledande tjänstemän inom politik och förvaltning använder för att definiera samhällets problem och söka lösningar.

Just det: verklighetsuppfattning(ar) var det! Jag vill hävda att mängden disputerade (har skrivit avhandling) eller icke disputerade, eller förekomsten av ekonomexamina över huvud taget, är av mindre betydelse. Det kritiska är att folk utan mycket annan djupkunskap om samhället än de skolor de gått i hamnar på tunga positioner och kan styra ett helt lands politik.

Det var sällan jag upplevde något större sammanhang mellan de nationalekonomiska läroböckerna (och de nationalekonomiska lärarna) när jag studerade för några år sedan, och mina tidigare erfarenheter under många år på ett stort industriföretag. På firman var det lätt att finna att de bästa ekonomerna var sådana som hade arbetat med annat i företaget innan de kom in på ekonombanan. Det gäller helt enkelt att ha yrkes- och livserfarenheter som ligger utanför det snäva ekonomfacket. För ekonomerna styr ju inte över bara sig själva, de påstår att de har kunskaper som gör att de kan styra och ställa i hela samhällen. Att detta ibland orsakar samhälleliga katastrofer bekymrar dem föga, verkar det. Bör man släppa loss nationalekonomer på höga positioner om de inte haft ett mellanspel i ”riktiga” arbeten under en del år först och lärt sig hur det fungerar i den riktiga världen (till skillnad mot i de absurda perfekt konkurrens-modellerna)?

Henrekson skriver att nationalekonomerna i och omkring regeringen inte förstår sig på entreprenörskapets betydelse. Det är det han menar när han skriver att de inte förstår sig på ekonomi. Vad de är ute efter är att öka utbudet på arbetskraft. Som jag ser det handlar det här inte om att förstå det ena eller det andra, utan om att olika skolor inom nationalekonomin står mot varandra.

Om någon tror att "nationalekonomi" är ett entydigt begrepp och en samling läror som alla är ense om kan jag tala om att det är fel - "nationalekonomi" är lika mycket enhetlig som exempelvis "kristendom" eller "islam". Samla tio pastorer från tio olika samfund, eller tio nationalekonomer av olika skolor, och fråga dem vem som står för den rätta tron; du lär få tio olika svar. Om man har som viktigaste trosartikel att ekonomin förbättras om utbudet av arbetskraft görs så stort och billigt som möjligt kör man på som Anders Borg och hans kompisar. Tycker man att företagarna är det viktigaste (och att man genom att stödja dem ökar efterfrågan på arbetskraft i stället) kör man Henreksons linje med stöd till ”entreprenörer”.

En liten not: en sådan som jag kanske skulle peka mer på stödet till innovatörer, alltså folk som hittar på nya fräscha grejor. Entreprenörer kan bestå av tio personer som tvättar skjortor åt varandra, och det får man inte mycket ekonomisk utveckling av. I värsta fall blir det avveckling. Ogenomtänkt småföretagarkult bör man se upp med.

Vad har Henrekson för lösning:

Om Sverige vill dra nytta av entreprenörernas produktiva närvaro måste vi på allvar se över incitamenten för entreprenörskap. Då kan inte en stelbent arbetsrätt avfärdas som en marginell fråga i jakten på nya jobb. Då måste regelbördan sänkas och trygghetssystemen få en sådan utformning att fler väljer att satsa på ett liv som företagare.

Med andra ord: sämre trygghet för anställda, bättre trygghet och mindre administration för företagare. Henrekson ger ingen anvisning om konkreta åtgärder och därför känns slutsatsen rätt tam. En hard-core liberal skulle väl vilja ha försämrad trygghet även för företagare? Jag tror att Henrekson och regeringens ekonomer förstår sig på ekonomi lika mycket allihop. Frågan är ur vems synpunkt deras förståelser är rätt. Och det kan ju finnas ekonomer med helt andra ”rätt” och helt andra intressegrupper att ta hänsyn till.