lördag 24 november 2007

En dag utan butikspring?

Det är "buy nothing day" idag. En spark i häcken åt julhandeln kan man nog säga. Ett försök att kasta lite grus i det allt snabbare svängande kommersiella maskineriet. Och det är inte asketism för asketismens egen skull. Den mänskliga konsumtionen börjar bli för stor för de resurser som finns på den här planeten. Vi lever inte bara på räntan av vad världen ger, nu knaprar vi på kapitalet också. Och det är inte hållbart i längden.

Vad händer egentligen med de människomassor som väller in och ut ur köptemplen? Låt oss plocka upp några spridda data och fundera.

I.

I Dagens Nyheter igår finns ett referat av undersökningar som går tillbaka till 1955, utförda av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier (FSI):

Missnöjet var som lägst när välfärden var som minst utvecklad på 50-talet bara en av tio svenskar, 13 procent, tyckte att det fanns "olidliga förhållanden" i landet på den tiden. Kurvan sköt i höjden i slutet på 80-talet, och i början av det här seklet har andelen missnöjda tidvis klättrat över 60 procent.

Däremot har jag vissa undringar om hur det tolkas:

- Åren efter kriget accepterade folk de levnadsförhållanden som gällde. Informationsspridningen var också en helt annan. Folk visste helt enkelt inte så mycket om hur omvärlden såg ut, säger FSI:s opinions­analytiker Joachim Timander.

Åren efter kriget hände två saker: folk visste att stora delar av världen hade hamrats sönder av ett krig, men de såg också hur den stora högkonjunkturen brakade loss samtidigt med fredsslutet. Det blev ingen efterkrigsdepression som efter Första världskriget. I stället kunde man i Sverige se hur levnadsstandarden snabbt gick upp. Att det fanns slum och elände kvar betydde mindre när man såg hur levnadsförhållandena blev bättre för stora delar av befolkningen. Det fanns alltså inga stora anledningar att hänga med huvudet och gnälla.

II.

Här är lite torr nationalekonomi, närmare bestämt grundkursen i konsumtionsteori. Teorin säger att människans behov är oändliga, det finns en ständigt uppåtgående kurva för hur mycket vi vill konsumera, men kurvan växer mindre och mindre vartefter konsumtionen ökar. Varför? Därför att när vi är fattiga har vi stor nytta av kraftigt ökad konsumtion men ju mer vi kan handla desto mindre blir nyttan av varje ny konsumtion. Jämför en trådsmal svältande afrikan och en smällfet övergödd västerlänning så kanske du förstår skillnaden i nytta av en extra middag. Det kallas marginalnytta.

Det finns naturligtvis vissa begränsningar i den här teorin. Helt uppenbart kan en människa inte handla för mer än vad han eller hon har pengar till. Så teorin antar att man får rätta mun efter matsäcken helt enkelt.

Jag vill lägga till en fråga till den här teorin: vad säger att inte vissa konsumenter faktiskt kan börja känna avtagande tillfredsställelse av ytterligare konsumerande? Att springandet i butiker börjar stå en upp i halsen? "Avtagande marginaltillfredsställelse" kanske en nationalekonom skulle säga.

III.

Och så lägger vi ihop det här och funderar på om det finns något sammanhang. Jämfört med hur det var för femtio år sedan har de flesta av oss mycket bättre materiell standard. Ytterligare tillskott av standard kommer förmodligen inte att göra oss mycket gladare. Möjligen finns saker som gör att vi blir mindre glada - när nasarna tar över mer och mer av vår tid och uppmärksamhet är det inte underligt att motviljan växer. Folk handlar men blir inte lyckligare annat än kanske en kort stund. Konsumtionstvånget blir som suget efter droger hos en narkoman. En stunds lycka, och sedan måste man ha påfyllning. Och ofta slutar drogmissbruk med en riktig kris när den mänskliga kroppen inte orkar med längre.

På tal om nasarna: mycket av deras säljansträngningar bygger ju på att vi egentligen är missnöjda och måste köpa deras varor och tjänster för att bli lycklig. Om det finns en permanent ton av missnöje i konsumtionspropagandan är det inte konstigt att folk verkligen blir gnälliga. Den växande massan av reklam överallt kan också vara en indikation på att det finns en kanske rätt omedveten men ändå ökande motvilja mot att konsumera.

Konsumtionsteorin jag refererade till härovan är på individnivå. Den handlar om val som varje enskild konsument gör. Men den kan nog föras över till hela mänskligheten. Vi blir glada av att konsumera när vi inte har så mycket, men vi måste anpassa konsumerandet till de resurser vi verkligen har. Det moraliska kravet att inte slösa med de tillgångar vi har flyter samman med det logiska kravet att inte såga av den gren vi sitter på.

Någon sorts slutsats kan vara att vi kan höja vår lycka - bli mindre gnälliga - genom att acceptera ett lägre konsumtionstempo och se till att varje köp verkligen gör oss minst lika glada som tidigare. Den allmänna ekologiska krisen kommer förmodligen också att medföra starkare krav på sammanhållen resursplanering med mänskliga behov som ledstjärna i stället för dagens splittrade planering via vinstmaximerande företag. I en sådan situation, med konsumtionströtthet, resursbrist och en ekologisk katastrof runt hörnet, tror jag att rörelsen mot överdrivet handlande kommer att växa och bli en huvudkraft - alla dagar om året. Den som kommer och lallar om "shop 'til you drop" kommer att betraktas som en asocial buse eller (i bästa fall) som en knäppgök.

.....
Har jag själv handlat något idag? - En påse väldoftande svenska äpplen samt en kartong pepparkakor och vispgrädde (rabattpriser på de två sista).



Inga kommentarer: