En bra och grundläggande fråga: Vart tar politiken vägen? (Klicka upp bilderna i större format så går det lättare att läsa vad som står på tavlan!)
På tisdagskvällen lyssnade jag på intressanta synpunkter från sociologen Adrienne Sörbom som pratade utifrån sin bok När vardagen blir politik. Det här är inga oväsentligheter. Det måste finnas många som är redo att agera för att få det demokratiska samhället att agera. Om aktiviteterna upphör dör också demokratin, för folkets makt är ingenting utan ett folk.
Adrienne har intervjuat ett antal människor födda på 20-, 50- och 70-talen, tillika medlemmar i Lärarförbundet (TCO) eller Handels (LO) om deras syn på olika saker. Hur är det med politik, är de politiskt intresserade, har de eller kan de tänka sig agera politiskt, och i så fall hur? Det finns en paradox: å ena sidan uppger sig de flesta människor vara ointresserade av politik, å andra sidan kan de mycket väl räkna upp långa rader av problem, fundera på hur det skulle kunna vara och vad som skulle kunna göras. Färre är aktiva i de vanliga politiska partierna, misstroendet mot partier ökar. Ändå har många skrivit insändare, deltagit i demonstrationer eller andra aktiviteter.
Utdrag ur en intervju med en veteran från 1920-talet
Det är den här saken som Adrienne försökt nysta igenom att intervjua ett antal personer om deras "livsupplevelser". Där kunde hon notera en intressant förändring över åren. För den äldsta generationen finns det ett klart pyramidliknande samhälle: någon som bestämmer politiken däruppe, resten därnere. Man gick på sina möten, och så var det bra med det. (Jag tycker att detta stämmer rätt bra med den korporativa uppläggning som motsvarade "den svenska modellen" - hövdingarna för stat, näringsliv och fack gjorde upp ovanför folkets huvuden, och det var de flesta nöjda med.)
För de som var födda på femtiotalet var förhållandet mellan individ och samhälle redan suddigare, ansvaret hade flyttats till "människorna". Den yngsta årsklassen, födda på sjuttiotalet, hade däremot utvecklat en fullständig individualism där alla kan göra "något" och det inte finns någon tydlig skillnad mellan slut och början i samhällets utveckling. Man kan förbättra samhället genom att städa hemma, sopsortera etc. Därmed återupplivas i själva verket den gamla parollen "det personliga är politiskt". Gränsen mellan individer suddas ut.
Men hur förverkligas det personliga engagemanget när misstron mot den etablerade politiken samtidigt ökar? För man undrar ju hela tiden om de berättelser som vi får höra från olika håll verkligen är sanna? Och har vi verkligen någon makt? Partierna har gjort sig oberoende av väljare och engagerade medlemmar, de arbetar med offenliga bidrag och anställda funktionärer. Behöver de medlemmar egentligen?
I den efterföljande diskussion framfördes bland annat att den misstro som riktas mot politiker kan vara styrd av dominanta krafter som inte vill att det skall vara någon vilja till politisk handling från medborgarna. Konkret angående Söder påpekades att när man slog ihop tre stadsdelsförvaltningar till en innebar det att den nya stadsdelsnämnden får 120.000 invånare, att avståndet till politikerna ökar, och att det bland annat innebär att bara ett medborgarförslag har kommit in på två år.
Någon talade också om "det moderna projektets misslyckande" som bakgrund till misstron. Det kanske sammanhänger med att de härskande ibland uppfattas som icke sanningsenliga.
Önskan om en åter-ideologisering av debatten framfördes. Om verkliga alternativ ställs mot varandra borde det innebära en vitalisering.
Mina reflexioner är att kravet att "jag vill styra över mitt liv" inte borde vara ett problem om man tänker i klassiska marxinspirerade linjer. För just det i detta, människans möjlighet att kunna förverkliga sig själv, var ju en viktig utgångspunkt när Marx och Engels började filosofera över livets möjligheter på 1840-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar