lördag 11 oktober 2008

Sälj skiten och stick


Jag har sett reklam av den här sorten på bussar det senaste året. Senast för några dagar sedan. Men då hann bussen smita iväg innan jag fick upp kameran för att dokumentera. I stället jagade jag upp motsvarande bild på nätet. Strunt i firman nu, det är principen jag är ute efter.

Jaha, och vad är det med det här då? frågar något ointresserat surkart. - Ett tecken i tiden, svarar jag. Om vi tänker oss en enkel affärssituation för inte så länge sedan bestod den av A som sålde en vara eller tjänst till B. Var det en lite mer omfattande transaktion, att någon sålde en bil, ett hus eller något annat i större stil, måste ju A göra en värdering av att B var kapabel att betala, samt se till att B verkligen gjorde det också. Att kalla det här "personlig relation" är väl att ta i, men det var en relation över tiden i alla fall. A fick ta stort ansvar och tänka sig för.

Men nu finns det ett nytt upplägg: A säljer varan eller tjänsten till B, säljer i sin tur fakturan till en annan firma, och glömmer det hela. (Jag antar dock att köplagen kan komma in och bestämma annorlunda om det blir reklamationer, men det förändrar inte grundprincipen.) "Hurra" ropar A, "nu kan jag strunta i B och och göra något kul i stället". Och då får vi ett upplägg som känns igen: en mäklare kutar runt och erbjuder lån till utfattiga husspekulanter, skuldbreven säjs vidare till en finansinstitution av något slag som i sin tur lägger ihop alla dåliga papper med några bra och säljer dem vidare under något fantastiskt namn, och köparen säljer dem vidare i sin tur ... .

Alltså: i stället för gammal gnällig försiktighet kan man nu dra till med hejdundrande affärer med baktanken att "vi skickar pappren vidare och behöver inte tänka vidare på den här affären". Den gamle affärsmannen tittade på den tilltänkte lånarens ekonomi och funderade på om det var en riskaffär eller inte. (Gäller alltså inte bara banker - om jag köper en pryl som jag kan nyttja idag men får trettio dagar på mig att betala så kan man säga att jag fått ett lån som skall återbetalas inom den tiden.) Den nye affärsmannen söker många affärer som kan jaga försäljningen (och kanske därmed trevliga bonusar) i höjden därför att man direkt kan skicka fakturor eller lånepapper vidare till någon annan firma.

Den som läst en del neoklassisk nationalekonomi kanske ser kopplingen till en ekonomisk modell där egentligen ingen är ansvarig därför att ingen kan påverka något. Men när en sådan ansvarslöshet flyttas från den ekonomiska modellen till den verkliga världen går det givetvis åt helvete. Då står allmänheten och pekar finger åt Wall Street och skriker "vad i helvete har ni gjort era sopskallar!" För i den verkliga världen uppträder förr eller senare situationer där det smidiga och ansvarslösa flödet stryps av små missöden, som att låntagare eller kunder inte kan betala. Och då kan det bli en riktig krasch när alla kort skall synas och värderas.

Det här är givetvis inte en nyhet. Skuldsedlar har vandrat runt och sålts mellan olika personer så länge det funnits skuldsedlar. Ibland har det krisat till sig för att gäldenären inte kunnat betala om någon bestämt sig för att kräva in skulden. Men jag undrar om systemet tidigare har bidragit till att utlösa totala finanskriser? Kanske total ansvarslöshet är förutsättningen för en total finanskris?

Ytterligare en fundering: när affärsupplägg av den här typen kommer som reklam på SL:s bussar finns det anledning att fundera hur solitt det hela är. Det handlar inte om att några stora stabila företag lägger om sin fakturabehandling (de kontaktas inte via utomhusreklam), utan här jagar man efter småskuttar som skall sälja sina kundfordringar. Och det är lika förtroendeingivande som när "småspararna" till och från väller in på börsen och blir bortgjorda av de stora spelarna. Eftersom systemet bygger på förtroende, och förtroende börjar bli en bristvara, har jag inte så mycket förtroende för det.

Inga kommentarer: