lördag 14 mars 2009

Hur långt kan ett språk gå till fots?

Till höger finns något som kallas Pumpkinseed Sunfish, och därmed har vi diskuterat färdigt om den i detta inlägg. Det som i stället fångade min uppmärksamhet med dessa frimärken var gentlemannen till vänster. En femtiocentare från USA med texten "De första amerikanerna gick över från Asien". Borde det inte vara något i stil med "De första asiaterna (eller människorna) kommer över till den obefolkade kontinenten"? Men man kanske inte skall förvänta sig av amerikaner att de inte skall vara anakronistiska?

Där står de i alla fall och blickar ut över Beringia, antar jag. Beringia var den landbrygga som fanns mellan Sibirien och Alaska under senaste istiden när havsnivån var lägre än nu. Nu ligger det under vatten - Berings sund. Vad jag förstår var det ett utmärkt område för nomadiserande grupper av jägare och samlare. Det var en arktisk savann full av villebråd.

Och så pratade de med varandra. Men vilket språk?

Det verkar som forskarna har kommit på vissa sammanhang. I mellersta Sibirien talades jeniseiska språk, nu utdöda. I nordamerika finns/fanns en grupp som kallas Na-Dene och som talas från Alaska ner till mexicanska gränsen. Det mest kända av dessa språk är nog navaho där nere i söder, och Tlingit i norr. Tlingiterna tillhör den grupp som är känd för de stora totempålarna. Jag undrar om inte dessa har motsvarigheter i Kina och Korea förresten? - Hursomhelst, nu har språkforskare tyckt sig kunna visa på klara släktskaper mellan de gamla språken vid Jenisejfloden och Na-Dene i Nordamerika.

Svaret på frågan "hur långt kan ett språk vandra när det måste ta sig fram till fots och utan några andra hjälpmedel?" tycks alltså vara "från mellersta Sibirien till gränsen mellan USA och Mexico". Och det är ju en rejäl sträcka! Här är en ruta saxad från Wikipedia. Det röda är områden där det invandrade språket fick fotfäste. Verkar som den sydligaste utposten ligger i Texas (eller låg, det finns väl inte mycket indianer kvar där). Sedan kan man ju undra vad det där tomrummet mellan de nordliga och sydliga grupperna beror av.

2 kommentarer:

Anonym sa...

De grå områdena var befolkade av människor som talade amerind-språk, se. De som har vågat sig på att spekulera över vad de är släkt med har antagit att de helt enkelt är den östligaste grenen av ett jättelikt spektrum, s.k. eurasiska språk som omfattar (från väst mot öst) indoeuropeiska, finskugriska, turkiska och lite annat smått.

De flesta språkforskare gillar inte de här teorierna eftersom Joseph Greenberg som lanserade dem inte bar sig åt på det sätt språkforskarna var vana och därför kunde avföras som "ovetenskaplig". Det gick så långt att ordföranden för Smithsonian Institution (som har nåt sorts överhetsansvar för indianspråkstudier) gick ut och krävde att de forskare de subventionerade skulle ta avstånd från hypotesen... Fast då undrar man om inte revirpink var huvudskälet.

Björn Nilsson sa...

Jaså, det ligger till på det sättet.

"Eurasiska språk" låter som en ganska vådlig ragu. Jag har sett en spekulation någon gång om eventuella gemensamma rötter för indoeuropeiska och finskugriska språk och bara det låter märkligt. Men har man några tiotusental år på sig för språkutveckling och -spridning kanske det går ihop, och man kan klämma in turkarna också. Ett gemensamt urhem för hela gänget bortom Ural kanske?