As long as income and wealth keep concentrating at the top, and the great divide between America's have-mores and have-lesses continues to widen, the Great Recession won't end -- at least not in the real economy.
Han skriver detta under rubriken 2009: The Year Wall Street Bounced Back and Main Street Got Shafted. Nu är jag så dålig på engelska så jag (och mitt gamla lexikon) kan inte finna ett svenskt uttryck för "get shafted", men det låter inte trevligt. Och citatet är klart nog: den alltmer skeva inkomstfördelningen får allvarliga konsekvenser för den reala ekonomin. Den dräneras till förmån för spekulationssidan, som kommit tillbaka starkt.
Eftersom stora finansiella institutioner, till skillnad mot småföretag och småfolk, är "för stora för att få falla" blir den ekonomiska politiken därefter. De små får falla för att de stora skall leva.
Detta skulle kunna tas som en intressant utvidgning av vad Marx och Engels skrev om för länge sedan: det är inte bara så att samhället alltmer splittras i två motsatta klasser, det är så att två parallella ekonomier skapas. Det finns en ekonomi för "mannen på gatan", där det handlar om verkliga varor och tjänster. Så finns det en ekonomi som handlar om allt mer avancerad spekulation. Denna lever sitt eget liv, men så fort den krisar till sig måste den få transfusioner från den där mannen på gatan för att leva vidare. (Och i själva verket snyltar den hela tiden på den reala ekonomin, som när våra pensionspengar kastades in på börsen.)
Summan av kardemumman är i alla fall att denna splittring gör att krisen riskerar att bli permanent, med åtföljande permanent arbetslöshet och elände. Detta kan man fundera på med anledning av att arbetslösheten, mot vissa förväntningar, fortsätter att stiga i USA. Den verkar ha parkerat sig i närheten av 10%, vilket i själva verket betyder en verklig arbetslöshet på kanske 17% - det beror av hur man räknar.
Reich igen:
But if Wall Street is back on top, the everyday lives of large numbers of Americans continue to be subject to overwhelming trauma, chaos and disruption.
I ett annat inlägg försöker Reich sia om utvecklingen under 2010. Han försöker gissa på olika typer av ekonomisk utveckling, med sannolikhet för varje alternativ:
Double-dip recession (10 percent likelihood).
Stalled recovery (20 percent).
Jobless recovery (40 percent).
Solid recovery (20 percent).
Strong recovery (10 percent).
Här ses hela ekonomin som en helhet, vilket ju är det normala. Det kan komma en ny djupdykning, det kan vara stillastående, återhämtning utan eller med minskad arbetslöshet, eller en ny högkonjunktur. Varför inte erkänna att ekonomin är kluven i två delar med olika konjunkturer, och anta att det blir "strong recovery" för finanskapitalet och jäkligt illa för "Main Street"? Arbetslösheten hänger kvar, liksom bonusgubbarnas fester.
Det finns ju en teori om att de rikas inkomster skall "sippra ner" till de som inte är så rika, men den är nog lika död nu som andra påfund i den neoklassiska skolan. "Sipprandet" går åt andra hållet. En liten rik grupp kan inte bära upp ekonomin för ett helt land, i alla fall inte om det råder kapitalism: kapitalismen kräver massproduktion och masskonsumtion, men dessa flöden stryps av vampyrerna på Wall Street. Så man får helt enkelt välja vilken grupp man föredrar, och utifrån detta säga att framtiden blir bra eller dålig.
..............
PS. "Skrota Wall Street" tycker en USAmerikansk ekonom.
Dr. David C. Korten talar utifrån sin senaste bok, Agenda for a New Economy: From Phantom Wealth to Real Wealth, om spänningen som uppstått i USA mellan den härskande Wall Street-ekonomin och folkliga försök att åter bygga upp lokala ekonomier. Det är dags för ett paradigmskifte menar Korten, kanske borde vi helt och hållet skrota Wall Street - en institution som han menar har fulländat konsten att skapa ”rikedom” utan att producera något av verkligt värde. David Korten kommer även att diskutera innebörden av ekonomiska regler och en ekonomisk policy på nationell och global nivå, samt hur vi kan vidga och fördjupa vårt tänkande om ekonomiska strukturer bortom den gängse debatten om kapitalism/socialism.
När: Torsdag 28 januari, kl 18-20
Var: ABF, StockholmArrangörer: Cogito, Arenagruppen, ABF, Klimataktion. DS
----
Ett PS till: På en sajt för kritiska ekonomer finns mer detaljerade siffror om arbetslöshetsutvecklingen i USA. Slut på detta blogginlägg.
6 kommentarer:
Som lite kuriosa:
http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Shafted
Jaha, då var det som jag misstänkte. Inte kul alls. Tack för infon.
Nej, det kommer inte att skapas så mycket fler jobb och de som försvinner kommer inte tillbaka igen. Så nu börjar det verkliga eländet i Sverige, som blir som Amerika så småningom - dvs som ett bland alla andra u-land med en grupp rika och en mycket större grupp verkligt fattiga och med ett sönderfallande infrastrukturnät.
Den ekonomiska system vi har nu är ett utmärkt system för stagnation och tillbakagång, på alla områden, vetenskap, kultur, teknologi. Det är för mig bara obegripligt att folk inte begriper den saken, alltså folk, inte de där som förmögenheterna strömmar upp till (inte sipprar upp till alltså) för de har ju ingen anledning att ens försöka förstå den saken.
Vad kan man göra åt det? Det finns ju inte mycket opposition. Se hur folk står i Trollhättan och bara glor medan SAAB slaktas. Ett lysande resultat av årtionden av socialdemokratisk och liberal indoktrinering och förföljelse av avvikande ideer.
Jag tror man måste se det som att ett utsugarsamhälles undergång är en ganska komplicerad process. Den franska 1700-talsadeln härjade som värst sida vid sida som det fanns filosofer som Rousseau, Montesquieu m.fl. vilka senare blev inspirationskällor till revolutionen. Årtiondena som föregick franska revolutionen var inga årtionden då bönderna eller andra av de mest utsugna i samhället stod på barrikaderna. Kungamakten syntes kunna vara för evigt. Det var inte heller några bönder som till slut sprängde feodalsamhället, utan en uppåtgående borgarklass.
Kanske beror letargin till viss del på att västvärlden är en del av kapitalismens kärnländer, dvs lever på gamla lagrar utan att längre utvecklas i någon progressiv riktning. Kina är ett ganska bra paralellfall, det var ett högt utvecklat samhälle under århundranden (när västvärlden gick om Kina är föremål för debatt, ekonomhistorikerna brukar lägga sig någonstans mellan år 1500-1800) men som inte utvecklades i någon progressiv riktning och så småningom gick mot ett gigantiskt sönderfall. Med dagens teknik och utbyggda kommunikationer och handelsströmmar behöver det inte ta lika lång tid för förändring som det gjorde då kapitalismen slog igenom globalt (och som fortfarande inte har blivit ett omnipotent system i den bemärkelsen att det fortfarande finns rester av äldre produktionssätt kvar i Afrika och Asien). Det finns dock flera möjliga framtider och man får vara beredd på att en övergång till ett nytt system kommer ske i alla former från den mest smärtfria och oblodiga övergång som med de gamla trötta makthavarna i Östeuropa 1989 till extrema våldsamheter.
Montesquieus maktdelningsteori sprack när man högg huvet av kungen. Det är sällan som man i förväg kan filosofera ihop hur framtiden skall se ut. Det går som det går, och mängder av olika förhållanden påverkar. I förväg kan det vara svårt att veta vad som kommer att vara den verkligt viktiga styrfaktorn.
Att den franska revolutionen inte var en verkligt antifeodal revolution visas ju av att böndernas livegenskap hade försvunnit för länge sedan. Livegenskapen fanns kvar, och förvärrades kanske också, i mer efterblivna områden i öster. Och där var det inte tal om revolutioner, möjligen om våldsamma upplopp ibland.
Hobson och Lenin skrev om rentiärsamhällena i de koloniala staterna, och de är ju ungefär desamma som dagens EU och Nordamerika. Nu är hela gänget på väg utför. Hur går det med det? Tja, den som vet - förhoppningsvis att tillräckligt många människor fattar att "change" är något vi "can beleive" in när vi verkligen har sett den!
Skicka en kommentar