År 2006 föreföll inte en produktivitetstillväxt på 2 procent per år vara en särskilt djärv bedömning. Produktiviteten hade vuxit med 2,6 procent per år sedan 1992 och med 3,3 procent sedan 2002. Vad som istället inträffade var ett fullkomligt ras i produktiviteten, utan motstycke i modern svensk historia. Produktiviteten minskade tre år i rad. Det är viktigt att notera att produktivitetsfallet bara delvis berodde på krisen. Under perioden 2007-08 steg fortfarande BNP men sysselsättningen steg ännu snabbare. Under perioden 2008-09 föll BNP som en sten medan sysselsättningen inte föll lika mycket.
Ett fullkomligt ras ... . Om fler jobbar, men jobbar mindre effektivt eller med "fel" saker kommer detta att påverka den totala produktiviteten. Och här har vi den intressanta slutsatsen:
En politik som subventionerar lågproduktiva jobb och syftar till ökad sysselsättning bland personer som länge stått utanför arbetsmarknaden kommer onekligen, om den är framgångsrik, att bidra till en svagare produktivitetstillväxt.
Att ge ett handtag till folk som har det svårt, har nedsatt arbetsförmåga och liknande, är ju inget att klaga på. Men just det där att direkt gå in och stödja så kallade pigjobb och McJobs kan vara mer tvivelaktigt.
Det finns saker som regeringen kan påverka och som den inte kan göra något åt. Konjunkturvågor och efterfrågeförändringar från utlandet är svåra att påverka, liksom den allmänna omvandlingen av näringslivets tekniska grundvalar. Att försöka omvandla arbetslösa till tjänstehjon hos rikt folk kan man däremot påverka - på samma sätt som man om viljan finns kan styra om resurser så att servicegraden för gamla, sjuka och andra med problem höjs. Det handlar om politisk vilja och politiska mål.
Jag skulle vilja se lite bredare vyer här än TCO-skribenten och fråga om inte den svenska ekonomin har hunnit så långt att den så att säga "gått över toppen". I sin nuvarande spekulativa fas klarar den inte av att driva upp samhällets totala produktivitet så mycket mer. Och man kan ju fråga om detta är önskvärt, så länge man inte har klart för sig vad som skall produceras mer av och hur resultatet skall fördelas. Dessutom finns det kanske anledning att fundera på vad det är som mäts när man mäter produktivitet. Varför skall hopskruvande av bilar mätas på samma sätt som vård av sjuka?
Dessutom torde arbetsvilja och därmed följande produktivitet inte få positiva impulser om företagen känner att de kan vägra att dela med sig till de arbetande av eventuella produktivitetshöjningar. Man kan väl säga att om företagen betalar för dåliga arbetsinsatser kommer de att få dåliga arbetsinsatser. Och nu är ju företagarna på offensiven för att det inte skall bli så mycket mer på lönekontona. Det kanske är deras sätt att bekräfta att deras förmåga att "leverera" börjar bli på upphällningen?
5 kommentarer:
Kan man inte koppla det här till företagens oförmåga till att internalisera sina kostnader? För att ta bostadsmarknaden som exempel: Det som trots allt byggs är till största delen enfamiljshus i städernas utkanter vilka sammantagna kräver stora mängder infrastruktur (vatten-el-fjärrvärme-telefon-avloppsledningar till varje hus på en villagata kräver mycket mer och längre sträckor än om folk bor i flervåningshus) kostar mycket mer när man sprider ut avstånden.
En sådan politik där avstånden sprids ut kommer leda till att kostnaderna kommer att överstiga vinsterna (genom längre avstånd skapas längre transportsträckor, skapas större underhållskostnader för infrastrukturen, krävs större mängder energi helt enkelt). Utan subventioner och lagstöd som påverkar byggandet åt ett sådant håll (kostnaderna för infrastruktur som tas av stat/kommun) hade det inte kunnat fortsätta.
OBS att just bostadsbyggandet inte var det bästa exemplet men att ofmörmågan till att internalisera kostnader oavsett om det gäller utsläpp av miljögifter i en flod eller utspritt bostadsbyggande bör efterhand leda till produktivitetsminskningar. Hittils har man löst många av dessa problem med att staten tar på sig kostnaderna för rening, uppstädning av industriområden, subventioner m.m. så att företagen kunnat fortsätta som förut men i dessa tider med vikande statsintänkter bör det ju inte kunna gå hur långt som helst. Kan man kanske se statssubventionerade McJobs som ett sätt att låta staten ta hand om det företagen inte klarar av (dvs att skapa produktiva jobb).
Intressant exempel. Det handlar mycket om vad nationalekonomer kallar "externaliteter", dvs kostnader eller intäkter som orsakas av en part men som kommer en annan part till del. När ett företag förstör en flod och andra nyttjare av floden får sämre inkomster eller livskvalitet av detta är det en externalitet. Men även överlastande av kostnader pga glest byggande borde kunna ses som externaliteter. Även tätt byggande kan orsaka sådana, både extra kostnader men också extra inkomster, och det är fråga om hur man hittar en lämplig balans där.
Karl: Du har helt rätt. En utredning från Stadsbyggnadskontoret i Göteborg 1978 kom fram till att en lägenhet i periferin är dubbelt så dyr - egentligen - som en lägenhet i centrum, pga all extra infrastruktur som behövs. Utredningen finns redovisad i skriften Staden och ekonomin, Stadsförnyelsekommittéerna 1980.
Här har det offentliga oerhört stora möjligheter att pressa kostnaderna genom det kommunala planmonopolet - men använder inte detta. Markspekulanternas intresse av markvärdestegring får gå före.
Men det finns mer generella slutsatser att dra av TCOs text. Och det handlar om behovet av industripolitik.
Alla länder som har blivit rika har försökt gynna kunskapsintensiv produktion. Alltifrån de norditalienska städerna på 1300-talet via England på 15-1600-talen, Frankrike ch Sverige på 1700-1800-talen, Tyskland och USA på 1800-talet, Japan i början av 1900-talet, Kina idag. Det leder till ökad produktivitet i hela ekonomin och till att vi alla får det bättre. Detta har beskrivits lysande av Erik Reinert i boken Global økonomi.
Vår nuvarande regering måste vara unik i världshistorien genom sin strävan att särskilt gynna produktion med lågt kunskapsinnehåll.
Här skriver också den kloka Anne-Marie Lindgren om saken: http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/veckansanalys.aspx?id=1686
"Man kan väl säga att om företagen betalar för dåliga arbetsinsatser kommer de att få dåliga arbetsinsatser"
Det här med dåliga arbetsinsatser är ju något som redan märks i företag där det sker återkommande neddragningar på personalstyrkan.
"-F-n här har vi minskat bemanningen och springer nu dubbelt så fort som tidigare, och vad får vi för det? Jo nu tar de bort en man till så vi får springa ännu fortare"
Det är så det låter ute i dagens slimmade industrier och sedan som lök på laxen står SN och tycker att vi inte ska ha någonting i förhandlingarna eftersom vi fått en skattesänkning.
Man kan inte piska in arbetslust, den måste lockas fram.
Om spekulationskapitalet tar överhanden och det produktiva kapitalet (som används av folk som så att säga "gör riktiga saker") inte betraktas som så viktigt längre sjunker ju intresset för att ge bra lön för ett bra jobb. Det blir en kalkyl där företagen tävlar om vem som kan betala sämst men ändå överleva. Att man därmed undergräver den reala ekonomi som håller även spekulanterna under armarna är inget som en äkta kvartalskapitalist tar hänsyn till.
Skicka en kommentar