torsdag 12 augusti 2010

Lite vetenskap

Krukskärva med möjliga skrivtecken från Induskulturen, 5500 år gammal
De stackars pakistanierna har det inte lätt nu, med enorma översvämningar. Samtidigt är floderna, som Indus, en förutsättning för att det uppstod avancerade kulturer där för länge sedan. De återupptäcktes på 1800-talet när engelsmännen drog fram sina järnvägar i det som senare blev Pakistan och letade efter byggmaterial. Man stötte på lämningar av en tidigare okänd kultur som i brist på annat kallades Induskulturen. Kända huvudorter är Mohenjo-Daro och Harappa. Den fanns ungefär 3500 till 1500 före vår tideräkning och bredde ut sig över nuvarande Pakistan och delar av västra Indien.

Det verkar som om Induskulturen hade ett skriftspråk men man har inte kunnat tolka det. Man vet ju inte vad det var för språk som människorna där talade, om det är helt utdött eller om det finns besläktade språk någonstans. Men som BBC berättar så har arkeologer hittat skärvor av keramik som är bortåt 5500 år gamla och som verkar vara försedda med skrivtecken. Om det verkligen är skrift skulle det vara några hundra år tidigare än den sumeriska och egyptiska skriften. (Men ännu äldre ansatser till skrift och andra kulturyttringar kan ha förekommit i gränstrakterna mellan Irak, Syrien och Turkiet. Skriften har säkert uppfunnits på flera ställen oberoende av varandra - urinnevånarna i Amerika hade ju egna skriftspråk.) Det verkar för övrigt som om sumererna hade handelskontakter med Induskulturen. De kanske seglade nerför Persiska viken och bort till Indus och bytte varor.

Bilden av Induskulturen verkar i övrigt ganska sympatisk:

What historians know of the Harappan civilisation makes them unique. Their society did not like great differences between social classes or the display of wealth by rulers. They did not leave behind large monuments or rich graves.They appear to be a peaceful people who displayed their art in smaller works of stone. 

På tal om språk som dör ut: går man in på den här BBC-länken kan man få höra ett språk som dog ut alldeles nyligen. Det är ett av många språk som finns bland stamfolk på Andamanerna i Bengaliska viken. Det påstås att somliga språk där skulle vara uppåt 70.000 år gamla, men det kan man kanske tvivla på. Språk förändras ju över tiden. Men studerar man hur folk talar där kanske man ändå kan få lite antydningar om hur det lät när tidiga människor lämnade Afrika och spred sig över världen.

Jag tycker det skall kännas vemodigt att veta att "jag är den sista människan som talar det här språket, när jag dör blir det tyst".


3½ miljoner år gamla skärmärken på ben.

På tal om Afrika: där har arkeologer i Etiopien hittat benrester som är 3½ miljon år gamla och som verkar ha spår av verktyg. Eller för att vara mer exakt: det är ben som har utsatts för åverkan, man har skurit i dem med vassa stenbitar för att komma åt märg och kött. Det är inte människor som gjort detta, detta var före människornas tid, däremot kanske det är våra små okammade föregångare Australopithecus afarensis ("Den sydliga apan från Afar") som varit framme. Men det vet man ännu inte. Man vet inte heller om skärmärkena kommer från vassa stenflisor som någon plockat upp från marken, eller om någon tagit en sten och bearbetat den för att få fram vassa skärande kanter. Det är ju en viss skillnad: tillverkning kräver mer planering och eftertanke. Men redan Friedrich Engels pekade ju på hur användandet av verktyg gradvis förvandlade apan till människa, och kanske ett tidigt stadium av människoblivandet kan urskiljas här.

Jaha, då har vi avverkat lite historia, språkhistoria, arkeologi och paleontologi då. Har jag glömt något?

Inga kommentarer: