torsdag 22 december 2011

Nästan var sjunde tysk ...

... lever under fattigdomsgränsen meddelar Sveriges Radio. Det är uppseendeväckande, inte riktigt lika illa som i USA, men det närmar sig. Cirka tolv miljoner tyskar, 14-15 procent av befolkningen, har en nettoinkomst som ligger under 60 procent av den genomsnittliga tyska nettoinkomsten. Och detta har hängt kvar i åtminstone fem-sex år nu, trots påstått goda tider. Men det kanske inte är så konstigt, och det kanske inte alls är så att en välskött tysk ekonomi står emot slarvputtarna söder om Alperna. En intressant detalj är att fattigdomen inte bara gäller gamla Östtyskland utan också Berlin och i gamla västtyska Ruhr.

Hur skall man tolka det här? - Kanske som att ett låglöneproletariat permanentats på grund av diverse 'reformer' (kvar sedan 'den rödgröna' regeringens tid), samt att Tysklands exportöverskott kan ha en del i det hela. I stället för att konsumera produktionen hemma tas en del av efterfrågan bort genom låga inkomster och dålig inkomstutveckling, och då exporterar Tyskland sönder de mindre produktiva och fattigare delarna av EU. Samtidigt lånar man pengar till dem på ett hejdlöst sätt och kräver återbetalning av hela världen när upplägget rasar ihop. När länderna med importöverskott inte orkar längre utan deras konsumtion av importvaror - bland annat från Tyskland - minskar kommer det naturligtvis att slå tillbaka även på tyskt näringsliv. Men när spekulationskapitalet med bankerna i spetsen har ledningen kanske det inte betyder så mycket för Merkel & Co? Industrier må falla men bankerna räddas, till varje pris!

En kortversion av det här kan vara: Tyskland producerar armod på hemmaplan genom att producera armod i utlandet.

Jag tittade på tyska die Linkes hemsida, och de har en kommentar. Frågan om de har kraft att orka göra något. Och har de tyska socialdemokraterna tuktats nog för att ha lärt sig en läxa och bli bättre? Som alltid: mer frågor än bra svar!

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Partier kan inte göra nånting utan mobilisering utanför. Strejker och ockupationer är vad som behövs. Så var det här på 20-talet, det var det som producerade folkhemspolitiken. Se http://www.folkrorelser.org/blogg/2011/12/10/hur-folkrorelser-tvingar-makten-att-bli-serios/

Björn Nilsson sa...

Skulle man inte åtminstone teoretiskt kunna tänka sig att mobilisering inom partierna skulle kunna medföra politisk handling?