söndag 22 juli 2012

Nu 38

Under tidigare år har jag då och då rapporterat antalet kraschade banker i USA. Det har lugnat ned sig på den fronten, hittills i år är det 38 jämfört med 58 under samma period förra året. En rimlig anledning bör vara att antalet små lokalbanker med dåliga affärer inte är oändligt, så småningom bör de flesta av dem ha lagts ned och övertagits av större banker. Det är alltså ytterligare kapitalkoncentration som följer av krisen. Spararna torde inte bli drabbade, det finns insättningsgarantier. Dessutom, när man talar om bankproblem är det nog jättarna med sina svindlande affärer som är de verkliga orosmomenten, inte att en liten bank i en småstad ingen hört talas om gör konkurs.

Det man kan fundera över är hur ekonomin runt dessa små banker ser ut. Klarar sig lokalsamhällenas ekonomi bra ändå, eller fortsätter krisen? - Som det ser ut permanentas den och blir värre. Fattigdomen i USA ökar och är på väg upp till 1960-talets nivå. Var sjätte USAmerikan räknas som officiellt fattig. Det finns dock några intressanta saker i artikeln som fordrar vidare förklaringar tror jag. Fattigdomen var mer utbredd från 1959 när man började räkna på den, och sedan sjönk den fram till 1973. Samtidigt räknas ju femtio- och sextiotalen som guldåldern vad det gällde arbete och välståndsökning (har jag fått för mig i alla fall). Kan det vara så att fattigdomen var mer utbredd, men samtidigt fanns realistiska möjligheter för stora grupper att ta sig ur den och få det bättre? Idag ger många arbetslösa helt enkelt upp, de tycker sig inte se några realistiska möjligheter att hitta ett nytt arbete.

Jag såg en annan artikel (sumpade tyvärr bort länken) som hävdade att de flesta låglönejobben i USA nu finns i storföretagen. Lönerna var bättre i smärre företag, vilket förvånade författaren. Jag är inte så förvånade, för en i och för sig mildare version av det såg jag i Sverige för tiotals år sedan. Det ansågs naturligt att det storföretag jag arbetade i skulle ha lägre nivå på lönerna än småföretagen. Motiveringen var att det stora företaget var tryggare och hade en större intern arbetsmarknad. Folk kunde hoppa av till småföretag och få flera tusen mer i månaden, men då ökade riskerna.

Nu förefaller det som om USA kombinerar det värsta i de två systemen: de som arbetar i stora företag riskerar såväl usla löner och arbetsvillkor men utan trygghet. Fler och fler av konsumenterna kommer att pressas ned mot fattigdomsstrecket när de inte har någon makt att stå emot företagens lönesänkningsoffensiver. De smärre företagen pressas av vikande efterfrågan, kunderna har inte råd att handla. Och då kommer det så småningom att bli en efterfrågekris som även når fram till den lokala banken.  Storkapitalet kan däremot ännu så länge ta det lugnt. Ännu så länge ...

Kanske man kan rekommendera en omläsning av Kommunistiska Manifestet för att bättre förstå vad som händer? Det är tänkbart att kapitalismen passerat sin höjdpunkt, börjar bli senil och gå i barndom, och får alltmer drag av hur den såg ut i sin kaotiska och brutala barndom för över 150 år sedan.

Inga kommentarer: