tisdag 21 november 2017

Gallimatias?


Ibland kommer det textsnuttar på främmande språk i twitterflödet, och då kan man se en liten blå text som säger "Översätt från [det främmande språket]". Ibland är det väldigt konstigt, som när en svensk text följs av förslaget "Översätt från danska". Är det någon av dessa berömda algoritmer som inte riktigt hänger med? - Extra förvånad blev jag idag när en text på blandad svenska och engelska följdes av "Översätt från indonesiska". Hur sjutton kan man fatta något som indonesiska här? Hur som helst, jag lät datorn översätta, och resultatet blev ... tja, vad skall vi kalla det? Gallimatias kanske? Datoröversättning av språk kanske har en bit kvar innan datorn pratar som en infödd gallimatier!

Va i he ...?


"All busstrafik indragen i innerstaden pga rådande väderlek" står det på SL:s hemsida. Nu verkar ju inte morgonens snöfall vara av samma dignitet som det oväder som stängde av Stockholms busstrafik för något år sedan, men kanske normerna för olämpligt väder som stoppar bussarna har ändrats?

Att det kan bli problem med halka på busslinjer i ytterområden, med slingriga vägar och branta backar, det kan jag förstå. Men i Rikets Huvudstad??? För 4-5 år sedan hade vi ett par tuffa vintrar, långa och med mycket snö. Men bussarna tog sig fram. Vad händer om en ny sådan vinter behagar infinna sig? Inga bussar under 3-4 månaders tid?

måndag 20 november 2017

Härskande tankar, samhällskontrakt och klasskamp

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid även om han är något helt annat än kommunist. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte

Den härskande klassen måste ta skydd när det kritiska bombardemanget börjar. "Varför älskar inte folket oss?"


Inledningsvis lämnar vi ordet till doktor Karl Marx och en idé som han nedtecknade 1845-1846 i manuskriptet Det tyska ideologin.

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar.

Detta verkar hopplöst om man inte tillhör den härskande klassen, men tänker man till så bör det stå klart att det finns andra tankar som inte är härskande - men som kan kan bli det. Om det inte funnes olika tankeriktningar skulle det inte finnas några härskande tankar, för vad skulle de härska över? Det finns härskande, och det finns undanskuffade, ignorerade, kanske förbjudna tankar.

Det här citatet har jag använt tidigare, men det förtjänar att upprepas. Över samhällets materiella bas finns ...:

... en juridisk och politisk överbyggnad ... vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Vad händer här?  Jo, när det stökar till sig ordentligt i samhällets bas, där människor lever sitt materiella liv, blir det kamp om vilka idéer som skall styra hur samhällslivet organiseras och hur resurserna fördelas. Den gamla härskande klassen må hävda att dess tankar är de bästa, och kanske försöker förbjuda folk att tänka på annat sätt, men nu kommer en annan klass och hävdar att den tänker bättre. Just här använder Marx inte uttrycket 'klasskamp', men det är den kampen som skärps till det yttersta.

Termen 'samhällskontrakt' (eller 'samhällsfördrag') kan petas in i det här resonemanget. Så länge de härskande tankarna inte på allvar utmanas, och de står för ett någorlunda hyggligt fungerande samhälle, borde man kunna tala om ett sorts 'kontrakt' som de flesta är ganska ense om. En gång togs idén om samhällskontrakt bokstavligt: folket samlades och svor härskaren lydnad, och härskaren lovade att vaka över lag och ordning till folkets bästa. Men numera ses det mer som en oskriven samling regler för hur individer och grupper bör uppföra sig mot varandra. De härskande accepteras som härskare mot att de uppför sig väl.

Under feodalismen fanns ett ganska stelt kontrakt mellan olika hierarkier, och mellan människorna i hierarkierna. Det kan formuleras som principen om 'ömsesidig stöd och hjälp'. Under kapitalismen ersätts detta av relationer mellan människor i form av köpare och säljare, varor och tjänster, i ett ständigt föränderligt flöde där människan är ett bihang och vinsten det viktiga. Hur ett tänkt kontrakt under kommunismen skulle se ut är knepigt att säga, men kanske vilar det på principen 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Det kan i alla fall inte vara klassbaserat om klasserna antas ha försvunnit.

Det som kastar kontraktet över ände är, om vi följer Marx, ändringar i den materiella basen som gör att det härskande systemet går sämre.  Kritiken växer. Det dånar alltmer hotfullt i 'förnuftets krater'.  Som Lenin formulerade det vill den ena klassen inte, och kan den andra klassen inte ha det som tidigare längre. Det blir kort sagt ett jäkla liv. Samhällskontraktet fungerar inte som folk är vana. Och då får vi "de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den".

En brytpunkt för de gamla industristaterna runt Nordatlanten kan vara att den välståndsökning för breda folklager som kapitalismen stått för i bortåt 200 år har tagit slut. Den fransk-grekiske ekonomen Arghiri Emmanuel pekade på det för nästan 50 år sedan och hävdade att historiskt sett så har arbetare inte tjänat mer än existensminimum. Under en ganska kort period i den mänskliga historien har detta ändrats i några länder, men i och med att kapitalism betyder utjämning så riskerar de arbetande här att få villkor som mer påminner om vad vi har i Tredje världen.

Nu är det ju inte alltid som arbetarna hörs av även om villkoren för dem försämras, men när de mer högutbildade och inflytelserika skikten bland lönearbetarna känner att indiska ingenjörers lägre löner blir ett sänke för dem själva, ja då kan det bli liv! Personligen misstänker jag att detta kan vara mer betydelsefullt för att förändra samhället än om några förortsligister kastar sten och bränner bilar.

söndag 19 november 2017

19 november 1942 - 75-årsjubileum

För den som är intresserad av det riktiga kriget i Europa, fronten där avgörandet stod på den europeiska krigsteatern under andra världskriget, kan det vara värt att notera att den 19 november 1942 började slaget vid Stalingrad. 75 år har gått. Var vaksam mot personer som försöker sudda i historien!

Bidrag till svensk "kanon"?

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för "lilla ofreden" (till skillnad mot "stora ofreden" som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige ("stora daldansen") och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 - Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga "Mössor" måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta "Hattarna".

Ja, när freden kom till Sverige 1721 ("en ljus och solig tid") kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär "kanon" så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell "kanon", eller omvänt tar avstånd från tanken - jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. "Stor i orden, liten på jorden" är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

lördag 18 november 2017

Socialism eller barbari, samt några gamla historier

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde

Det må vara höst i Sverige, men någonstans ifrån kan våren komma!

Det kan vara så att kapitalismen står på gravens rand men inte har vett att kliva ner, utan i stället håller sig kvar i ett allt mer förfallet, parasitärt och ondsint skick. Tänk på sveakungen Aun (eller Ane) 'den gamle' som Snorre Sturlasson berättade om i sina Norska kungasagor: Aun blev gammal men offrade sina söner till Oden, den ene efter den andre, för att få leva ännu längre. Till slut var han så skröplig att han bara kunde få i sig mjölk, och dog när folket inte ville vara med om att den siste sonen skulle offras. - Möjligen kan man se detta positivt: till slut säger folket ifrån! Aun (och det ruttna systemet) faller.

Dessa reflexioner fick jag efter att ha läst denna bloggpost av den indiska ekonomen Jayathi Ghosh där en bok just om kapitalismens eventuella slut diskuteras. Man kan också tänka på frasen "socialism eller barbari" som brukar tillskrivas Rosa Luxemburg, men som möjligen har rötterna längre bak, till Friedrich Engels. Kommunismens seger är inte garanterad.

Den tunga frågan som boken ställer är om kapitalismen i sitt ruttnande slutstadium kan avvecklas snabbt och någorlunda snyggt, eller om den kommer att leva kvar som parasit under kanske århundranden framåt. Anledningen till detta (som vi kan kalla 'barbari') skulle vara att kapitalismen har varit så segerrik att allt tungt motstånd krossats, den mesta oppositionen i form av arbetarpartier och fack är borta Kapitalismen segrar ihjäl sig - men vägrar ändå att dö därför att den starka motkraften saknas.

Jag funderade på om detta är en situation som är mycket koncentrerad på den förvirrade situationen i de gamla industristaterna idag. På många håll därutanför ser vi såväl vital kapitalism som vitala socialistiska rörelser.

Kapitalismen började ju som ett löfte för framtiden, men sedan hände något. Kapitalet blev en kraft som ställde sig utanför och ovanför samhället. Här kommer jag att tänka på en ruskig historia som jag läste i barndomen och bara minns fragmentariskt. Eventuellt var det något av Sinbad sjöfararens äventyr, men jag är inte säker. Det var en sjöman (?) som hamnade på en ö och där träffade på en stackare som kröp på marken och bad om hjälp. Den hjälpsamme mannen lyfte upp varelsen på ryggen och bar iväg med honom. Men sen visade det sig att den jäkeln inte ville kliva av och hotade att strypa sin hjälpare! Skelettrester på marken visade att det här var inte första gången detta hände. Hjälpsamma personer fick plikta med sitt liv. Hur bäraren löste situationen minns jag inte, men vi kan ju ta det som en fingervisning om att den parasitära överklassen kan störtas från sin fina plats på proletariatets rygg.


tisdag 14 november 2017

Världen har ögonen på oss

Världen har ögonen på oss. Kan man åka eller köra buss i Stockholm utan att riskera otrevliga eller rent av våldsamma personer? Kanske snabbtransport av vissa oroselement till närmsta bårhus skulle hjälpa till att lugna ner "klientelet"?



söndag 12 november 2017

Funderingar om kriser

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje

Frågan om kriserna

Vi börjar dagens predikan med ett citat från Marx, och det handlar om krisen som välter kapitalismen över ände:

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Här finns en kristeori som säger att produktivkrafternas utveckling så småning leder till att det befintliga samhället sprängs, men är det den enda kristeorin? Jag gör en lista på vad man kan hitta hos Marx och Engels:

  • Kris p.g.a. fallande efterfrågan av varor i förhållande till utbudet (kallas ibland också överproduktionskris, även om det egentligen är underkonsumtionen som får ekonomin att tvärbromsa). Den direkt märkbara krisen som återkommer mer eller mindre regelbundet. En massa varor ligger osålda, butiker och fabriker slår igen, arbetslösheten ökar. Det kan vara besvärande, men sällan systemkritiskt, om den kapitalistiska staten vidtar motåtgärder som åter höjer efterfrågan. Arbetslöshetsersättning, offentliga arbeten, etc.

  • Kris p.g.a. fallande avkastning från företagens investeringar ('profitkvotens fallande tendens', behandlas i del III av Kapitalet.  Löper mer som en långsam ganska dold tektonisk rörelse där levande värdeskapande arbete ersätts av icke-värdeskapande kapital. Detta är en systemkritisk förändring även om det finns mottendenser. Det är svårt att backa från en kapitalintensiv nivå med lite levande arbete till en med mycket arbete och lite maskineri. Medan efterfrågekriser uppstår så fort kapitalism får viss omfattning, alltså från början av 1800-talet i vissa länder, så kan 'profitkvotens fallande tendens' slå igenom först när kapitalismen nått en hög nivå.

  • Kris p.g.a ändringar i den produktiva basen (vilket verkar vara vad Marx beskriver i citatet ovan. Det stora bråket om fildelning kan ses som ett färskt typfall av tvist om äganderätt. När kopior och original inte går att skilja åt kan man fråga hur det egentligen står till med ägandet. Då uppstår en moralisk eller juridisk kris i överbyggnaden som kan handla om patentlagar och rättigheter till kulturobjekt i stil med Musse Pigg.

  • Kris p.g.a. överutnyttjande av naturresurser vilket Marx och Engels då och då berörde men väl då mest som exempel när man missköter jorden, hugger ner skogarna för fort eller smutsar ner floderna. Klimatkriser var ju inte aktuella på deras tid, däremot naturförstöring på grund av överutnyttjande. Redan under antiken var denna förstörelse igång med utrotande av fauna och flora runt Medelhavet. Möjligen fixade de australiensiska urinnevånarna fram öknarna genom att bränna för flitigt i vegetationen.

  • Kris p.g.a. finansiella spekulationer (fiktivt kapital, värdepapper etc. som egentligen inte har något eget värde men som kan åsättas prislappar, eller vad som helst som kan locka till spekulation, som tulpanlökar eller bostadsrätter). Problemet är när någon vill ha ut riktiga pengar ur systemet och det kraschar därför att de 'värden' som finns där inte är riktiga pengar.

  • Kris p.g.a. svåra störningar i överbyggnaden (problem som inte kan knytas direkt till vad som händer i samhällets bas). Folk kan ju helt enkelt bli trötta på ett odugligt styre, som i Ryssland 1917.
Några av dessa är typiska just för kapitalismen, någon eller några kan förekomma under alla klassamhällen eller till och med i samhällen utan klasser. Vidare är de inte isolerade från varandra, de kan löpa parallellt och påverka varandra inom ramen för samma system. Exempelvis: om företagen inte finner det lönt att investera i mer teknik men ändå sitter med goda egna kassor kan de övergå till att spekulera i värdepapper i stället. Den kapitalistiska processen går normalt ut på att förvandla pengar till produktivt kapital som tillverkar varor som kan säljas för ännu mer pengar. När det är ren spekulation försöker spekulanten gå direkt från mindre pengar till mer pengar, utan några trista mellanled med produktion och försäljning.

Det som Saker varit inne på, och även andra som kritiserar 'väst' från en mer ryskcentriskt synvinkel, är nog faktiskt det sista exemplet. Västeuropa och Nordamerika ses som moraliskt nedgångna, korrumperade, svaga och föraktliga, brutala, falska, okunniga och uppblåsta.Ibland är det svårt att inte hålla med om det.

Detta var kort om möjliga kriser. När flera av dem samverkar kan det hända saker. Jag återkommer med mer synpunkter i någon oklar framtid.

lördag 11 november 2017

Se upp för blå containers!



Jag har sett den här filmen tidigare, den verkar vara en reklamgrej för det ryska militärindustriella komplexet. Sett i ett resonerande sammanhang, nämligen en artikel av the Saker, blir den mer intressant. Syftet med artikeln är att kritisera USAmerikanska tankar om att USA är teknologiskt överlägset och hemlandet är osårbart. Saker hävdar att båda antagandena är fel. Dessutom kommer några både lugnande och oroande reflexioner: en uppgörelse mellan Ryssland och USA behöver inte nödvändigtvis bli en kärnvapenduell. Ryssland skulle ju kunna sänka USA:s alla hangarfartyg med svärmar av ostoppbara kryssningsrobotar, torpeder och andra tekniska underverk, laddade med vanliga sprängämnen. Även USA:s kärnland skulle kunna träffas av ryska tekniska underverk utan kärnladdningar.

Som jag ser det så är det ju trevligast för oss alla att supermakterna inte skjuter atombomber mot varandra, men det finns ett men: kan tröskeln för krig sänkas om de tror att de kan slåss utan att utplåna både motståndaren och sig själv? Och var skulle den kampen ske? Finns det möjligen tankar om att Östersjöområdet skulle ligga bra till?

Sidenvägen närmar sig

Jag har aldrig hört talas om Kouvola i Finland, men det tycks för närvarande vara ändpunkt för kinesernas "belt and road" i Norden. Se kartan längst ned! Stället verkar lite udda, men det kanske fungerar bra om omlastningsstation. En detalj slog mig: Finland och Ryssland har samma spårvidd för sina järnvägar, men har Kina det också?

Alltså, svenska politiker och affärsfolk: sidenvägen närmar sig, gören bot och bättring!







Den röda pricken är det enda Kouvola som datorn hittade.


onsdag 8 november 2017

Kommunism som rörelse eller system?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Det är jag i och för sig ense om, men mitt perspektiv är annorlunda. Jag tänker börja med en del grundläggande funderingar.


'Kommunism' betyder två saker. Dels tankevärlden hos personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar, och med det en hel del aktiviteter som kanske leder någonstans.

Dels är 'kommunism' samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem som tillhör framtiden. (Eller också forntiden, om vi med 'kommunism' menar att det inte finns samhällsklasser. I så fall har större delen av människans existens varit i ett sådant system.) Men vad är det egentligen? Här har vi ett egendomligt fenomen: de mest betydande kommunisterna, Marx och Engels och deras efterföljare, undvek att göra några djupgående planer för hur ett framtida kommunistiskt samhälle kunde se ut. Rörelsen vill inte bara omdana utan helt omstörta det nuvarande samhällssystemet, men den har inga detaljerade planer för det som skall komma! Verkar inte det lite lustigt när det rör sig om människor som förespråkar planekonomi?

Det fanns en del tankar om att staten skulle försvinna helt i det klasslösa samhället som uppkommer när arbetarklassen tagit makten och klasskampen dör ut av brist på inbördes kämpande klasser. Den australiensiske forskaren Roland Boer har studerat vad Marx hade för synpunkter på staten och kommit fram till att Marx med tiden blev mindre benägen att utan reservationer hävda 'statens bortdöende. Jag vet inte om denna uppfattning delvis kan bero av att Boer verkar vara väldigt imponerad av den nuvarande utvecklingen i Kina, där ju staten inte verkar vilja packa ihop och lägga ner.

Vidare antas kommunismen som system innebära att samhällets resurser fördelas enligt mänskliga behov. Det sista torde kräva en hel del bokföring, vilket Lenin också nämnde i Staten och revolutionen som han skrev under pågående revolution men innan oktober 1917. Den bokföringen skulle vara så enkel att de flesta borde klara av den trodde han, utan att veta vilka datoriserade möjligheter som skulle komma 70-80 år senare!



Att utfästelser om kommunismens praktiska vardag är ganska vaga är logiskt av två skäl: dels vände sig Marx och Engels mot sina föregångare, de så kallade utopiska kommunisterna, som just sysselsatte sig med att försöka bygga idealsamhällen från grunden, experiment som inte var särskilt varaktiga. Ett annat skäl är mer filosofiskt (här stödjer jag resonemanget på den kanadensiske filosofen och maoisten Josh Moufawad-Paul och hans bok Continuity and Rupture som kom förra året): aktivister jobbar praktiskt med politiska problem, och först efteråt kommer filosofer som Lenin eller Mao och systematiserar erfarenheterna och skapar begrepp som kan utvecklas till ny praktik och nya begrepp, och så vidare. Med det resonemanget är det svårt att göra några bestämda spådomar om framtiden innan man själv är där.

Men då uppstår frågan; hur vet egentligen den kommunistiska rörelsen åt vilket håll den skall röra sig när dess slutliga mål inte kan studeras? Blir det inte som att ge sig ut på stora havet i en liten båt och hoppas att det finns en strand långt därborta i det okända? I det fallet kanske det är bättre att hålla sig kvar vid stranden och syssla med små ofarliga projekt?

För att lösa den frågan måste vi fundera över två alternativ: reformism (hålla sig kvar vid stranden), eller revolution (ut på stora havet i sökandet efter nytt land). Men för att fortsätta med havsfärden som liknelse så kommer något egendomligt att hända vartefter tiden går: avståndet från den ena kusten till den andra kan krympa! Uttryckt på annat sätt innebär det att förutsättningarna att gå från kapitalism till socialism (det som brukar räknas som kommunismens första stadium) blir allt bättre. Den andra kusten blir lättare att hitta, den kommer närmre. Allt bättre teknologi och vetenskap är grunden för det. Samhället har en teknologisk bas och olika behov, och vi får en alltmer klar uppfattning om vad som kan göras under dessa förutsättningar.

En allt bättre teknisk och vetenskaplig nivå är alltså en positiv faktor som driver utvecklingen. Men den krockar med negativa faktorer. För reformisternas del handlar det om att svängrummet för reformer inte finns kvar. Reformismen var acceptabel för kapitalismen som system så länge systemet utvecklades och så att säga kunde leverera inte bara rejäla kapitalvinster, utan också välfärdssamhällen åt folket. När utvecklingen avstannar (återkommer om detta i samband med diskussion om krisernas betydelse) får reformisterna antingen anpassa sig eller kräva systembyte. De gör i allmänhet inte det senare, och det kan vara en av förklaringarna till att socialdemokratin blir allt svagare och idélösare i Europa. Sedan finns det ju (mer eller mindre) revolutionära regeringar i vissa länder i Tredje världen. Men vad är dessa för sort egentligen: kanske reformister under revolutionär flagg? Kan man tänka sig motsatsen i de utvecklade staterna: revolutionärer under reformistisk flagg? - Låter kanske lite tveksamt, men man vet ju aldrig ... om de socialdemokratiska ledarna får klart för sig att löner, arvoden, förmåner och karriärer försvinner om de inte skärper sig rejält, kanske det sker en omvändelse under galgen?



För att sammanfatta tankarna i detta inlägg: jag håller med The Saker om att kommunismen har en framtid, men jag ser denna inte i första hand i de fattiga länderna till skillnad mot honom. I alla fall inte om man avser utvecklandet av ett kommunistiskt system - däremot kan de genomföra en fantastisk utveckling av samhällsnyttiga reformer. Om man talar om något som liknar kommunism vad det gäller avvecklande av åtminstone delar av staten, samt ett generellt välfärdssamhälle, är det de gamla industriländerna som är längst fram - eventuellt tillsammans med några länder i Tredje världen som har gjort en rasande snabb frammarsch. Därmed tycker jag mig stå ganska säkert i den traditionella marxismens bås.

Fler reflexioner med anledning av The Sakers artikel lär komma.

En missuppfattning av mig?

Jag trodde att konsulter gjorde utredningar, gav råd, fixade underlag etc., och att det var de som beställde konsultjobben som fattade besluten. Har jag fattat fel?


"Räknade fel ... Konsulter får skulden." ... och politiker lyfter sina arvoden, antar jag.

söndag 5 november 2017

Jag är inte välkommen ...

... men jag skulle kunna räkna upp en massa otrevliga figurer som enligt den här affischen verkar vara välkomna till Södra teatern i Stockholm men som bör få omedelbart respass om de uppenbarar sig inom Sveriges gränser:


torsdag 2 november 2017

Tekniken, människan och samhällsomvälvningarna

Jag lovade halvhjärtat att komma igen med kommentarer till artiklarna av bloggaren The Saker som jag översatte för en tid sedan (här är den första, här den andra), där det frågades hur det står till med kommunismens utsikter att leva vidare. Min första väldigt korta kommentar kom här. Nu börjar jag utveckla tankarna i längre format. Den här gången blev det väldigt långt. Jag kommer nog inte att nämna The Saker själv så mycket, men vi kan säga att jag med grund i klassisk marxism hävdar att det är i de mest utvecklade staterna, där kapitalismen håller på att köra huvudet i väggen, som utsikterna för systemskifte är som bäst. Och det verkar inte vara hans synpunkt.

Det är bättre att samarbeta än att slåss


Klipp från en understreckar i SvD som frågar "Är vi tillräckligt smarta för artificiell intelligens?"
Vi har idag lyckats ta fram mjukvara som kan utföra en mängd olika uppgifter bättre än människor: schack, vissa medicinska bedömningar, bilkörning – allt detta kan idag utföras med hjälp av specialiserade tillämpningar av artificiell intelligens. Samtidigt är denna intelligens låst till sina uppgifter. En mjukvara som kör bil kan inte automatiskt spela schack, och vice versa. Jakten på en generell artificiell intelligens är jakten på en mer mänsklig intelligens som också förmår skifta mellan olika uppgiftsdomäner. Det är egentligen ett artificiellt, hypersnabbt lärande – en intelligens i rörelse.
Anta nu att vi lyckas med detta – vad skulle det betyda, och vilka frågor måste vi då besvara? Tegmark [svensk-amerikansk kosmolog som forskar i artificiell intelligens] menar att denna diskussion inte bara är intressant utan helt enkelt nödvändig för oss att ta tag i. Den förändring som en sådan teknisk landvinning skulle innebära är så omvälvande att den kräver att vi tänker om på alla möjliga olika områden: ekonomi, politik, juridik, forskning, medicin – de flesta av samhällets beståndsdelar förändras i grunden när, eller om, detta sker.
Frågan är inte ny. Insikten att ny teknologi kan påverka hela samhället har funnits i över 150 år. När Marshall McLuhan skrev Media i början av 1960-talet frågade han: vad gör teknologin med oss? Varje tekniskt framsteg, från en enkel pinne att förlänga armen till telefonen att förlänga hörseln, och allt däremellan från stenyxor till tryckpressar och datamaskiner, påverkar det mänskliga psyket och samhället. Han menade att vi måste vara medvetna om konsekvenserna och inte bara tanklöst dras med i de nya möjligheter som det elektroniska samhället skapar när elektriska kommunikationssystem förenar vårt enskilda centrala nervsystem till ett globalt sammanhållet system - "den globala byn".

Och naturligtvis var Marx ute ännu tidigare med förståelsen att samhällets produktiva grundval slår igenom på alla nivåer. 1847 skrev han i Filosofins elände:
De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.
Om jag föregår ett resonemang som jag kanske kommer med längre fram så skulle eventuellt den sista meningen kunna kompletteras sålunda:
Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister, den elektrifierade datorstyrda kvarnen kommunism.
- Usch, kallt om magen att stå här och försöka fånga lax! Kan ingen uppfinna en app så man kan sitta på stranden med mobilen och försöka få firrarna att hoppa upp där i stället?


1859 kom Marx igen, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin. Det är ett stycke som varje person som vågar kalla sig socialist bör känna till.

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution.
Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.
Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
Här finns underlag för hur många och långa diskussioner som helst, åtminstone om man anser att de grundläggande idéerna är giltiga. Man skulle kunna ta det näst sista stycket, konkretisera en del, och förklara varför utvecklingen från Ryska revolutionen och fram till Sovjets avveckling såg ut som den gjorde.

Men man skulle också kunna försöka spana framåt och lägga in den existerande vetenskapligt-tekniska revolutionen (som ju innefattar datorer och artificiell intelligens) i modellen och se hur den jagar systemet över dess nuvarande gränser genom att driva fram nya "bestämda former av det samhälleliga medvetandet". Hur detta medvetande ser ut är en annan historia. Även om nya teknikers genombrott framtvingar samhällelig omorganisering kan de nya formerna bli väldigt olika. Man kan ju hoppas på en frihetsrevolution, men det kan bli betydligt otäckare varianter också.



Lästips: för rätt många år sedan skrev jag en bloggpost med streckkod och morotspåse i huvudrollen. Den behandlar litegrann om tekniken bakom planekonomi, oavsett samhällssystem. Samt visa på hur morgondagens möjligen kommunistiska samhälle baseras på de "materiella existensbetingelser [som] mognat i det gamla samhällets eget sköte".

onsdag 1 november 2017

En Josef från himlen?



För några dagar var det en vänlig läsare som skickade den här bilden. Den är tagen på Segerdagen 9 maj 2015. Intressant nog i Kiev, Ukraina. Undrar om detta vore möjligt idag?

Det är ju affischen som den medaljprydda damen håller upp som är det verkligt intressanta. En man i bländande vit jacka - Josef Stalin - verkar kliva ner från himlen. Himlen är ljusblå, men just därifrån Stalin verkar komma är den lika vit som jackan. Däruppe finns något som jag tolkar som en östkristen version av jungfru Maria och Jesus, omgiven av några andra figurer (helgon eller änglar?)

Runt Stalin står hans närmsta män. Jag känner inte igen så många, men andre man från höger i första raden på höger sida är den gamle ryttargeneralen Budjonny med sina stora mustascher. Närmast till höger som Stalin ser det ut som Vorosjilov, och jag undrar om inte mannen i mitten i första raden till vänster är Malenkov.

Det slog mig just att om vi har Maria och Jesus däruppe, och Josef S. därunder, så är det ju så att säga "den heliga familjen" som samlats på en bild. Undrar vad den gamle prästseminaristen Iosif Vissarionovitj Djugashvili tänkt om detta? Symboliken bör han ha förstått i alla fall. En frälsare har stigit ner, nu står han här på jorden omgiven av en mängd apostlar (fler än tolv är de). Möjligen är skräpet på marken erövrade nazistfanor som nu de rättfärdiga trampar under sina fötter.

söndag 29 oktober 2017

Börjar polletten trilla ner?



Rubriken är rätt OK, resten av Nordbergs tyckeri-artikel i Svenskan är rätt oväsentlig med sedvanligt Putin-gnäll. Men det finns i alla fall ett par nyckelmeningar:

Och nu – sent och motvilligt – tvingas amerikanska diplomater ofta konstatera att Putin är vår tids mest förkrossande briljanta utrikespolitiska spelare.  ...
USA har fortfarande en mångdubbelt större ekonomi och militär kapacitet, men just nu ser det ut som om Vladimir Vladimirovich har det intellektuella övertaget.

För att tala med Darwin är det "the survival of the fittest", den bäst anpassade (inte den formellt starkares) överlevnad det handlar om. Ryssarna (ja, det finns ju fler ryssar än bara Putin) har utnyttjat sina starka sidor till max och därmed gradvis kunnat neutralisera USA:s översittarfasoner. Å andra sidan har USA genom just dumma fasoner och kortsiktiga kostsamma projekt (som aldrig tar slut - tänk på Afghanistan!) gång på gång skjutit sig i foten och gjort motståndarna starkare. Ryssland ligger närmare huvudtendenserna i dagens värld än USA och är därför i vinnarläge på grund av bättre anpassning.

Men om vi gör som kineserna, och tänker verkligt långsiktigt, kan det möjligen vara Xi Jinpings regering som är de mest briljanta? Under några årtionden har de smugit sig fram, undvikit kortsiktiga konflikter och i stället tänkt i långa linjer - och det ger utdelning. Kom igen om hundra år eller så, så får vi diskutera saken!

Undrar i vilken grad polletterna har trillat ner hos tänkarna i svenska UD, regeringen och NATO-partierna?

torsdag 26 oktober 2017

Lästips: är Kina kapitalistiskt?

Här är ett klipp från ekonomen Michael Roberts blogg med anledning av Xi Jinpings allt starkare ställning i ett allt starkare Kina. En del (de flesta kanske?) anser att Kina är kapitalistiskt rätt av. Roberts har en avvikande mening. Partiet har inte släppt ifrån sig kontrollen även om privata intressen har tillåtit breda ut sig.
China is not capitalist. Commodity production for profit, based on spontaneous market relations, governs capitalism. The rate of profit determines its investment cycles and generates periodic economic crises.  This does not apply in China.  In China, public ownership of the means of production and state planning remain dominant and the Communist party’s power base is rooted in public ownership.  So China’s economic rise has been achieved without the capitalist mode of production being dominant.
China’s “socialism with Chinese characteristics” is a weird beast.  Of course, it is not ‘socialism’ by any Marxist definition or by any benchmark of democratic workers control.  And there has been a significant expansion of privately-owned companies, both foreign and domestic over the last 30 years, with the establishment of a stock market and other financial institutions.  But the vast majority of employment and investment is undertaken by publicly-owned companies or by institutions that are under the direction and control of the Communist party. The biggest part of China’s world-beating industry is not foreign-owned multinationals, but Chinese state-owned enterprises.

Själv har jag ingen definitiv uppfattning - och hur kan man ha det om en motsägelsefull bjässe som Kina? Förutom Roberts beskrivning av läget i Kina så finns det intressanta observationer i kommentarssektionen. Den som är intresserad bör läsa även den delen.

Nästa år skall det hållas en stor internationell konferens om marxism i Kina. Möjligen kommer något att klarna då, även om jag är tveksam. Undrar om marxistiska lärde som är kritiska mot Kinas nuvarande politik kommer att få närvara? Kanske Roland Boer (australiensisk religionsforskare) kommer att vara närvarande? Han driver bloggen Stalin's moustasche , verkar arbeta mycket i Kina och är anhängare av tesen att Kina faktiskt är socialistiskt.

Jag har inte lusläst de publicerade dokumenten från KKP:s 19:e kongress så jag kan ha missat något, men skulle begreppet "klasskamp" ha förekommit så borde väl någon ha sett det och slagit larm? För klasskamp är ju en viktig företeelse även under socialismen. Men det kanske känns störande för de miljonärer och miljardärer som numera finns företrädda även i partiet? Möjligen kan deras närvaro motiveras med att de företräder "den nationella bourgeoisien", men så hade nog inte Mao tänkt sig saken.

tisdag 24 oktober 2017

En politisk riktlinje som heter duga

Det fanns en tid när man kunde gå ut på gatan och i talkör ropa "leve marxismen, leve Mao Tse-tung" och därmed sammanfattat vad man gillade i politiken. Numera verkar det tyngre, i alla fall om man vill ha med alla riktlinjer som radades upp under det kinesiska kommunistpartiets senaste kongress:

The Congress holds high the banner of socialism with Chinese characteristics and is guided by Marxism-Leninism, Mao Zedong Thought, Deng Xiaoping Theory, the Theory of Three Represents, the Scientific Outlook on Development, and Xi Jinping Thought on Socialism with Chinese Characteristics for a New Era.
Måste erkänna att "Deng Xiaoping Theory, the Theory of Three Represents, the Scientific Outlook on Development" har jag aldrig hört om tidigare. Och vad är det där Xi-tänkandet?:

It represents the latest achievement in adapting Marxism to the Chinese context, and encapsulates the practical experience and collective wisdom of our Party and the people. It is an important component of the theory of socialism with Chinese characteristics, and a guide to action for all our members and all the Chinese people as we strive to achieve national rejuvenation. This Thought must be adhered to and steadily developed on a long-term basis.

Kanske det sker en storstädning om några år, och någon rationaliseringsexpert går in och deklarerar att "vi rensar bort allt det här och säger att vi är marxister helt enkelt!"

"Tja, det kan ju vara något att fundera på ..."

Min första korta kommentar till frågan om kommunismens död

Simma lugnt under kommunismen?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar,  samt att Anders Romelsjö var vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Jag började fila på en lång kommentar, och den kanske kommer ut i etern någon gång, men i väntan på det så vill jag kort ge det här svaret:

'Kommunism' betyder två  saker. Dels personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar.

Dels är 'kommunism' samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem. Att det kan uppstå beror av två förhållanden. Det ena förhållandet är negativt: det nuvarande systemet bryts sönder av en mängd kriser av olika typ och blir ohållbart. Det andra är positivt: redan med existerande teknologi och vetenskap finns möjlighet att behärska och i hög utsträckning eliminera kriserna och organisera en värld där de flesta kan leva ett hyfsat liv. Förutsättningarna för morgondagens samhälle skapas i dagens. Men denna utveckling är inte garanterad. Det kan gå överstyr för mänskligheten om dagens krisande system på något sätt överlever ett tag till.

fredag 20 oktober 2017

Vad är D-8?

"Vad är det här för ett gäng?" tänkte jag. "Vad är D-8 för ena tomtar, har aldrig hört talas om dem tidigare!"




Nå, det finns alltså en grupp som kallar sig D-8 och består av ett antal mer eller mindre muslimska länder. Det som först fick mig att reagera var att den turkiske presidenten uppmanar medlemmarna att handla med varandra i nationella valutor. Och vilka är medlemmarna. Man hittar listan på wikipedia:  Bangladesh, Egypten, Indonesien, Iran, Malaysia, Nigeria, Pakistan och Turkiet. Har inte räknat efter, men det bör väl vara mer än halva miljarden människor som via sina statsledningar är med i 'The D-8 Organization for Economic Cooperationäven känd som Developing-8

Det är alltså en grupp stater där en tung medlem anser att man bör lägga dollarn åt sidan till förmån för egna pengar. Turkiet orienterar sig bort från USA. Iran är säkert med på det.

Official logo for D-8 Organization for Economic Cooperation.png

Noteras bör att ett flertal av D-8-gänget också på olika sätt är anknutna till SCO (The Shanghai Cooperation Organisation) som medlemmar eller med olika sorters observatörsstatus. Här har vi dem:

SCO (orthographic projection).svg

Vi har bland annat tre av fem BRICS-medlemmar här, Kina, Indien och Ryssland. 

Vad jag kan se så är sju av åtta D-åttor också med i den av Kina startade AIIB, Asiatiska banken för infrastruktur-investeringar. Bara Nigeria saknas. Till detta kan man lägga en massa andra mer eller mindre flernationella avtal, Kinas nya "sidenvägar" etc, och bilden verkar ganska klar: här byggs det internationella relationer som inte är bra för den världsordning som hänger på USA:s hegemoni vad det gäller militärmakt och pengar. Även de flesta stater som verkar stå utanför är på olika sätt på väg in i den nya ordning som byggs runt Ryssland och Kina och några andra mindre centra. Hur manövrerar Sverige i denna nya värld? Vi får väl notera medlemskapet i AIIB som något positivt i alla fall.

onsdag 18 oktober 2017

Dyslexi på tidningen?

Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavnings- och avkodningsförmåga, enligt en definition som återges i Wikipedia.


Finns det någon med den diagnosen på Aftonlövets redaktion? Eller är det helt enkelt den gamla medarbetaren Nisse (även känd som Tryckfels-Nisse) som varit i farten igen? Förr fanns det korrläsare som tog hand om det här. Nu är det väl stavningsprogram som används, men även detta kan tydligen släppa igenom märkliga ordbildningar utan att larma.

Xi tänker

Mjaha, det här kanske är överraskande (eller inte). Jag bara undrar i vilken utsträckning världens proletära revolutionärer kommer att ta till sig 'Xi Jinping-tänkandet'. Undrar om det kommer att få samma entusiastiska uppslutning som 'Mao Tsetungs tänkande' på sin tid, det som hann bli 'maotsetungtänkandet' också innan termen 'maoism' blev officiell i vissa partier utanför Kina? Kommer vi så småningom få se kedjan av klassiker i den här formen: Marxismen-leninismen-maoismen-xiismen? Nja...? Vi får se.


PRO-panik?

För några år sedan var jag under en tid webb-redaktör i en PRO-avdelning. Detta är historia, så när det här mejlet kom i min brevlåda i morse blev jag ganska förvånad:


Men här har vi förklaringen:



Det gamla vanliga: medlemssiffror har råkat bli lite fel! Jag undrar om det finns några fall där organisationer avslöjats med att uppge för få medlemmar?

tisdag 17 oktober 2017

Är kommunismen verkligen död? - Del 2

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Del ett av hans långa artikel lade jag upp på bloggen igår. Där var det bakåtblickande, nu är det mer framåt. 

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar.  Mina ingrepp finns inom hakparenteser [...]. Den som undrar vad som försvunnit får ta sig en titt på grundtexten. 

Man behöver inte hålla med om vad The Saker skriver i alla avseenden och jag tror han missar en del väsentliga saker. Men texten kan få den vakne läsaren att tänka till, och det är bra! Och nu, ordet över till The Saker:


Kommunismen – framtiden


Här kommer jag att genast lägga korten på bordet och säga att jag tror, och till och med hoppas, att kommunismen inte är död och att den ännu har en lång och mycket intressant framtid. Här är några skäl varför:


För det första har den kommunistiska ideologin som sådan aldrig blivit genomgripande besegrad, om så bara för att ingen annan ideologi jämförbar i omfång och djup har uppträtt för att utmana, för att inte tala om att vederlägga eller ersätta kommunismen.


För det första är kommunismen en stor intellektuell byggnad och att förstöra bara några av de högsta våningarna får knappast hela byggnaden att falla. Låt oss ta ett enkelt exempel: Den marxistiska parollen ”Från var och en enligt förmåga, åt var och en efter behov”. Den uppfanns i själva verket inte av Marx, han bara gjorde den populär. Några källor säger att den ursprunglige upphovsmannen var August Becker 1944, Louis Blanc 1851 eller Étienne-Gabriel Morelly 1775. Andra säger att det var Pierre-Joseph Proudhon men i en något annorlunda version: ”Från var och en efter förmåga, åt var och en efter arbete.” Det var denna version som antogs i SSRU som tillämplig under den socialistiska omvandlingsfasen på vägen mot det fulla genomförandet av kommunismen. Sedan finns naturligtvis det berömda citatet av Paulus från Nya Testamentet: den som inte vill arbeta får inte heller äta Och Kristus egna ord ”åt var och en efter hans förmåga”. [Citaten från 2 Thess 3:10 och Matt 25:15, enligt Bibel 2000. Ö.a.]

Detta blir fort mycket komplext, men ändå är det knappast en ursäkt att bortse från vad som är en av marxismen-leninismens grundläggande lärosatser. Och det finns många sådana lärosatser eftersom kommunismen kan inte förstås, för att inte säga värderas utanför en mycket bredare diskussion om dialektisk materialism, i sig en anpassning av hegelsk dialektik till historiografi, allt vilket tjänar som en grundval för historisk materialism vilket i sin tur erbjuder en omfattande kritik av kapitalismens natur.

Det finns en orsak till att ett bra bibliotek lätt skulle kunna innefatta ett helt golvplan bara till utlärande och kritik av marxism-leninism: denna massa av lärdom är så enorm, och innefattar historia, sociologi, ekonomi, filosofi och många andra ämnen. Bara materialismen själv innefattar en stor mängd skrifter från de pre-sokratiska filosoferna till Nietzsches ”Gud är död”, till Dawkins student-krior. Om vi uppriktigt ser noggrant in i marxismen-leninismen kommer vi att se att där finns sådana filosofiska pärlor (eller utmaningar, beroende av hur man ser dem) på nästan alla plan i den marxist-leninistiska byggnaden. Innan vi kan utropa ”Kommunismen är död” måste vi hantera varje ”våning” av den marxist-leninistiska byggnaden och och störta åtminstone de viktigaste så att vi inte (rättvist) kan anklagas för medveten okunnighet.

För det andra så erbjuder den kommunistiska ideologin den mest genomgripande kritiken av det globalist-kapitalistiska samhället vi lever i idag. Med tanke på att numera bara den mest medvetet blinde personen ännu kan fortsätta förneka att vårt samhälle genomgår en djup kris som möjligen leder till vad som ofta benämns ”SLVSVKD” (Slutet på världen som vi känner den) ifrågasätter jag klokheten i att förklara kommunismen död och glömma den. När allt kommer omkring så medför inte att informera oss om kommunistisk kritik av kapitalismen att vi antar kommunistiska lösningar på kapitalismens sjukdomar mer än att ta hänsyn till en läkares diagnos medför godtagande av en enda typ av behandling. Och ändå, vad vårt samhälle har gjort är att fullständigt avvisa diagnosen på den grunden att behandlingen har misslyckats i flera fall. Hur dumt är det?

För det tredje är samlingen av kommunistiska och marxist-leninistiska lärdomar inte bara enorm, den är mycket varierad. Leninismen själv är för övrigt en vidareutveckling av marxistiska ideer. Det skulle vara helt enkelt ologiskt att bara inrikta sig på grundarna av denna ideologi och bortse ifrån, eller värre, avvisa, deras moderna följare. Låt oss ta ett enkelt exempel: religion.

Det är ett välkänt faktum att Marx deklarerade att ”religionen är folkets opium”. [Vilket inte var unikt för honom bland tyska tänkare under tidigt 18oo-tal. ö.a.] Och det är sant att Lenin och Trotsky medan de var vid makten gav sig in på vad som bara kan beskrivas som folkmordsartad och satanisk bärsärkagång mot religion i allmänhet och ortodox kristendom i synnerhet.

Under årtionden var rabiat ateism en hörnsten i den marxist-leninistiska ideologin. Men ändå, om man ser på de olika marxistiska regimerna i Latinamerika (inklusive Kuba och Venezuela) märker man snabbt att de ersatte denna rabiata ateism med en särskild sorts kristendom man kan löst beskriva som ”befrielseteologi”. För en hård ortodox traditionalist som jag är befrielseteologi inte riktigt min sak (politiskt skulle jag beskriva mig som ”folkmonarkist” […]).

Men det viktiga här är inte de inneboende kvaliteerna (eller bristen på sådana) i befrielseteologin, men det faktum att latinamerikanska marxister klart har spolat ateismen. Och oavsett om de gjorde detta av en djup känsla av andlig återfödelse och förnyelse eller från cyniska maktpolitiska överväganden är oväsentligt: även om de gav efter på grund av tryck gjorde de ändå något som deras föregångare aldrig skulle ha gjort under några omständigheter.

Så istället för att fördöma religion som reaktionär har vi nu ledare som Hugo Chávez som deklarerar att ”Jesus Kristus var en äkta kommunist, anti-imperialist och fiende till oligarkin.” Uppriktigt? Möjligen. Viktigt? Helt säkert. Jag föreslår att om en sådan central viktig lärosats kan släppas av moderna marxister är de förmodligen villiga att släppa vilken annan del som helst vilken de skulle anse vara fel (av något som helst skäl). Att blanda ihop 2000-talets kommunister med deras föregångare från 1800-talet är oförlåtligt dumt och okunnigt.

[Ett stycke är bl.a. Iran utmålas som en sorts socialism utlämnas. Iranska marxister av olika riktningar kan nog avgöra den saken bättre. Samma gäller arabisk politisk islam där Saker bl.a. hänvisar till en person som kan ses som en viktig inspiratör för dagens terrorism.]


Kommunismen – utmaningen:

Det är verkligen inte överraskande att amerikanerna, som inte har besegrat någon eller något under en mycket lång tid, kan ha en stark böjelse att anta uppfattningen att ha vunnit det kalla kriget och/eller ha besegrat kommunismen. I ett land där vuxna och förmodat bildade människor med allvarlig min kan hävda att Obama är socialist (eller till och med kommunist) kommer sådant strunt sällan att utmanas. Detta är en återspegling av det dåliga tillståndet för kunskap i en nation som tycker sig själv vara ”oundgänglig”, men som inte har några verkliga intressen att förstå resten av världen, för att inte tala om dess historia.

Vi kan nu skratta åt de påstått dumma kommunisterna, deras ”vetenskapliga kommunism” och deras universitets lärostolar i marxism och leninism, men det förblir omöjligt att förneka att man för att förstå den kommunistiska propagandan måste ha en miniminivå av bildning och att denna propaganda utsätter dig för ämnen vilka nu är praktiskt taget döda i västliga samhällen (som filosofi och historia).

När jag ser den sortens strunt som nu för tiden går som statsvetenskap eller filosofi kan jag bara dra slutsatsen att den en gång stolta västliga världen nu saknar den grundläggande bildningsnivån för att förstå, för att inte säga avvisa, marxistiska ideologier. Och att detta är synd och skam eftersom jag också tror att marxism och kommunism är i grunden både mycket tilldragande och mycket giftiga ideologier som måste utmanas och tillbakavisas.


[I huvudsak religiöst avsnitt utgår.]


Kan den marxistisk/kommunistiska ideologiska byggnaden be övertygande avvisad. Jag tror att det går och, förutsatt att mänskligheten inte förstör sig själv i närmsta framtiden, det slutligen sker. Men det kommer att kräva en ansträngning av fullständigt annorlunda natur och styrka än samlingen av primitiva paroller som idag slungas mot marxismen. […]

Inom den överskådliga framtiden har kommunismen en mycket ljus och lång framtid, särskilt med det anglo-zionistiska imperiets pågående kollaps och den åtföljande debatten om orsakerna till denna kollaps. Om man bor i USA må man vara förlåten för att inte se mycket av en framtid för kommunismen, men från Sydöstasien till den indiska subkontinenten, och från Afrika till Latinamerika har kommunismens ideal, värden och argument en enorm dragningskraft på miljoner människor. När Donald Trump under sitt senaste FN-tal låtsades ha auktoritet att föreläsa för världen om socialism visade han bara att okunnighet inte hindrar arrogans, och att dessa vanligen går hand i hand. […]

Tills vidare kommer kommunismens spöke att hemsöka mycket av vår planet, särskilt i de delar där bildning och fattigdom är stora. I den i huvudsak illiterata men rika världen kommer kommunismen att förbli ungefär vad den är idag: allmänt ignorerad och därför okänd. Men när kapitalismens stora byggnad slutligen faller och dess offer återupptäcker skillnaden mellan propaganda och bildning – då kan möjligen en modern utmaning till den kommunistiska ideologin uppstå. Men tils vidare och i den förutsebara framtiden kommer kommunismen att vara inte vara vid liv utan också obesegrad.

måndag 16 oktober 2017

Är kommunismen verkligen död? - Del 1

Följande text kommer från bloggaren The Saker, en före detta NATO-analytiker med rysk bakgrund, bosatt i USA, som numera skriver från en mer rysslandsvänlig ståndpunkt. Hans inställning tycks vara monarkistisk-religiös. Men jag antar att det är analytikern i honom som gör att han trots en anti-kommunistisk inställning skriver som han gör. Den egna uppfattningen får inte ta över analysen, för då är det ingen analys längre. Därmed kan det komma fram en mängd intressanta reflexioner som hjälper oss att bättre förstå vad som hände i Sovjet/Ryssland även om vi kan ha en annan politisk grund.

Jag har försökt mig på en översättning av grundtexten, med vissa förkortningar och några förklaringar markerade [ö.a. - översättarens anmärkning]. Eftersom den ursprungliga texten är väldigt lång har jag delat upp den. Här kommer första delen som blickar bakåt. Fortsättning följer senare i veckan.

The Saker: Är kommunismen verkligen död? - Del 1


Sovjetunionens sammanbrott 1991 markerade slutet av det längsta försöket med kommunism i den nyare historien. Många såg detta som beviset för att kommunism (eller marxism-leninism, jag använder dessa termer som utbytbara här) inte var en livskraftig ideologi. När allt kommer omkring så avslutades kommunismen i Ryssland 1991, kineserna avlägsnade sig tyst från den också och ersatte den med ett unikt kinesiskt varumärke för kapitalism. Slutligen, ingen av de före detta sovjetiska ”allierade” valde att hålla fast vid den kommunistiska ideologin så snart som de återvann sin frihet. Till och med Chávez typ av kommunism  ledde till ett fullständigt konkursat Venezuela. Så vad finns det att prata om?

I själva verket en hel del, inledningsvis med varje enskilt ord i stycket ovan.

Kommunism – det förflutna:

För det första så kollapsade aldrig Sovjet. Det nedmonterades uppifrån av ledarna i kommunistpartiet som bestämde att den sovjetiska nomenklaturan skulle dela upp den sovjetiska ”tårtan” i femton mindre delar. Det som hände sedan var inget mer än följden av inbördes strider mellan dessa fraktioner. Eftersom ingen gav dessa gäng av partigängare mandat att upplösa SSRU [Socialistiska sovjetrepublikernas union, ö.a] eller i själva verket att reformera det på något sätt, kan deras handlingar bara betecknas som en fullständigt olaglig kupp. Alla, med början med Gorbatjovs och Jeltsins gäng, var förrädare mot sitt parti, mot sitt folk och mot sitt land.

Vad folket beträffar så fick de bara rätten att ge sin mening en gång, den 17 mars 1991, när bastanta 77,85 procent röstade för att bevara ”SSRU som en förnyad federation av jämlika suveräna republiker i vilka en individs rättigheter och frihet kommer att fullständigt garanteras oavsett nationalitet ” (se här för en bra diskussion om denna nu sedan länge glömda omröstning).

Det var ingen kollaps. Det var en kupp, eller mer exakt en serie kupper, alla utförda i fullständig illegalitet av förrädare från partiapparaten och mot folkets vilja. Några kommer att protestera mot att kommunistpartiet var fullt av förrädare. Men såvida man inte kan förklara och bevisa att kommunismen systematiskt och på något unikt sätt frambringar förrädare har denna anklagelse ingen förtjänst (som om kristna inte förråder kristendomen, demokrater demokratin, eller fascister fascismen).

För det andra, är kommunism en livsduglig ideologi? Nå, för det första finns det två tankeskolor om detta ämne inom den marxistiska ideologin. En säger att kommunism kan uppnås i ett land, den andra säger att nej, för för att kommunismen skall vara möjlig är en världsrevolution nödvändig. Låt oss först bortse från första tankeskolan en stund och bara titta på den andra. Det kommer att bli knepigt ändå, eftersom allt vi har för att bedöma dess empiriska korrekthet är en relativt kort lista av länder. Jag kan redan höra invändningen: ”Vad? Är inte Sovjetryssland, det maoistiska Kina, Pol Pots Kampuchea och, säg, Kim Il-sungs DFRK [Demokratiska Folkrepubliken Korea – Nordkorea, ö.a] nog?

I själva verket – nej. För det första uppnåddes aldrig kommunismen som sådan i SSRU enligt den officiella sovjetideologin, utan bara socialism. Detta är varför landet kallades Socialistiska Sovjetrepublikernas Union. Kommunismen sågs som ett mål. Socialismen som en oundviklig mellanliggande övergångsfas. Att säga att kommunismen misslyckades i SSRU är lika logiskt som att säga att en halvfärdig byggnad misslyckades med att ge fullgott skydd. Kina har naturligtvis inte ”misslyckats”, till att börja med. Pol Pots Kampuchea var förmodligen ett (förskräckligt) försök att bygga ett sant kommunistiskt samhälle över en natt, men detta motsäger i sig marxismens historiskt-dialektiskt materialistiska teori som uttalar behovet av en socialistisk övergångsfas. Vad beträffar DFRK så är dess ideologi inte marxism eller kommunism, men Juche, som är mest en avlägsen släkting. Så nej, dessa få exempel företräder nästan ingenting, om bara för att urvalet är för litet för att vara relevant och för att ingen av dem kvalificerar sig som ”testfall”.

Vi kommer nu tillbaka till argumentet ”kommunism kan inte uppnås i ett land”. Låt oss se på det från en enkel röd-vit-blå amerikansk ideologisk position och minnas att förespråkarna för en kapitalism av USA-typ gillar att påminna oss om att Reagans kapprustning konkursade Sovjetunionen som inte kunde hänga med. Andra stolta amerikanska patrioter tycker också om att säga att, jo, USA drev ner oljepriset vilket gjorde det omöjligt för Sovjet att fortsätta ge ut pengar, och att detta prisfall var det som gjorde att den sovjetiska ekonomin kollapsade. Personligen finner jag dessa argument både dumma och okunniga, men låt oss godta dem som självklar sanning. Visar inte det att SSRU kollapsade beroende av yttre faktorer och inte på grund av något inneboende internt fel?

Modern skolning (jag kallar det inte ”undervisning”) betonar verkligen inte logik, så jag kommer retoriskt att fråga följande: Om vi godtar att kapitalismen besegrade kommunismen visar det att kommunismen inte var livsduglig eller att kapitalismen är överlägsen? För de många (tyvärr) som kommer att svara ”ja” skulle jag vilja föreslå att om ni låser in en hyena och en människa i en bur och tvingar dem att slåss om resurser är det minst troligt att människan vinner. Visar det att människan inte är livsduglig eller att hyenan är ”överlägsen”?

Marxismen-leninismen uttalar klart att kapitalismen byggs på förtryck av de svaga och att imperialismen är kapitalismens högsta stadium. Vi behöver inte hålla med om detta argument (fast jag personligen gör det väldigt mycket), men inte heller kan det avvisas helt enkelt bara för att vi inte tycker om det. I själva verket skulle jag hävda att vederläggning av det bör vara ett nyckelelement i vilket som helst allvarligt menat avvisande av kommunism. Men för att vara kortfattad är allt jag vill säga detta: vem som helst som verkligen har rest i Asien, Afrika eller Sydamerika kommer att intyga att kommunisterna (SSRU, Kina, Kuba) verkligen skickade enorma mängder hjälp inkluderande råvaror, teknologi, specialister, läkare, militära rådgivare, agronomer, vattenreningsexperter, etc. I motsättning till detta, fråga vem som helst i dessa länder vad kapitalismen för med sig, och du kommer att få samma svar: våld, utplundring och stöd för ett styrande lokalt comprador-gäng. [Comprador: Portugisiskt-kinesiskt uttryck för kapitalister som arbetar för utländska makter till förfång för det egna landet, ö.a.] För den som hävdar detta kan jag bara förespråka en sak: börja resa i världen.

[Marginalanteckning: Ja, att använda hyenan som en symbol för kapitalismen i min liknelse ovan är rimlig. Vad det gäller ”buren” - det är helt enkelt vår planet. Vad jag tänker är fel är att likställa kommunismen med en mänsklig varelse. Men detta är vid detta tillfälle i vårt samtal min privata åsikt, och inte alls ett argument. Jag har varit anti-kommunist i hela mitt liv, och är det fortfarande, men det är knappast skäl för mig att godta logiskt svaga och kontrafaktiska anti-kommunistiska argument.]

Vid detta tillfälle i samtalet kommer min typiske kapitalistiske samtalspartner att bombardera mig med en salva korta slagord, som ”kompis, i varje kommunistiskt samhälle röstar folk med fötterna, har du glömt båtfolket, marielitos [en del kubaner som flytt till USA, ö.a.] eller de som hoppade över berlinmuren?” Eller ”vartenda land i östeuropa avvisade kommunismen så snart som de sovjetiska stridsvagnarna försvann – säger inte det dej något om kommunismen?” Vanligen får personen som levererar dessa slagord en särskild fröjd i ögonen, en känsla av oundviklig triumf så det är särskilt givande att observera detta innan man avvisar all denna strunt.

Låt oss börja med fotröstarargumentet. Det är rent strunt. Ja, det är sant att några människor flydde från kommunistiska samhällen. Det stora flertalet gjorde det inte. Och var snäll och säg mig inte att ”deras familjer hölls som gisslan” eller ”den hemliga polisen fanns överallt för att hindra det”. Sanningen är mycket enklare.

På ”push-sidan”: Alla de berömda vågorna av folk som emigrerade från kommunistiska samhällen är kopplade till djupgående kriser i dessa länder, kriser som har haft många orsaker, inklusive för det mesta kommande utifrån.

På ”pull-sidan”: I varje fall användes ett kraftfullt västligt propagandasystem för att övertyga dessa människor att emigrera, och lovade dem ”mjölk och honung” om de flydde.

Jag är ledsen om jag måste förstöra någons naiva illusioner, men som en som har arbetat flera år som tolk-översättare och intervjuat personer som sökt status som politisk flykting kan jag intyga att det stora flertalet politiska flyktingar är inget av den sorten: de är för det mesta ekonomiska flyktingar och några få är sociala flyktingar, vilket betyder att någon personlig orsak fick dem att bestämma sig för att det var bättre att utvandra än att stanna. Jag har intervjuat hundratals flyktingar från Sovjetunionen och alla deras berättelser om politisk förtryck var skrattretande, särskilt för en person som mig som visste hur (det mycket verkliga) politiska förtrycket i Sovjetunionen verkligen fungerade. För dem som skulle hävda att, nå, kommunism oundvikligen resulterar i ekonomiska kriser skulle jag bara hänvisa till diskussionen ovan om vad, om något, vi kan sluta oss till efter de få exemplen av marxistiska samhällen i historien.

[Ö.a. Här utlämnas ett stycke där Saker berättar om sin tid som antisovjetisk aktivist.]

Låt mig säga dig sanningen – de flesta av dessa sovjetmedborgare som ogillade det sovjetiska systemet försökte aldrig emigrera. Problemet här är inte familjer hållna som gisslan eller det ”allsmäktiga” KGB, utan det faktum att du älskar ditt land även om du avskyr den härskande regimen. Än värre, de flesta av de som hoppade av (och jag hjälpte personligen en del av dem) blev för det mesta olyckliga när de väl kom till väst, deras illusioner krossades under mindre än ett år och allt de hade kvar var en ständigt närvarande nostalgi. Av det skälet rådde jag dem personligen alltid att inte emigrera.

Slutligen, beträffande de sovjetiska ”allierade” i östra Europa är deras avvisande av kommunism lika logiskt och förutsägbart som deras omfamnande av kapitalismen, NATO, EU och allt det andra. Under årtionden fick de höra att väst levde i fred och välstånd medan de levde i förtryck och misär, och att de onda ryssarna var orsaken till alla deras olyckor. Faktumet att de, när tillfället gavs, sprang iväg för att omfamna det amerikanska imperiet var lika förutsägbart som naivt. Kom ihåg att historien skrivs av segrare, och bara tiden kommer att verkligen säga oss vilket arv kommunism och kapitalism kommer att lämna i östra Europa.

Vad vi vet är att även om den sovjetiska ockupationen av Afghanistan resulterade i ett förskräckligt och våldsamt krig, och även fast Afghanistans folk också verkade omfatta USA:s och dess allierades ”vänliga beskydd”, börjar saker nu ändras. Åren av sekulärt styre och även den sovjetiska ockupationen studeras åter av ett ökande antal historiker och afghanska kommentatorer som nu ser den mer nyanserat än vad de skulle ha gjort i det förflutna.

Bara en enkel jämförelse av afghanernas dagliga liv före och efter den sovjetiska invasionen eller en jämförelselista på vad Sovjet och amerikanerna verkligen byggde i landet berättar en mycket olik historia (även amerikanerna använder idag sovjet-byggda anläggningar, inklusive den nu ökända flygbasen Bagram). Var försiktig med logiken som utmanas här: Jag ursäktar inte den sovjetiska invasionen här, allt jag säger är att klokheten i att ”omfamna den andra sidan” kan inte bedömas i det omedelbara bakvattnet efter ett ”byte” av tillhörighet – ibland behövs det flera årtionden eller mer för att göra en balanserad värdering av vad som verkligen hände.

Min kärnpunkt i allt ovan är enkel: imperiets officiella propagandamaskin (även känd som ”media” och ”undervisningssystemet”) har försökt att lägga fram en enkel berättelse om kommunismen där, i själva verket även en liten utgrävning aningen djupare än de ytliga parollerna visar att saker är mycket, mycket mer komplicerade än den grova och begreppsligt falska berättelse vi blir tilldelade.