tisdag 21 november 2017

Gallimatias?


Ibland kommer det textsnuttar på främmande språk i twitterflödet, och då kan man se en liten blå text som säger "Översätt från [det främmande språket]". Ibland är det väldigt konstigt, som när en svensk text följs av förslaget "Översätt från danska". Är det någon av dessa berömda algoritmer som inte riktigt hänger med? - Extra förvånad blev jag idag när en text på blandad svenska och engelska följdes av "Översätt från indonesiska". Hur sjutton kan man fatta något som indonesiska här? Hur som helst, jag lät datorn översätta, och resultatet blev ... tja, vad skall vi kalla det? Gallimatias kanske? Datoröversättning av språk kanske har en bit kvar innan datorn pratar som en infödd gallimatier!

Va i he ...?


"All busstrafik indragen i innerstaden pga rådande väderlek" står det på SL:s hemsida. Nu verkar ju inte morgonens snöfall vara av samma dignitet som det oväder som stängde av Stockholms busstrafik för något år sedan, men kanske normerna för olämpligt väder som stoppar bussarna har ändrats?

Att det kan bli problem med halka på busslinjer i ytterområden, med slingriga vägar och branta backar, det kan jag förstå. Men i Rikets Huvudstad??? För 4-5 år sedan hade vi ett par tuffa vintrar, långa och med mycket snö. Men bussarna tog sig fram. Vad händer om en ny sådan vinter behagar infinna sig? Inga bussar under 3-4 månaders tid?

måndag 20 november 2017

Härskande tankar, samhällskontrakt och klasskamp

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid även om han är något helt annat än kommunist. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte

Den härskande klassen måste ta skydd när det kritiska bombardemanget börjar. "Varför älskar inte folket oss?"


Inledningsvis lämnar vi ordet till doktor Karl Marx och en idé som han nedtecknade 1845-1846 i manuskriptet Det tyska ideologin.

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar.

Detta verkar hopplöst om man inte tillhör den härskande klassen, men tänker man till så bör det stå klart att det finns andra tankar som inte är härskande - men som kan kan bli det. Om det inte funnes olika tankeriktningar skulle det inte finnas några härskande tankar, för vad skulle de härska över? Det finns härskande, och det finns undanskuffade, ignorerade, kanske förbjudna tankar.

Det här citatet har jag använt tidigare, men det förtjänar att upprepas. Över samhällets materiella bas finns ...:

... en juridisk och politisk överbyggnad ... vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Vad händer här?  Jo, när det stökar till sig ordentligt i samhällets bas, där människor lever sitt materiella liv, blir det kamp om vilka idéer som skall styra hur samhällslivet organiseras och hur resurserna fördelas. Den gamla härskande klassen må hävda att dess tankar är de bästa, och kanske försöker förbjuda folk att tänka på annat sätt, men nu kommer en annan klass och hävdar att den tänker bättre. Just här använder Marx inte uttrycket 'klasskamp', men det är den kampen som skärps till det yttersta.

Termen 'samhällskontrakt' (eller 'samhällsfördrag') kan petas in i det här resonemanget. Så länge de härskande tankarna inte på allvar utmanas, och de står för ett någorlunda hyggligt fungerande samhälle, borde man kunna tala om ett sorts 'kontrakt' som de flesta är ganska ense om. En gång togs idén om samhällskontrakt bokstavligt: folket samlades och svor härskaren lydnad, och härskaren lovade att vaka över lag och ordning till folkets bästa. Men numera ses det mer som en oskriven samling regler för hur individer och grupper bör uppföra sig mot varandra. De härskande accepteras som härskare mot att de uppför sig väl.

Under feodalismen fanns ett ganska stelt kontrakt mellan olika hierarkier, och mellan människorna i hierarkierna. Det kan formuleras som principen om 'ömsesidig stöd och hjälp'. Under kapitalismen ersätts detta av relationer mellan människor i form av köpare och säljare, varor och tjänster, i ett ständigt föränderligt flöde där människan är ett bihang och vinsten det viktiga. Hur ett tänkt kontrakt under kommunismen skulle se ut är knepigt att säga, men kanske vilar det på principen 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Det kan i alla fall inte vara klassbaserat om klasserna antas ha försvunnit.

Det som kastar kontraktet över ände är, om vi följer Marx, ändringar i den materiella basen som gör att det härskande systemet går sämre.  Kritiken växer. Det dånar alltmer hotfullt i 'förnuftets krater'.  Som Lenin formulerade det vill den ena klassen inte, och kan den andra klassen inte ha det som tidigare längre. Det blir kort sagt ett jäkla liv. Samhällskontraktet fungerar inte som folk är vana. Och då får vi "de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den".

En brytpunkt för de gamla industristaterna runt Nordatlanten kan vara att den välståndsökning för breda folklager som kapitalismen stått för i bortåt 200 år har tagit slut. Den fransk-grekiske ekonomen Arghiri Emmanuel pekade på det för nästan 50 år sedan och hävdade att historiskt sett så har arbetare inte tjänat mer än existensminimum. Under en ganska kort period i den mänskliga historien har detta ändrats i några länder, men i och med att kapitalism betyder utjämning så riskerar de arbetande här att få villkor som mer påminner om vad vi har i Tredje världen.

Nu är det ju inte alltid som arbetarna hörs av även om villkoren för dem försämras, men när de mer högutbildade och inflytelserika skikten bland lönearbetarna känner att indiska ingenjörers lägre löner blir ett sänke för dem själva, ja då kan det bli liv! Personligen misstänker jag att detta kan vara mer betydelsefullt för att förändra samhället än om några förortsligister kastar sten och bränner bilar.

söndag 19 november 2017

19 november 1942 - 75-årsjubileum

För den som är intresserad av det riktiga kriget i Europa, fronten där avgörandet stod på den europeiska krigsteatern under andra världskriget, kan det vara värt att notera att den 19 november 1942 började slaget vid Stalingrad. 75 år har gått. Var vaksam mot personer som försöker sudda i historien!

Bidrag till svensk "kanon"?

Nedan följer citat från Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Det handlar om kriget mellan Sverige och Ryssland 1741-1743. Bakgrunden till kriget var att de styrande svenskarna fått för sig att det var läge att återerövra förlorade områden i öster eftersom det var stor oreda i Ryssland. Det blev en illa förberedd och illa genomförd historia som slutade med ett välförtjänt nederlag. I Finland kallas kriget för "lilla ofreden" (till skillnad mot "stora ofreden" som var kriget under Karl XII:s tid).

Vad det gäller Ryssland bör man inte ta något för givet, vilket utgången av detta krig visade. Verkar de svaga idag så kan de vara något helt annat i morgon. Ryssarna kunde ta ytterligare en bit av Finland, det blev uppror mot vanstyret i Sverige ("stora daldansen") och ryska trupper fördes över till Sverige. För övrigt var min småländske förfader Johan Frisk med i kriget men klarade sig undan med livet i behåll. Det var värre för andra, exempelvis hans häst. Nu över till Verner von H:

 En ljus och solig tid var kommen, och hela Sverige grönskade upp. Ännu stego dock moln i öster, där moskoviterna alldeles invid finska gränsen fortsatte att bygga sitt Petersburg på den forna svenska marken. Mången ung junker, som själv aldrig hade luktat krut, kunde då inte längre hålla styr på värjan i skidan. Några fänrikar drogo till och med blankt framför själva talmansstolen på riddarhuset och ropade på strid.
 - Horn och hans sömniga nattmyssor måste ur vägen! bullrade de krigslystna och slogo stolt på sina hattar, Hatten är frihetens och manlighetens tecken, och den anstår oss.
 Horn och hans försiktiga fredliga "Mössor" måste slutligen tåga ner från maktens höjder och lämna rum åt de stolta "Hattarna".

Ja, när freden kom till Sverige 1721 ("en ljus och solig tid") kunde Sverige återhämta sig under ledning av fredspartiet, mössorna, och dess hövding Arvid Horn. Det varade i tjugo år. Sedan tog hattarna över och hann dra in Sverige i två onödiga krig innan de fick respass. Deras första försök var alltså det finska kriget som började 1741. (Det andra var Pommerska kriget 1757-1762, ännu ett misslyckande. Gamle Frisk var med där också, överlevde och dog vid 81 års ålder hemma i Eds socken i Småland.)

Hur gick det nu med det finska kriget enligt Verner:

 Och så blev det åter fälttåg, men utan någon tolfte Karl framför leden. Det gick illa med de stolta Hattarnas krig, och när riksdagen kom, voro de unga junkrarna glada att få smyga hem från fuktiga jordkulor och härsket fläsk till det mer ofarliga ordkriget.

När det nu pratas om en svensk litterär "kanon" så undrar jag om litteratur av den här typen kan passa. Detta innebär inte att jag förespråkar en officiell "kanon", eller omvänt tar avstånd från tanken - jag menar bara att god litteratur kan få läsaren att tänka till. För av Verner von H. kan man ju faktiskt lära sig hur idiotiska krigsaktivister kan vara. Särskilt om de är svenskar och får för sig att utmana Ryssland. Läs, försvarsminister Hultqvist! Du bör väl vara vuxen nog att klara av lite svåra ord här och där. Tänk på att Svenskarna och deras hövdingar just var läsebok i historia för skolbarn. Andra delen, där jag plockade citatet, kom ut 1910. Kunde kidsen 1910 klara av det här så borde du också kunna det!

Men jag tvivlar på att dagens aktivisthjältar kommer att vara mer benägna än deras föregångare på 1700-talet att ta ansvar för vad de har ställt till med. "Stor i orden, liten på jorden" är ett talesätt som passar. Även från kriget i Pommern passade det befälet att lämna manskapet att förfrysas tårna i den tyska leran, men själva smita hem när det vankades riksdag i Stockholm.Om det går riktigt illa nästa gång kanske det dock inte finns något att smita hem till längre, även om man köper skrotmässigt USAmerikanskt luftvärn.

Tillägg, med avdelningen för kuriosa. I Stefan Lindgrens biografi över Lenin (som heter just Lenin) framgår att Lenins mormorsmorfar hette Carl Fredrik Öhrstedt, född i Uppsala det ödesdigra året 1741. Någonstans har jag läst att efter varje förlorat krig mot Ryssland så ökade den svenska utvandringen till just Ryssland! Duktiga hantverkare var välkomna därborta.

lördag 18 november 2017

Socialism eller barbari, samt några gamla historier

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde

Det må vara höst i Sverige, men någonstans ifrån kan våren komma!

Det kan vara så att kapitalismen står på gravens rand men inte har vett att kliva ner, utan i stället håller sig kvar i ett allt mer förfallet, parasitärt och ondsint skick. Tänk på sveakungen Aun (eller Ane) 'den gamle' som Snorre Sturlasson berättade om i sina Norska kungasagor: Aun blev gammal men offrade sina söner till Oden, den ene efter den andre, för att få leva ännu längre. Till slut var han så skröplig att han bara kunde få i sig mjölk, och dog när folket inte ville vara med om att den siste sonen skulle offras. - Möjligen kan man se detta positivt: till slut säger folket ifrån! Aun (och det ruttna systemet) faller.

Dessa reflexioner fick jag efter att ha läst denna bloggpost av den indiska ekonomen Jayathi Ghosh där en bok just om kapitalismens eventuella slut diskuteras. Man kan också tänka på frasen "socialism eller barbari" som brukar tillskrivas Rosa Luxemburg, men som möjligen har rötterna längre bak, till Friedrich Engels. Kommunismens seger är inte garanterad.

Den tunga frågan som boken ställer är om kapitalismen i sitt ruttnande slutstadium kan avvecklas snabbt och någorlunda snyggt, eller om den kommer att leva kvar som parasit under kanske århundranden framåt. Anledningen till detta (som vi kan kalla 'barbari') skulle vara att kapitalismen har varit så segerrik att allt tungt motstånd krossats, den mesta oppositionen i form av arbetarpartier och fack är borta Kapitalismen segrar ihjäl sig - men vägrar ändå att dö därför att den starka motkraften saknas.

Jag funderade på om detta är en situation som är mycket koncentrerad på den förvirrade situationen i de gamla industristaterna idag. På många håll därutanför ser vi såväl vital kapitalism som vitala socialistiska rörelser.

Kapitalismen började ju som ett löfte för framtiden, men sedan hände något. Kapitalet blev en kraft som ställde sig utanför och ovanför samhället. Här kommer jag att tänka på en ruskig historia som jag läste i barndomen och bara minns fragmentariskt. Eventuellt var det något av Sinbad sjöfararens äventyr, men jag är inte säker. Det var en sjöman (?) som hamnade på en ö och där träffade på en stackare som kröp på marken och bad om hjälp. Den hjälpsamme mannen lyfte upp varelsen på ryggen och bar iväg med honom. Men sen visade det sig att den jäkeln inte ville kliva av och hotade att strypa sin hjälpare! Skelettrester på marken visade att det här var inte första gången detta hände. Hjälpsamma personer fick plikta med sitt liv. Hur bäraren löste situationen minns jag inte, men vi kan ju ta det som en fingervisning om att den parasitära överklassen kan störtas från sin fina plats på proletariatets rygg.


tisdag 14 november 2017

Världen har ögonen på oss

Världen har ögonen på oss. Kan man åka eller köra buss i Stockholm utan att riskera otrevliga eller rent av våldsamma personer? Kanske snabbtransport av vissa oroselement till närmsta bårhus skulle hjälpa till att lugna ner "klientelet"?



söndag 12 november 2017

Funderingar om kriser

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje

Frågan om kriserna

Vi börjar dagens predikan med ett citat från Marx, och det handlar om krisen som välter kapitalismen över ände:

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Här finns en kristeori som säger att produktivkrafternas utveckling så småning leder till att det befintliga samhället sprängs, men är det den enda kristeorin? Jag gör en lista på vad man kan hitta hos Marx och Engels:

  • Kris p.g.a. fallande efterfrågan av varor i förhållande till utbudet (kallas ibland också överproduktionskris, även om det egentligen är underkonsumtionen som får ekonomin att tvärbromsa). Den direkt märkbara krisen som återkommer mer eller mindre regelbundet. En massa varor ligger osålda, butiker och fabriker slår igen, arbetslösheten ökar. Det kan vara besvärande, men sällan systemkritiskt, om den kapitalistiska staten vidtar motåtgärder som åter höjer efterfrågan. Arbetslöshetsersättning, offentliga arbeten, etc.

  • Kris p.g.a. fallande avkastning från företagens investeringar ('profitkvotens fallande tendens', behandlas i del III av Kapitalet.  Löper mer som en långsam ganska dold tektonisk rörelse där levande värdeskapande arbete ersätts av icke-värdeskapande kapital. Detta är en systemkritisk förändring även om det finns mottendenser. Det är svårt att backa från en kapitalintensiv nivå med lite levande arbete till en med mycket arbete och lite maskineri. Medan efterfrågekriser uppstår så fort kapitalism får viss omfattning, alltså från början av 1800-talet i vissa länder, så kan 'profitkvotens fallande tendens' slå igenom först när kapitalismen nått en hög nivå.

  • Kris p.g.a ändringar i den produktiva basen (vilket verkar vara vad Marx beskriver i citatet ovan. Det stora bråket om fildelning kan ses som ett färskt typfall av tvist om äganderätt. När kopior och original inte går att skilja åt kan man fråga hur det egentligen står till med ägandet. Då uppstår en moralisk eller juridisk kris i överbyggnaden som kan handla om patentlagar och rättigheter till kulturobjekt i stil med Musse Pigg.

  • Kris p.g.a. överutnyttjande av naturresurser vilket Marx och Engels då och då berörde men väl då mest som exempel när man missköter jorden, hugger ner skogarna för fort eller smutsar ner floderna. Klimatkriser var ju inte aktuella på deras tid, däremot naturförstöring på grund av överutnyttjande. Redan under antiken var denna förstörelse igång med utrotande av fauna och flora runt Medelhavet. Möjligen fixade de australiensiska urinnevånarna fram öknarna genom att bränna för flitigt i vegetationen.

  • Kris p.g.a. finansiella spekulationer (fiktivt kapital, värdepapper etc. som egentligen inte har något eget värde men som kan åsättas prislappar, eller vad som helst som kan locka till spekulation, som tulpanlökar eller bostadsrätter). Problemet är när någon vill ha ut riktiga pengar ur systemet och det kraschar därför att de 'värden' som finns där inte är riktiga pengar.

  • Kris p.g.a. svåra störningar i överbyggnaden (problem som inte kan knytas direkt till vad som händer i samhällets bas). Folk kan ju helt enkelt bli trötta på ett odugligt styre, som i Ryssland 1917.
Några av dessa är typiska just för kapitalismen, någon eller några kan förekomma under alla klassamhällen eller till och med i samhällen utan klasser. Vidare är de inte isolerade från varandra, de kan löpa parallellt och påverka varandra inom ramen för samma system. Exempelvis: om företagen inte finner det lönt att investera i mer teknik men ändå sitter med goda egna kassor kan de övergå till att spekulera i värdepapper i stället. Den kapitalistiska processen går normalt ut på att förvandla pengar till produktivt kapital som tillverkar varor som kan säljas för ännu mer pengar. När det är ren spekulation försöker spekulanten gå direkt från mindre pengar till mer pengar, utan några trista mellanled med produktion och försäljning.

Det som Saker varit inne på, och även andra som kritiserar 'väst' från en mer ryskcentriskt synvinkel, är nog faktiskt det sista exemplet. Västeuropa och Nordamerika ses som moraliskt nedgångna, korrumperade, svaga och föraktliga, brutala, falska, okunniga och uppblåsta.Ibland är det svårt att inte hålla med om det.

Detta var kort om möjliga kriser. När flera av dem samverkar kan det hända saker. Jag återkommer med mer synpunkter i någon oklar framtid.

lördag 11 november 2017

Se upp för blå containers!



Jag har sett den här filmen tidigare, den verkar vara en reklamgrej för det ryska militärindustriella komplexet. Sett i ett resonerande sammanhang, nämligen en artikel av the Saker, blir den mer intressant. Syftet med artikeln är att kritisera USAmerikanska tankar om att USA är teknologiskt överlägset och hemlandet är osårbart. Saker hävdar att båda antagandena är fel. Dessutom kommer några både lugnande och oroande reflexioner: en uppgörelse mellan Ryssland och USA behöver inte nödvändigtvis bli en kärnvapenduell. Ryssland skulle ju kunna sänka USA:s alla hangarfartyg med svärmar av ostoppbara kryssningsrobotar, torpeder och andra tekniska underverk, laddade med vanliga sprängämnen. Även USA:s kärnland skulle kunna träffas av ryska tekniska underverk utan kärnladdningar.

Som jag ser det så är det ju trevligast för oss alla att supermakterna inte skjuter atombomber mot varandra, men det finns ett men: kan tröskeln för krig sänkas om de tror att de kan slåss utan att utplåna både motståndaren och sig själv? Och var skulle den kampen ske? Finns det möjligen tankar om att Östersjöområdet skulle ligga bra till?

Sidenvägen närmar sig

Jag har aldrig hört talas om Kouvola i Finland, men det tycks för närvarande vara ändpunkt för kinesernas "belt and road" i Norden. Se kartan längst ned! Stället verkar lite udda, men det kanske fungerar bra om omlastningsstation. En detalj slog mig: Finland och Ryssland har samma spårvidd för sina järnvägar, men har Kina det också?

Alltså, svenska politiker och affärsfolk: sidenvägen närmar sig, gören bot och bättring!







Den röda pricken är det enda Kouvola som datorn hittade.


onsdag 8 november 2017

Kommunism som rörelse eller system?

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid. Det är jag i och för sig ense om, men mitt perspektiv är annorlunda. Jag tänker börja med en del grundläggande funderingar.


'Kommunism' betyder två saker. Dels tankevärlden hos personer/rörelser som påstår sig arbeta för någon sorts kommunistiskt mål. Detta innebär inte att de verkligen gör det, eller att de ens har en någorlunda klar uppfattning om vad målet egentligen innebär. Namnet finns i alla fall kvar, och med det en hel del aktiviteter som kanske leder någonstans.

Dels är 'kommunism' samlingsbeteckningen för ett helt samhällssystem som tillhör framtiden. (Eller också forntiden, om vi med 'kommunism' menar att det inte finns samhällsklasser. I så fall har större delen av människans existens varit i ett sådant system.) Men vad är det egentligen? Här har vi ett egendomligt fenomen: de mest betydande kommunisterna, Marx och Engels och deras efterföljare, undvek att göra några djupgående planer för hur ett framtida kommunistiskt samhälle kunde se ut. Rörelsen vill inte bara omdana utan helt omstörta det nuvarande samhällssystemet, men den har inga detaljerade planer för det som skall komma! Verkar inte det lite lustigt när det rör sig om människor som förespråkar planekonomi?

Det fanns en del tankar om att staten skulle försvinna helt i det klasslösa samhället som uppkommer när arbetarklassen tagit makten och klasskampen dör ut av brist på inbördes kämpande klasser. Den australiensiske forskaren Roland Boer har studerat vad Marx hade för synpunkter på staten och kommit fram till att Marx med tiden blev mindre benägen att utan reservationer hävda 'statens bortdöende. Jag vet inte om denna uppfattning delvis kan bero av att Boer verkar vara väldigt imponerad av den nuvarande utvecklingen i Kina, där ju staten inte verkar vilja packa ihop och lägga ner.

Vidare antas kommunismen som system innebära att samhällets resurser fördelas enligt mänskliga behov. Det sista torde kräva en hel del bokföring, vilket Lenin också nämnde i Staten och revolutionen som han skrev under pågående revolution men innan oktober 1917. Den bokföringen skulle vara så enkel att de flesta borde klara av den trodde han, utan att veta vilka datoriserade möjligheter som skulle komma 70-80 år senare!



Att utfästelser om kommunismens praktiska vardag är ganska vaga är logiskt av två skäl: dels vände sig Marx och Engels mot sina föregångare, de så kallade utopiska kommunisterna, som just sysselsatte sig med att försöka bygga idealsamhällen från grunden, experiment som inte var särskilt varaktiga. Ett annat skäl är mer filosofiskt (här stödjer jag resonemanget på den kanadensiske filosofen och maoisten Josh Moufawad-Paul och hans bok Continuity and Rupture som kom förra året): aktivister jobbar praktiskt med politiska problem, och först efteråt kommer filosofer som Lenin eller Mao och systematiserar erfarenheterna och skapar begrepp som kan utvecklas till ny praktik och nya begrepp, och så vidare. Med det resonemanget är det svårt att göra några bestämda spådomar om framtiden innan man själv är där.

Men då uppstår frågan; hur vet egentligen den kommunistiska rörelsen åt vilket håll den skall röra sig när dess slutliga mål inte kan studeras? Blir det inte som att ge sig ut på stora havet i en liten båt och hoppas att det finns en strand långt därborta i det okända? I det fallet kanske det är bättre att hålla sig kvar vid stranden och syssla med små ofarliga projekt?

För att lösa den frågan måste vi fundera över två alternativ: reformism (hålla sig kvar vid stranden), eller revolution (ut på stora havet i sökandet efter nytt land). Men för att fortsätta med havsfärden som liknelse så kommer något egendomligt att hända vartefter tiden går: avståndet från den ena kusten till den andra kan krympa! Uttryckt på annat sätt innebär det att förutsättningarna att gå från kapitalism till socialism (det som brukar räknas som kommunismens första stadium) blir allt bättre. Den andra kusten blir lättare att hitta, den kommer närmre. Allt bättre teknologi och vetenskap är grunden för det. Samhället har en teknologisk bas och olika behov, och vi får en alltmer klar uppfattning om vad som kan göras under dessa förutsättningar.

En allt bättre teknisk och vetenskaplig nivå är alltså en positiv faktor som driver utvecklingen. Men den krockar med negativa faktorer. För reformisternas del handlar det om att svängrummet för reformer inte finns kvar. Reformismen var acceptabel för kapitalismen som system så länge systemet utvecklades och så att säga kunde leverera inte bara rejäla kapitalvinster, utan också välfärdssamhällen åt folket. När utvecklingen avstannar (återkommer om detta i samband med diskussion om krisernas betydelse) får reformisterna antingen anpassa sig eller kräva systembyte. De gör i allmänhet inte det senare, och det kan vara en av förklaringarna till att socialdemokratin blir allt svagare och idélösare i Europa. Sedan finns det ju (mer eller mindre) revolutionära regeringar i vissa länder i Tredje världen. Men vad är dessa för sort egentligen: kanske reformister under revolutionär flagg? Kan man tänka sig motsatsen i de utvecklade staterna: revolutionärer under reformistisk flagg? - Låter kanske lite tveksamt, men man vet ju aldrig ... om de socialdemokratiska ledarna får klart för sig att löner, arvoden, förmåner och karriärer försvinner om de inte skärper sig rejält, kanske det sker en omvändelse under galgen?



För att sammanfatta tankarna i detta inlägg: jag håller med The Saker om att kommunismen har en framtid, men jag ser denna inte i första hand i de fattiga länderna till skillnad mot honom. I alla fall inte om man avser utvecklandet av ett kommunistiskt system - däremot kan de genomföra en fantastisk utveckling av samhällsnyttiga reformer. Om man talar om något som liknar kommunism vad det gäller avvecklande av åtminstone delar av staten, samt ett generellt välfärdssamhälle, är det de gamla industriländerna som är längst fram - eventuellt tillsammans med några länder i Tredje världen som har gjort en rasande snabb frammarsch. Därmed tycker jag mig stå ganska säkert i den traditionella marxismens bås.

Fler reflexioner med anledning av The Sakers artikel lär komma.

En missuppfattning av mig?

Jag trodde att konsulter gjorde utredningar, gav råd, fixade underlag etc., och att det var de som beställde konsultjobben som fattade besluten. Har jag fattat fel?


"Räknade fel ... Konsulter får skulden." ... och politiker lyfter sina arvoden, antar jag.

söndag 5 november 2017

Jag är inte välkommen ...

... men jag skulle kunna räkna upp en massa otrevliga figurer som enligt den här affischen verkar vara välkomna till Södra teatern i Stockholm men som bör få omedelbart respass om de uppenbarar sig inom Sveriges gränser:


torsdag 2 november 2017

Tekniken, människan och samhällsomvälvningarna

Jag lovade halvhjärtat att komma igen med kommentarer till artiklarna av bloggaren The Saker som jag översatte för en tid sedan (här är den första, här den andra), där det frågades hur det står till med kommunismens utsikter att leva vidare. Min första väldigt korta kommentar kom här. Nu börjar jag utveckla tankarna i längre format. Den här gången blev det väldigt långt. Jag kommer nog inte att nämna The Saker själv så mycket, men vi kan säga att jag med grund i klassisk marxism hävdar att det är i de mest utvecklade staterna, där kapitalismen håller på att köra huvudet i väggen, som utsikterna för systemskifte är som bäst. Och det verkar inte vara hans synpunkt.

Det är bättre att samarbeta än att slåss


Klipp från en understreckar i SvD som frågar "Är vi tillräckligt smarta för artificiell intelligens?"
Vi har idag lyckats ta fram mjukvara som kan utföra en mängd olika uppgifter bättre än människor: schack, vissa medicinska bedömningar, bilkörning – allt detta kan idag utföras med hjälp av specialiserade tillämpningar av artificiell intelligens. Samtidigt är denna intelligens låst till sina uppgifter. En mjukvara som kör bil kan inte automatiskt spela schack, och vice versa. Jakten på en generell artificiell intelligens är jakten på en mer mänsklig intelligens som också förmår skifta mellan olika uppgiftsdomäner. Det är egentligen ett artificiellt, hypersnabbt lärande – en intelligens i rörelse.
Anta nu att vi lyckas med detta – vad skulle det betyda, och vilka frågor måste vi då besvara? Tegmark [svensk-amerikansk kosmolog som forskar i artificiell intelligens] menar att denna diskussion inte bara är intressant utan helt enkelt nödvändig för oss att ta tag i. Den förändring som en sådan teknisk landvinning skulle innebära är så omvälvande att den kräver att vi tänker om på alla möjliga olika områden: ekonomi, politik, juridik, forskning, medicin – de flesta av samhällets beståndsdelar förändras i grunden när, eller om, detta sker.
Frågan är inte ny. Insikten att ny teknologi kan påverka hela samhället har funnits i över 150 år. När Marshall McLuhan skrev Media i början av 1960-talet frågade han: vad gör teknologin med oss? Varje tekniskt framsteg, från en enkel pinne att förlänga armen till telefonen att förlänga hörseln, och allt däremellan från stenyxor till tryckpressar och datamaskiner, påverkar det mänskliga psyket och samhället. Han menade att vi måste vara medvetna om konsekvenserna och inte bara tanklöst dras med i de nya möjligheter som det elektroniska samhället skapar när elektriska kommunikationssystem förenar vårt enskilda centrala nervsystem till ett globalt sammanhållet system - "den globala byn".

Och naturligtvis var Marx ute ännu tidigare med förståelsen att samhällets produktiva grundval slår igenom på alla nivåer. 1847 skrev han i Filosofins elände:
De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.
Om jag föregår ett resonemang som jag kanske kommer med längre fram så skulle eventuellt den sista meningen kunna kompletteras sålunda:
Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister, den elektrifierade datorstyrda kvarnen kommunism.
- Usch, kallt om magen att stå här och försöka fånga lax! Kan ingen uppfinna en app så man kan sitta på stranden med mobilen och försöka få firrarna att hoppa upp där i stället?


1859 kom Marx igen, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin. Det är ett stycke som varje person som vågar kalla sig socialist bör känna till.

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.
Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution.
Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.
Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
Här finns underlag för hur många och långa diskussioner som helst, åtminstone om man anser att de grundläggande idéerna är giltiga. Man skulle kunna ta det näst sista stycket, konkretisera en del, och förklara varför utvecklingen från Ryska revolutionen och fram till Sovjets avveckling såg ut som den gjorde.

Men man skulle också kunna försöka spana framåt och lägga in den existerande vetenskapligt-tekniska revolutionen (som ju innefattar datorer och artificiell intelligens) i modellen och se hur den jagar systemet över dess nuvarande gränser genom att driva fram nya "bestämda former av det samhälleliga medvetandet". Hur detta medvetande ser ut är en annan historia. Även om nya teknikers genombrott framtvingar samhällelig omorganisering kan de nya formerna bli väldigt olika. Man kan ju hoppas på en frihetsrevolution, men det kan bli betydligt otäckare varianter också.



Lästips: för rätt många år sedan skrev jag en bloggpost med streckkod och morotspåse i huvudrollen. Den behandlar litegrann om tekniken bakom planekonomi, oavsett samhällssystem. Samt visa på hur morgondagens möjligen kommunistiska samhälle baseras på de "materiella existensbetingelser [som] mognat i det gamla samhällets eget sköte".

onsdag 1 november 2017

En Josef från himlen?



För några dagar var det en vänlig läsare som skickade den här bilden. Den är tagen på Segerdagen 9 maj 2015. Intressant nog i Kiev, Ukraina. Undrar om detta vore möjligt idag?

Det är ju affischen som den medaljprydda damen håller upp som är det verkligt intressanta. En man i bländande vit jacka - Josef Stalin - verkar kliva ner från himlen. Himlen är ljusblå, men just därifrån Stalin verkar komma är den lika vit som jackan. Däruppe finns något som jag tolkar som en östkristen version av jungfru Maria och Jesus, omgiven av några andra figurer (helgon eller änglar?)

Runt Stalin står hans närmsta män. Jag känner inte igen så många, men andre man från höger i första raden på höger sida är den gamle ryttargeneralen Budjonny med sina stora mustascher. Närmast till höger som Stalin ser det ut som Vorosjilov, och jag undrar om inte mannen i mitten i första raden till vänster är Malenkov.

Det slog mig just att om vi har Maria och Jesus däruppe, och Josef S. därunder, så är det ju så att säga "den heliga familjen" som samlats på en bild. Undrar vad den gamle prästseminaristen Iosif Vissarionovitj Djugashvili tänkt om detta? Symboliken bör han ha förstått i alla fall. En frälsare har stigit ner, nu står han här på jorden omgiven av en mängd apostlar (fler än tolv är de). Möjligen är skräpet på marken erövrade nazistfanor som nu de rättfärdiga trampar under sina fötter.