CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN- del 6

Då tar vi del sex av Ulf Modins återblick på en gammal läroverkslärare:

 
CARL KAVALEFF - LÄRARE OCH PERSONLIGHET I NORRA LATIN

 
För att ge en bild av hur Kavaleff utvecklade vårt språk och fick oss att skriva kort, klart och koncist, skall vi ta mina uppsatser som exempel. Hans kommentarer tyder på att han minutiöst granskade vad och hur vi skrev, samt att han hade ett gott minne för vad vi tidigare hade åstadkommit.

För att vi skulle kunna disponera ett stoff, fick vi tidigt lära oss att göra dispositioner av läroböckerna, inte bara analysera författarens disposition av texten utan även göra en alternativ disposition. Han lärde oss också att disponera tiden för uppsatstiden i tre delar. Den första tredjedelen skulle ägnas dispositionen, den andra åt att fylla i "och, samt , eller" och den sista tredjedelen skulle bestå av finputsning och renskrivning. Dispositionen till uppsatsen fick vi under det första läsåret skriva in i uppsatsen och även lämna in den kladd vi gjort, innan vi skrev in uppsatsen med bläck. Kavaleff godkände inte uppsatser skrivna med kulspetspenna. Det var en del av hans värdekonservatism. Dessutom visste han, att man genom att skriva med kulspetspenna förstör sin handstil. Kladden läste han igenom för att kontrollera hur vi utvecklade våra tankar. På kladden skulle vi utnyttja två tredjedelar av sidan att skriva på. Återstoden blev en marginal, i vilken vi skrev in nyss påkomna tankar och gjorde ändringar i texten. På uppsatserna fick vi alltid två betyg, ett fackbetyg och ett modersmålsbetyg. I det gamla, bildande gymnasiet var man inte bara noga med innehållet utan också med formen. Att innehåll och form hänger ihop, och att man inte kan försumma någondera, liksom att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, visste Kavaleff mycket väl.

Viktigt var att i såväl tal som skrift vara noga med distinktionerna. Han påpekade exempelvis, att "här i klassen pratar vi inte, utan vi talar". "Prata" och "tala" är nämligen verb som uttrycker två kvalitativt olika nivåer i mänskligt umgänge, en lägre och en högre. Alla sätt att uttrycka sig är inte lika bra, och ett språk som passar i ett sammanhang är ofta odugligt i ett annat. Ett utslätat, könlöst språk utan tydliga distinktioner var för honom en styggelse. Dessutom skulle vi vara noga med att definiera vad vi avsåg med ett begrepp. Vi fick sålunda öva oss i att analysera rubriker, som skulle definieras, motiveras och styra vår framställning. Hans uppmaning inför uppsatsskrivningarna var: "Skriv kort, klart och koncist! Jag läser inga uppsatser som är längre än sex sidor." Det medförde, att man övade upp sin förmåga att fatta sig kort, och småningom även klart och koncist. Underförstått riktade vi oss i våra uppsatser till den bildade allmänheten, vilket seriösa skribenter gör. Att skriva under sin nivå och därmed underskatta sin läsekrets är bara ett tecken på folkförakt. Inte heller för det utvecklingen framåt.

Kavaleff hade tre bedömningsgrunder när han betygsatte en uppsats: disposition, innehåll och språk/stil (form). Han var mycket uppriktig i sina omdömen. En av mina klasskamrater fick det högsta uppsatsbetyget under sin gymnasietid på en kria om geometrisk optik och virtuella fokus. Det hindrade dock inte att vår lärare sade till honom, att även om uppsatsen var lysande, var den så snustorr att det dammade om öronen. Till den första uppsats som jag har bevarad, en recension av Hjalmar Bergmans pjäs Swedenhielms författad hösten 1960, vilken begåvades med ett välförtjänt dåligt betyg, B?, har läraren en enda kommentar: "Det centrala problemet i pjäsen blir ej klart belyst." I fjärde ring hade min svenska utvecklats betydligt. Kavaleff hade därför följande kommentar till min sista uppsats före studentskrivningen: "Disp: I huvudsak översiktligt. Inneh: Självständigt! Rätt god analys! Dock kunde den ha fördjupats! Språk/Stil: Klart framsteg! Dock kan Ni göra ännu bättre ifrån Er." Fackbetyget på denna uppsats, som behandlade "Kriget som litterärt motiv - exempel från olika tider" blev AB och modersmålsbetyget Ba+. På studentuppsatsen skrev jag AB; det högsta vitsord jag någonsin erhöll på en uppsats.

Vägen dit var emellertid mödosam, vilket framgår av betygen på och de kärva kommentarerna till mina alster. Med den första uppsatsen vårterminen 1961 lyckades jag emellertid någorlunda, skrev Ba+ på ett ämne om min julläsning och fick ett svalt beröm: "Disp: Rätt överskådlig! Innehåll: I huvudsak refererande. Mera analys hade höjt intrycket! Språk: Rätt gott!" Vi kan i detta omdöme notera Kavaleffs krav på djup i framställningen. En enkel beskrivning av någonting var för honom av föga intresse. Det var analysen, skärpan i tanken och en ändamålsenlig form som han ville utveckla. "Varför?" brukade han skriva i marginalen, när vi påstod någonting utan att underbygga det. På en senare uppsats, nr 5 läsåret 1960-1961, om mänskor och miljö i Hemsöborna, fick jag betyget B och följande omdöme: "Disposition - oklar. Innehåll - nästan enbart refererande. Miljön kommer mycket lite med. Språk - tämligen enformigt. Använd inte Er privata klassrumsterminologi utan förklaringar av termerna." Kavaleff använde nämligen privata termer, exempelvis att mänskor är "grå", det vill säga aldrig "svarta" eller "vita", för att förklara hur komplexa vi är. Sådana termer hade jag använt utan att förklara dem. På så sätt drev han på oss, ty han visste att utan en ärlig bedömning av våra alster skulle vi inte utvecklas. Jag blev därför mycket glad, när jag på hösten 1962 tack vare Kavaleffs hårda men ibland också uppmuntrande kommentarer till mina krior på en uppsats om gränskonflikten mellan Kina och Indien fick betyget Ba och följande omdöme: "Disp: I huvudsak redig. Innehåll: Rätt god analys! Språk: Mycket bättre än tidigare! Slarvigt!"

Det hade börjat lossna, och när jag lämnade gymnasiet kunde jag skriva hygglig svenska. Min slarvighet har jag aldrig blivit riktigt kvitt men inser tack vare skolan och erfarenheten vikten av att försöka hålla den i tukt och herrans förmaning.