måndag 31 maj 2010

Demonstration - Ship to Gaza - Sergels torg

Demonstrationen med anledning av den israeliska pirataktionen och åtföljande mord hölls idag med start klockan sex på Sergels torg. Det var en märklig upplevelse. Den var inte riktigt lika stor som demonstrationen mot Gazakriget 10 januari 2009, men då skall man tänka på två saker: den här demonstrationen sammankallades med bara några timmars varsel och den kan ändå inte ha varit så mycket mindre. Med andra ord en snabb och mycket stor markering av ursinnet mot vad israelerna håller på med. (Jämför med 28 december 2008, då hade rörelsen inte kommit igång ännu.)



Som synes var det rejält med folk på Sergels torg. Inte så tätt som i januari 2009 när man nästan fick kvävningskänslor i mängden, men i alla fall ...







Efter mötet på Sergels torg vällde demonstrationen iväg genom stan, längs Strandvägen och upp för Torstenssonsgatan. Förmodligen satt det någon från Israels ambassad där och håll koll på läget.

Det var en hel del talare på Sergels torg och utanför ambassaden, föredömligt korta och hållande sig till saken. Det kanske hade blivit ännu bättre om man hållit partitalarna utanför. Enda intermezzot som jag kunde notera var att centerpartiets utrikespolitiska taleskvinna sades något som orsakade en massa buanden och protester, jag uppfattade det inte riktigt men det verkar ha varit något om att även det israeliska folket var drabbat på något sätt.

Jag kanske återkommer med fler bilder, men här är en delrapport i alla fall. Du kan väl titta på bilderna och jämföra med de siffror på antalet deltagare som blaskor som DN kommer med i morgon!

Gaza solidaritet

Jag fick just detta meddelande:
------------
SOLIDARITETSMANIFESTATION
Idag måndagen den 31 maj mot Israels angrepp på
Ship to Gaza fartyg.
Samling på Sergels torg, Stockholm klockan 18.00.

Paroller:
Allt stöd åt Ship to Gaza
Bryt blockaden
Frige våra fängslade kamrater (om det har gått så långt)
Den svenska regeringen måste fördöma Israels piratverksamhet
och försvara rätten att segla på internationella vatten
---------------


Idag jagas privatpraktiserande pirater i Adenbukten och vattnen utanför Somalia. Vore det inte dags att sätta in en antipiratstyrka i vattnen utanför Palistina också, så att statspiraterna inte vågar sig ut?

söndag 30 maj 2010

Tusen miljarder dollar, och mer blir det!


Om du klickar på den här bilden kommer du till en sida med räknare för USA:s krigskostnader i Irak och Afghanistan sedan år 2001. Idag är det en "historisk" dag - räknaren har hoppat över tusen miljarder dollar! Det är mycket det. Och kostnaderna verkar öka med ungefär tusen dollar per sekund. På "räknarsidan" kan man få det hela nedbrutet till exempelvis delstatsnivå. Undrar hur budgetkrisen i Kalifornien hade sett ut om man kunnat investera sina miljarder i krigskostnader hemma i stället, i risiga vägar och skolor och annat nyttigt? Nu verkar staten vara på väg att krisa ned sig helt.

Det hindrar dock inte att riksdagen i USA nu skall rösta om extra anslag till kriget i Afghanistan. Man har inte vunnit det på nio år, och det lär inte bli någon vinst år tio eller elva etc. etc. heller. De förhoppningsfulla som röstade på "yes we can"- och "hope"-mannen undrar nog vad som egentligen hände. Eller också vänder de sig bort och rycker på axlarna och säger att "det spelar ju ingen roll vem man röstar på, det blir ju bara skit i alla fall".

Ett par bilder




En aktuell politisk kommentar. Jag tror att det står Dimona på den israeliska hönans rede. Dimona är kärnreaktorn i Negevöknen där man kan anta att material till Israels kärnvapen produceras. Till vänster är den iranska hönan som inte kläckt några atom-ägg i sin reaktor, men som ändå hotas av en skum figur med automatvapen. - Ja, det är väl så den så kallade diskursen går idag, i alla fall om kärnvapenmakterna får bestämma.

Bilden nedan plockade jag från Pierre Gillys blogg. Det är ingen skämtteckning direkt, bara ett konstaterande från Amnesty International att medan oljebolaget Shell gör miljardvinster måste folk i Nigerflodens delta i Afrika (där man utvinner en massa olja) dricka orent vatten. Amnesty ville få in det här som annons i en tidning, men blaskan nobbade.



Jag undrar om det är smart i längden. Visserligen talar pengar, och oljepengar talar högre än en ideell organisations pengar, men bland annat med tanke på BP:s pyramidabla misslyckande i Mexicanska golfen kan man misstänka att oljepengar kommer att lukta mer och mer illa. Hela oljebranschen har en otrevlig doft att svavelväte. Och att vara förbunden med sådana missdådare verkar inte vara en framtidssatsning. Sist och slutligen kommer moral att tala högre än pengar, och vad skall då alla bolagsfifflare säga om sina röjarskivor Jorden runt? "Ursäkta, vi visste inte bättre"?

Mer om tågkraschen i Västbengalen

Jag skrev igår om den svåra tågkraschen i Västbengalen och ägnade mig åt spekulationer. Möjligen kan jag ha tänkt åt rätt håll, men ännu är läget oklart och det finns olika förklaringar som figurerar.

De huvudanklagade, maoistpartiet CPI(maoist) och Folkkommittén mot polisövergrepp (PCAPA) i Västbengalen, har förnekat ansvar. Folkkommittén är en organisation som växt fram i de områden av Västbengalen där det bor stamfolk som plågas av våldsamma poliser. Poliserna skickas ut av delstatsregeringen som domineras av CPM, det "marxistiska" kommunistpartiet. CPM har alltid varit inspirerat från Kina, så numera är det råkapitalism och korruption som gäller, samt våld mot eventuella motståndare vare sig det är andra partier, stamfolk eller bönder.

PCPA och CPI(maoist) pekar ut CPM som möjlig ansvarig. Det är kommunalval snart i Västbengalen. Där ställer inte maoisterna upp, det gör däremot en svår politisk konkurrent till CPM som heter Trinamool Congress. (Deras hemsida här, uppgifter finns på engelska Wikipedia också.)

Det speciella är att Trinamool Congress finns representerat i centralregeringen i New Delhi och sköter järnvägsministeriet. Partiets ledare Mamata Banerjee är järnvägsminister. Och då skulle man kunna tänka sig att CPM, genom att arrangera en järnvägsolycka, dels skulle kunna hetsa mot maoisterna, dels hävda att Banerjee är oduglig som minister vilket skulle skada hennes parti i kommunalvalet. Två flugor i en smäll, således.

Banerjee har krävt att CBI, en sorts indiskt FBI, skall utreda kraschen. Hennes uttalanden är suddiga, men det verkar som om hon också gärna vill peka på CPM som misstänkt part.

Sedan finns ju möjligheten av en ren olycka också. Det har inte skett någon explosion, utan det är någon meter räls som förefaller ha varit borta och som orsakade den första urspårningen. Har någon mixtrat med spåret, eller har dåligt underhåll gjort att rälsbitar lossnat? Att påstådda affischer från PCAPA påstås ha hittats i närheten av katastrofplatsen bevisar ingenting - sådana kan fabriceras.

En artikel i en västbengalisk tidning har en annan historia. Det maoistiska partiet skapade lokalförsvarsenheter i djungelbyarna förra året och gav en del ungdomar utbildning i vapen och sabotage. Nu verkar det som om man håller på att förlora kontrollen över en del av dessa grupper. Det är svårt att hålla kontakt med dem eftersom mobiltelefoner inte kan användas och budskap måste överbringas muntligt. De här ungdomarna är analfabeter. Skrivna order fungerar alltså inte heller, och är man analfabet klarar man inte av att läsa en tidtabell som talar om när passagerartåget passerar. Hade "riktiga" maoister lett aktionerna hade de först kollat vilka tåg som förväntades passera och sedan beslutat vad man skulle göra.

Stämmer den här berättelsen så har maoistpartiet bidragit till skapande av vildhjärnor som kan driva iväg åt vilket håll som helst - bara det smäller så är det roligt. Arundhati Roy funderade över liknande fenomen i sitt stora reportage från maoisternas kärnområde: de politiskt skolade partikadrerna vet vad de gör, men vad händer när folk som är mindre upplysta och inte får ledning från partiet kommer med i kampen? Eller annorlunda uttryckt: folk kommer att fortsätta att kämpa mot sitt eländiga liv vare sig det finns maoistisk ledning eller inte. Indiens problem är inte upproriska maoister, det är att en stor del av befolkningen lever i svår fattigdom. Ur detta elände växer våld, och ibland fullkomligt missriktat våld.

Men, som sagt, vi vet ännu inte om det kommer fram ett pålitligt svar varför det där passagerartåget spårade ur och sedan manglades av ett godståg.

lördag 29 maj 2010

Ryssland sämre än Sovjet i BNP-ligan

Här är några siffror som citeras av Ryska Posten:


Färsk statistik från Europeiska återuppbyggnads och utvecklingsbanken EBRD (som bygger på IMF, Världsbanken och Eurostats siffror inkl. prel. statistik för året 2009) visar att Rysslands reala BNP under perioden 1989-2009 inte alls har ökat utan gått tillbaka några procentenheter. Om basen sätts till 100 för år 1989 blir index för real BNP så här i ett antal länder ur det forna östblocket: Polen 180 Uzbekistan 175 Turkmenistan 174 Vitryssland 156 Slovakien 154 Estland 147 Slovenien 144 Kazakstan 139 Tjeckien 136 Rumänien 118 Bulgarien 107
--------------------------------
Lettland 99 Litauen 98 Ryssland 98 Tadzjikistan 62 Ukraina 60 Moldova 50

Länderna under strecket har alltså gått tillbaka under postsovjetisk tid. Polen är ett särfall, eftersom landet hade en mycket låg startpunkt, vilket överdriver framgångarna. Flera av de länder som ligger på höga tillväxttal har uppenbarligen haft god hjälp av olje- och gastillgångar (Kazakstan, Uzbekistan, Turkmenistan). Vitryssland har haft nytta av stabila politiska förhållanden och en intakt statssektor.


Det skulle ju bli så bra. Men ibland gick det dåligt och ibland gick det bra på "fel" ställen. Vitryssland har ju visserligen inte bombat sina grannar eller burit sig illa åt på andra sidan världen men har ändå förklarats som internationell paria. Möjligen kan det bero av att vitryssarna såg vad som hände med vanligt folk i grannländerna och samtidigt hade möjlighet att rösta emot en sådan politik på hemmaplan. Och det måste ju anses som fult och odemokratiskt.

Ett litet sifferexempel: antag att Ryssland skulle ha haft en blygsam tillväxt av 1 procent under de 20 åren från 1989. Med en BNP på 100 år 1989 och denna enda procents årliga tillväxt skulle BNP efter 20 år vara uppe i 122. Med en årlig tillväxt på 3,5 procent skulle BNP växa från 100 till nästan 200 på 20 års tid! - I stället har man gått bakåt, vilket är ett rejält underbetyg för den förda politiken, för de inhemska politikerna och deras skumma utländska rådgivare.

Men varför gick det så illa på sina håll? En förklaring kanske finns här, författad av en professor Hudson:

There is growing recognition that the post-Soviet economies were structured from the start to benefit foreign interests, not local economies. For example, Latvian labor is taxed at over 50% (labor, employer, and social tax) – so high as to make it noncompetitive, while property taxes are less than 1%, providing an incentive toward rampant speculation. This skewed tax philosophy made the "Baltic Tigers" and central Europe prime loan markets for Swedish and Austrian banks, but their labor could not find well-paying work at home. Nothing like this (or their abysmal workplace protection laws) is found in the Western European, North American or Asian economies.

Kan man dra slutsatsen att "marknadsreformerna" inträffade under sämsta tänkbara tid, nämligen när de starka västliga ekonomierna höll på att skrota industrin till förmån för spekulationer? Samtidigt hade tjuvar och skojare tagit över politiken i flera av länderna. Med sådan rådande mentalitet fanns det kanske inte så mycket intresse av "hårdvaran" i de postsovjetiska staterna, utan snarare mest av tillgångar där som kunde dras in i spekulationskarusellen. De produktiva resurserna blev illa hanterade. Pengarna antogs ju ligga på annat håll än i tråkiga gamla fabriker.

Hudson har för övrigt en del annat intressant att säga om den europeiska skuldkrisen, så läs hela artikeln om du har tid! Och dö-snacket om "baltiska tigrar" (eller för all del "den keltiska tigern" på Irland) slipper vi höra numera - tack för det!

----

PS. Kunde inte låta bli att knacka in ett annat räkneexempel i miniräknaren. Frågan var: om man har en tillväxt på 8 procent per år (som Kina klarar av med råge), hur lång tid tar det att fördubbla BNP? Svar: nio år! DS

78 banker stängda i USA hittills i år

Räknade jag rätt är antalet banker som stängts av USA:s finansinspektion nu uppe i 78. (Om du vill kolla så finns listan här.) Hur många ytterligare banker att likvidera finns kvar på inspektionens hemliga lista?

För att få lite perspektiv på det hela: i slutet av förra året skrev jag att "under hela 2008 var det 24 konkurser, och 2007 gick 3 banker omkull. Under de två åren dessförinnan var det ingen alls, men under de fyra åren 2001-2004 var totala siffran 21. Värsta året då var 2002 med 10 fallisemang". 2009 var det 140 banker som fick slås igen och omstruktureras in i större och bärkraftigare enheter.

Man fortsätter metoden med att stänga banker när det är helg och öppna dem igen under ny regi efter helgen, detta för att undvika panik. Slutresultatet blir i alla fall att företagskoncentrationen på banksidan fortsätter att öka, vilket är ungefär som man kan förvänta sig att det fungerar i en kapitalistisk ekonomi där jättehajen Glufs-Glufs äter upp småfisken med glupande aptit.

Man kan alltså se bankstängningar som en naturlig process, men man kan också betrakta den underliggande krisen som ett finansiellt "vållande till annans död" som fullt medvetet genomdrivits av höga beslutsfattare inom ekonomisk politik under flera årtionden. Resonerar man så handlar det mindre om galningar inom den finansiella sfären som spekulerar ihjäl sig och världsekonomin, men mer om de politiskt beslutade avregleringar som öppnat fältet för galningarna. De var inte galna - de följde reglerna.

Några konstnärliga bilder igen


OK, det här är inte så svårt - lönn (japansk lönn, tror jag)



Och det här är tallbark som skiftar i rött och blått, och slår man ihop rött och blått blir det lila. Men det skulle ju kunna vara en energiskt målning också, i olja kanske.



Och slutligen en sådan där rolig "vad är det jag ser egentligen"bild.

Otäck tågkrasch

Det var en otäck tågkrasch i Indien igår, i Västbengalen. Tidpunkten verkar intressant: maoisterna har framgångar, de börjar nå ut till "bildat" folk i städerna som journalister och studenter och vinna sympatier för de utfattiga urbefolkningarna och kastlösa i centrala Indien. Det börjar bli besvärligt för central- och delstatsregeringarna och storbolagen som vill lägga beslag på de mineralrika djungelområdena. Och då kommer denna krasch med många dödsoffer som skylls på maoisterna i CPI(maoist), eller på ospecifierade maoister.

Det som man vet är att en bit räls var borta. Ett nattåg spårade ur och sedan blev rammat av ett godståg med ohygglig blodspillan som följd. Vem tjänar på det? Det kan vara lokala rebeller i Västbengalen som är ansvariga, men jag tvivlar på att gerillaarméns befälhavare på högre nivåer skulle godkänna den här typen av attentat. Det är skillnad mot när man tände eld på ett godståg i förra veckan där det inte var så mycket folk i närheten, eller när man spränger "skolor" som i själva verket är betongfort med paramilitärer i stället för skolelver i salarna.

Hittills har vi bara hört ena sidans version. Ledarna för den maoistiska gerillan verkar veta vad den gör, att attentat och överfall av den här sorten tjänar knappast kampen för Indiens fattiga miljoner (även om tågpassagerna knappast var fattiga lantarbetare). Det framgår av intervjuer med ledande maoister att de inte gillar att lokala militanter placerar sprängämnen
på tåg eller hugger huvudet av folk.

Vad som komplicerar bilden kan vara att gerillan och partiet är en sammanslagning av nordliga och sydliga grupper med delvis olika traditioner. Den nordliga verkar vara mer våldsam än den södra samtidigt som de ledande i partiet i stor utsträckning finns i söder. Man kan undra hur överkommandot i gerillaarmén kan ha någon kontroll över alla små grupper som finns spridda över ett jättelikt område. Men jag väntar på en kommentar från maoisterna också. De brukar be om ursäkt om de gör fel, ett beteende som inte är så vanligt bland folk som för krig.

I någon tidigare bloggpost skrev jag ungefär att gerillans förluster verkar vara ganska små i förhållande till motståndarsidans. Detta verkar bekräftas, även om jag undrar om matematiken stämmer helt. Hur och på vilket konto räknas civila offer i myndigheternas offensiver exempelvis? Eftersom bybor dödas i kampen mot maoisterna borde de väl räknas in på den sidan, men nu verkar dessa offer försvinna. Den indiska statens förluster kanske inte är fyra gånger så stora som maoisternas, men den lider förluster och dess trupper är i dålig form och har dessutom dålig underrättelsetjänst om vad maoisterna företar sig, så för närvarande är det i alla fall fördel maoisterna ... vilket får mig att fundera på om tågkraschen i Västbengalen har aspekter som myndigheterna inte vill tala om.

fredag 28 maj 2010

Marx om bonusgubbar, samt mer om statsskulden

På basen av den kapitalistiska produktionen utvecklas i aktieföretagen en ny svindel med förvaltningslönen, genom att vid sidan och över den verklige direktören uppträder ett antal direktioner och bolagsstyrelser, vilket i själva verket använder förvaltning och uppsikt som en förevändning att utplundra aktieägarna och berika sig själva.

Sålunda skrev Karl Marx i slutet av 23:e kapitlet i band III av Kapitalet. Bonusgubbar fanns alltså redan på 1800-talet!

I föregående blogginlägg citerade jag Marx om statsskulden. Ett stort och läsvärt inlägg om densamma skuld finner man hos herrar Kildén & Åsman. Där görs en del intressanta påpekanden, som att man skall inte bara räkna skulder utan också tillgångar när den ekonomiska ställningen skall fastställas. Och att det är av betydelse vem som sitter på skuldsedlarna: har man i princip lånat ut pengar till sig själv inom landet är det mindre riskabelt än om det är ett gäng utländska bankirer (uppbackade av sina aggressiva regeringar) som står för utlåningen. Fler intressanta observationer finns i den bloggposten.

Vad man kanske kunde tillägga är att de belopp som bankerna lånar ut i riktiga pengar torde vara betydligt lägre än de summor som står på skuldsedlarna. En bank behöver ju bara ha täckning för en mindre del av det kapital som den lånar ut. Men för den lilla insatsen vill man ha jättebelopp tillbaka, ungefär som bonusgubbarna som Marx skrev om!

torsdag 27 maj 2010

Marx om statsskuld och banker

Ett citat från doktor Karl Marx som handlar om ...:

... den moderna staten som gradvis sålt sig till de besuttna genom skatterna och helt kommit i dess klor genom statsskuldssystemet. Dess existens beror på statspapperens ställning på börsen och den har därför blivit helt beroende av de kommersiella krediter som de besuttna, bourgeoisin, ger den.

Verkar ha viss betydelse om vi tänker på Grekland och dess låneproblem exempelvis. Och vidare:

En bankirs förmögenhet, som består av värdepapper, kan inte alls fråntas honom utan att den som berövar honom den samtidigt får kontroll över landets produktions- och kommunikationsförhållanden, Detsamma gäller för ett modernt industrilands samlade industriella kapital.

Det här skrevs omkring årsskiftet 1844-1845, i en skrift som kallas Den tyska ideologin och som inte publicerades förrän 1932. Här har vi lite till, men från första bandet av Kapitalet:

Statsskulden, dvs försäljningen av staten, sätter sin särprägel på den kapitalistiska tidsåldern ... Den enda del av den s.k. nationalförmögenheten, som de moderna folken verkligen har någon andel i är - statsskulden. ... Och i stället för synden mot den helige ande, blir löftesbrott när det gäller att betalning av statsskulden, den synd som det inte finns någon förlåtelse för.

Röda korset på dekis




Är detta en grekisk tragedi? Har gudarna slagit några människor med blindhet så de inte förstår vad de ställer till med, så att de trampar rakt ut i fördärvet och drar allt och alla med sig?

Eller är det helt enkelt en illustration till vad jag skrev igår om förtroende och gratisåkare:

... folk som kapar åt sig mer än vad kollektivet tycker är rimligt. De är också skadliga genom sin negativa påverkan på andra, och förmodligen genom att utropa att ”så gör ju alla” för att ursäkta sin parasitära verksamhet. ... såväl goda som dåliga beteenden smittar av sig. Borde inte detta vara något även för hyggliga borgerliga personer att tänka på? Vilken sorts samhälle vill de ha egentligen? Har deras eget beteende någon betydelse?


Hur många ideellt arbetande människor kommer att vilja offra sin fritid för att gå ut och samla in pengar till Röda Korset när det verkar som om mycket av de insamlade medlen hamnar hos folk som sannerligen inte behöver någon hjälp? Kollektivet tycker nog inte att jättelöner till ledande hjälprörelseidkare är rimligt, och då kommer man att backa ur. Det är obegripligt att inte smarta gubbar som Westerberg har förstått det. Jag tycker synt om alla snälla RK-människor som drabbats av detta, inklusive påhopp av folk på gatan. De vill göra något gott och inte få skit för det!




Får man tro Westerberg kommer Röda Korset på olika sätt att kunna få tillbaka de pengar som af Donner och hans kumpaner svindlat bort. Det är gott och väl, men samtidigt känns det på något sätt konstigt att en person vars moral i vissa avseenden kan betvivlas skall rensa upp efter en person med moral som domstolen fastslagit är kriminell. Jag skrev "smarta gubbar". Det kanske betyder att Westerberg är smart nog att hålla sig på rätt sida av lagen när han tar ut sin jättelön, medan knäppisen af Donner tappade huvudet fullständigt. Resultatet blir ändå ungefär detsamma: de lämnar efter sig en organisation i ruiner och nedslagna eller arga människor som med rätta känner sig svikna.

Problemet kan vara att bland alla energiska och duktiga personer, människor "som får något gjort", finns en ganska stor grupp som har andra egenskaper också. De tillhör den minoritet av befolkningen som jag igår mer eller mindre pekade ut som osolidariska. Kan det vara så att de bara ser sig själv? När de verkar se andra och bekymra sig om deras problem är det ändå bara den egna tillfredsställelsen de ser. Andra människor blir inget annat än medel för dem själva. Det var ju ungefär så som Adam Smith skrev att affärslivet fungerar, så det är kanske inte så konstigt. Men Smith skrev ju också att även den värste buse kunde känna något för sina medmänniskor. Att se andra människor som endast redskap för sig själv, utan att bry sig om deras egna önskningar och välfärd, är faktiskt en definition på ondska.

Nu hoppar aktivister av och Röda Korset börjar få dåligt med pengar i kassan. Det hade varit bättre om basen i organisationen på ett tidigt stadium hade börjat bråka, men så länge allt verkar gå bra är det ju bara besvärligt och pinsamt att resa sig på ett möte och fråga hur det egentligen är med ersättningen till högsta styrelsen ... och när skandalen exploderar är det för sent.

onsdag 26 maj 2010

Själviskhet räcker inte hela vägen


Man skulle kunna vända på den här rubriken i Svenska Gladbladet och säga att "Själviskhet räcker inte hela vägen". Vilket jag som synes gjort i min bloggrubrik. Den konstiga idén att allt blir bäst om alla gör som de vill fungerar inte något vidare, särskilt inte i samhällen där resurser är ojämnt fördelade.

Artikeln handlar om en konferens i Schweiz på något kufiskt Dalai Lama-center. Men innehållet verkar stämma med uppgifter som jag stött på tidigare och refererat till här på bloggen. Här bland annat, och här.

Hjärnan gillar när vi ägnar oss åt välgörenhet. Till och med när vi betalar skatt.

Visst, det är starkt förenklat – men i princip vad neuroekonomerna ser i magnetröntgen när de gör sina experiment kring människors beteende med pengar.


"Usch då" säger nog en del SvD-läsare. Men då torde de tillhöra asociala minoriteter som majoriteten av hyggligt folk kommer att klämma åt om tillfälle gives. Och en grupp som säkert avfärdar neurovetenskaparnas jämlikhetsrön med samma glöd som klimatskeptiker dissar den globala uppvärmningen. "Jag gillar inte det där, därför finns det inte."



Här klongar det till i hjärnan när dess innehavare glädjes av en välgärning mot en medmänniska.


Artikeln är intressant men reser en del frågor (vilket är stimulerande för tanken). Forskningen verkar visa att ju fler människor som bidrar till att hjälpa andra i nöd, desto mer tenderar vi att hoppas på att någon annan betalar. En fullständigt osjälvisk donator tenderar att sluta ge om andra donatorer eller staten går in och hjälper till. Folk som inte är fullständigt osjälviska kommer däremot att fortsätta att ge. (Undrar om detta är generellt eller har en lutning åt anglo-saxiska miljöer där en stor del av forskare och forskning i dessa ämnen torde finnas.)

Vad som är långsiktigt mest effektivt och pålitligast bör man kunna räkna ut själv. Är medmänsklighet beroende av några få eldsjälar kommer det att ta slut med mänskligheten. Bättre att många gör lite länge än att några få blixtrar till helt kort. Och då behövs fungerande skattesystem utan en massa konstiga smitvägar och där man vet var pengarna hamnar.

Motpolen till de extremt altruistiska människorna är fifflarna, de som åker snålskjuts på olika sätt Blir de tillräckligt många kommer de att utgöra en fara för sammanhållningen i samhället och åtminstone göra att det fungerar sämre och mindre ekonomiskt än om alla är ärliga. Ta det aktuella Greklands skattefuskande överklass som exempel. Men är småfuskarna verkligen så många i Sverige?

Jag undrar om inte själva propagandan om ”fusk” kan vara farligt. När det larmas om oerhört stora svinn i olika socialförsäkringssystem, trots att detta torde vara småpengar jämfört med reguljärt skattefusk, är det i sig samhällsskadligt. Man utsår obefogat misstroende, och det är det värsta giftet att ympa in i ett samhälle. Dessutom tycks propagandamakarna vara redo att skada människor som definitivt inte är fuskare och som behöver hjälp - eller är det bara tanklöshet? En del prat om "fusk" verkar faktiskt snarare vara ett fall av tjuven som ropar "ta fast tjuven" för att förvirra omgivningen medan han smiter med rovet!

(Och när man talar om att ”utnyttja systemen”: är inte dessa banker som är ”för stora för att få falla” bland de värsta syndarna, mycket farligare än småfifflare som smiter med några tusenlappar? Där sitter ju hänsynslösa bonusgubbar som ”utnyttjar systemet” och tar hela länder som gisslan i sin utpressning!)

Förutom påstådda ”fuskare” finns det ju riktiga gratisåkare också, folk som kapar åt sig mer än vad kollektivet tycker är rimligt. De är också skadliga genom sin negativa påverkan på andra, och förmodligen genom att utropa att ”så gör ju alla” för att ursäkta sin parasitära verksamhet. En del hyggligt folk luras att så är fallet och dras med, en del försöker kämpa emot, resultatet blir att samhället som kollektiv förlorar. Forskarna har kommit fram till att såväl goda som dåliga beteenden smittar av sig. Borde inte detta var något även för hyggliga borgerliga personer att tänka på? Vilken sorts samhälle vill de ha egentligen? Har deras eget beteende någon betydelse?




OK, du ger mej en banan och plockar mej i pälsen, och så får du en banan av mej och jag plockar dej i pälsen ett tag ... överenskommet? - Det tummar vi på!

Det finns en vulgärbild som kommer från Frans de Waals forskningar om primater och altruism: "snälla apor, elaka människor" ungefär. Men vad han säger (i den enda bok av honom jag läst, Primates and Philosophers) är att det är moralens grundstenar (inte en utvecklad och medveten moral) som finns hos vissa av våra nära släktingar, och som fanns hos tidigare människoarter.

Det handlar bland annat om att förstå sig själv och förstå andras tänkande, att kunna se andras problem som sina egna, och att kräva ömsesidighet i förbindelser. Att ha förmåga till detta behöver inte betyda att man handlar på ett speciellt sätt. Det är som med förmågan till språk: den är medfödd, men den innebär inte att vi kommer att tala ett särskilt språk. Men moralens grundstenar finns hos oss alla, och är nödvändiga för samhällets fortbestånd och utveckling. Efter en lång evolution har dessa grundstenar hårdkodats in i våra hjärnor. Det verkar vara ungefär vad de Waal säger.

Kan man kvantifiera hur stora grupper det rör sig om när man vill se vilka som är solidariska respektive osolidariska samhällsmedlemmar (jo, jag vet att det är provokativt uttryckt)? Här är ett förslag, det är en rapport som kommer från LO: Väljarnas syn på ökande klyftor. Rapport från Kalla Sverige-projektet. En partsinlaga alltså, men i klassamhället är många inlagor just partiska vilket inte behöver betyda att de är felaktiga eller oanvändbara. Några citat:

Nästan sju av tio anser att klyftorna i Sverige är ganska eller mycket stora.

Sex av tio män och nästan sju av tio kvinnor anser att klyftorna är ett mycket eller ganska stort samhällsproblem. Knappt två av tio tycker att klyftorna mellan människor varken är ett stort eller ett litet problem. Lite mer än en av tio tycker att det är ett ganska litet problem. Mycket få, endast två av hundra tycker att det är ett mycket litet problem.

75 procent vill att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor. Endast fyra procent vill ha större klyftor. 17 procent är nöjda med storleken på klyftorna.

Det finns tydliga skillnader mellan blocken när det gäller politikernas ansvar att göra något åt klyftorna i samhället men oavsett partitillhörighet är det en mycket liten andel som tycker att politikerna bör öka klyftorna mellan människor. Och inom varje parti är det en majoritet som tycker att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor.

En slutsats man skulle kunna dra är att "egoisterna" är på sin höjd en fjärdedel av befolkningen och "ärke-egoisterna" bara några procent. De skulle ledigt kunnat röstas bort av "altruistpartiet". Men var finns detta parti? Man anar en suck när rapportförfattarna skriver:

Väljarna efterfrågar en politik för minskade klyftor – vem är beredd att leverera den politiken?

Inte regering och inte opposition, vad det verkar. Hur sjutton har partier som har solidaritet som ledstjärna ändå kunnat få ledare som mest verkar vara inriktade på att smörja den osolidariska minoriteten? Borde den inte ha smörj i stället? I några länder i Latinamerika har faktiskt majoriteten gått till valurnorna och tryckt tillbaka de gamla eliterna. Kanske detta är orsaken till det ursinne som även en del svenskar känner mot dessa demokratiska sydamerikaner: tänk om exemplet smittar av sig! Då är det inte så roligt med demokrati längre!

Nå, för att återgå till starten och försöka med någon slags slutsats: var och en går och pysslar med sitt, men förstår att detta pysslande måste passas in i ett stort samhälleligt sammanhang där man måste ta hänsyn till och hjälpa varandra - då fungerar samhället bäst.

tisdag 25 maj 2010

Underhållningsvåld med förhinder

Här är en uppföljare till mitt tidigare inlägg om inflationskrisen i Sverige under Johan III:s tid i början av 1590-talet. Texten kommer direkt ur Stockholms stads tänkebok. Gammal svensk text kan vara jobbig att läsa, men försök! Enda redigeringen jag har gjort är att dela upp texten i smärre stycken. En kort sammanfattning är tillagd efter texten.


Denn 4 septembris såthe för raette her Bencht Ribbingh,.
Niels Biugh slotzfougte sampt borgmestere och rådh.

Thå steltes för rättenn the twå gulsmeder, Michel Hansonn och Måns Michelsonn, som thenn näst förledne 14 augusti wora för rät­tenn, och bekende thera brott, at the hade sigh emot kongl. maj:tz höghet förseeth och slaget falskt mÿnt, och affsade her Bencht Ribbingh them effter hógb.te kongl. maj:tz befalningh sådane dom, at the på nestkommende odensdagh skulle affrättes på sådant saeth, at nogot aff samma mÿnt som the mÿntet hafue skal smaeltes, och giuthes them i halsenn,

bleff och på förnempde dagh på Södre­malm hårt widh kåkenn strax vtan för portenn på thenn slaethe platzenn altingh tilpÿntet, medh eeldpanner, jeernslefuer, såge­breedenn der the skulde bindes oppå, och the fördes der vd i ringenn, der en stoor mÿckenheet med folck församblet war, och der såge the medh stoor förskreckelse sådane pines tilredningh för ögonenn, och thet som aff theres klippinger stodh smältet på eeldenn, som the dricke skulde,

menn fadrenn thenn gamble vdleffuede mannen gaff sigh nograledes tilfridz, och gick i ringenn och talede på åtskilligt seeth, menendes aen nu, at the funnes wael som hade giort almogenn i riket större skade medh mÿnteth, än hann och hans sonn giordt hade, förthÿ stoor fattigdom hade them dertill drefuet,

denne gambla mannen hade fordom hafft sin gode baerningh, och war nu på armod kommen, hann hade och anno etc. 68, dhå kongl. maj:t kom til/regementet waret mÿntemestere för the skóna Wastena klippinger som wora mÿntet aff fint sÿlfuer vthann nogonn til­setningh, vtaff huilke än nu nogra få finnes eblant folck;

Måns Michelsonn hans sonn bleff så förfaeret i ringen, at han kunde icke stå, vthann satte sigh nedder på jorden, der komme hans hustrw och små barn och graethe bitterlige, och hann war allerede halffdödh, och hans hustrw och barn som smekede honom ökede hans sórgh

menn fadrenn thenn gambla mannen, gick ae som offtest til ­sin sonn och tröstede honom, och baadh honom ware frimodigh, ­och månge menniskior graete och hade stoor meedÿneke medh thetta folcket,

och månge förundrede sigh, medenn kongl. maj:t war enn mildh from konungh, at hans kongl. maj:t skulde nu så skaerpe rättenn, helst effter denna tidz lägenheet, då rikzens mÿnt slogz så swagt, der med månge kunde gifues tillelle at mÿnte falskt mÿnt.

Thet warede så i ringenn wedh pas en halff tima at mestermarmen lagede alting til rede, i thet samma kom budh från h: kongl. maj:t at the wora benådde til liffuet, dagenn der effter bleff effter högb:te ­kongl. maj :tz nådige befalningh thenn gambla mannen förordnet sith frij brödh vdi Danewikz hospital, men thenn vnge måtte wara huart hann wilde, och bruke gulsmedz embetet som han lärdt hade.

Alltså: far och son guldsmed hade åkt dit för falskmynteri. Straffet var att mynten skulle smälts och hällas ner i halsen på dem. Men när de förts till avrättningsplatsen börjar den gamle gå runt och prata med folk och säger att det finns allt värre myntförfalskare i landet (detta måste vara en spark åt kungen) och att det var fattigdom som drivit dem till detta. Dessutom talade han om att när han själv var myntmästare så gjordes mynt av fint silver utan några skumma tillsatser. "Klippingar" som det talas om var fyrkantiga mynt som gjordes på den tiden, man präglade en stor plåt med metallstämplar och sedan klippte man ut dem - därav namnet klipping.

Sonen var helt utslagen och satt på marken medan fadern tydligen fritt kunde gå runt och agitera. Folk höll tydligen med och tyckte att det var skräp med de nya mynten som Johan lät ge ut, stämningen blev upprörd och kanske detta rapporterades till kungen som blev oroad. Det kom budskap från honom om att båda var benådade. Gamle guldsmeden skulle få fritt upphälle resten av livet på Danvikens Hospital medan sonen fick ge sig av och fortsätta verka som guldsmed. De åskådare som hade förväntat sig en stunds underhållningsvåld den dagen fick besvikna gå hem.

Jag har för mig att sonen gjorde om förfalskarbravaden några år senare, men den gången slapp han inte undan straff.

Apa överst på Everest

Ja, det där är väl en ansträngt rolig rubrik, men karln heter faktist Apa. Han är en nepalesisk sherpa som har rekordet med att ha varit på toppen av världens högsta berg 20 gånger. Nu börjar han bli orolig för den globala uppvärmningens effekter på glaciärerna. Isen smälter bort, sprickor öppnar sig och det blir klippor att passera istället för isfält. Det är tydligen besvärligt och farligt. Som om det inte vore farligt redan tidigare, vare sig man kan bli uppsläpad på toppen av Mount Everest av en sherpa eller inte.

Lugnast att hålla sig hemma och inte klänga omkring på bergstopparna tycker jag.

måndag 24 maj 2010

Indisk tillväxt

Medan de gamla industriländerna är skakiga, krisar och har negativ tillväxt finns det andra som går framåt. Indiens premiärminister Manmohan Singh tror på god tillväxt. För budgetåret 2008/2009 var tillväxten 6,5 procent - detta medan Europa och USA krisade ned sig. För 2009/2010 uppskattas tillväxten bli 7,2 procent och för 2010/2011 8,5 procent. Kanske blir det uppåt 10 procent. Under de fyra åren före krisen låg tillväxten på ungefär 9 procent per år enligt Singh.

Noteras bör att Indiens sparande och investeringar är nära 35 procent av BNP. Kineserna är dock värre, med 49 procent. Inte undra på att de asiatiska jättarna växer så det knakar. En gång i tiden blev de nedslagna av den västerländska kolonialismen och imperialismen, men den tiden är över nu.

Baksidan av denna framgång är att stora delar av befolkningen i Indien inte får så mycket, eller inget alls, ut av de ekonomiska framgångarna. Bortåt 800 miljoner lever i extrem fattigdom. Ibland är det värre än så: folk kan förlora på tillväxt. Det gäller bönder som förlorar sin jord mot usel ursättning för att den skall tas i anspråk för industriprojekt, eller för urinnevånare i djungelområdena som blir bortjagade därför att deras hem råkar ligga på stora mineralförekomster. Däremot blir den lilla gruppen superrika indier bara allt rikare, och de är väl nöjda.

Jag brukar halka in på de maoistiska revolutionärerna när jag skriver om Indien. Asia Times har en artikel om hur de kan tänkas påverka den ekonomiska utvecklingen. Skribenten noterar att detta ännu inte märks så mycket, men det kan bli annat läge längre fram. Den ekonomiska och politiska eliten finns i västra Indien, och den har hittills inte brytt sig så mycket om vad som händer i det utfattiga och efterblivna inlandet österut. Men växer upproret till sig kan det bli något som påminner om en långsam ekonomisk strypning.

Det pågår ju en del gruvprojekt i "den röda korridoren" men dessa är förmodligen ofta beroende av att gruvbolagen betalar till maoisterna för att få hålla på. Bolag som slarvar med betalningen kan räkna med att en massa utrustning sprängs i luften. För att få ett bättre grepp på bolagen bör nog dock maoisterna försöka utöka sitt arbete med att organisera fackföreningar och andra massorganisationer på arbetsplatserna och i städerna - det håller man nog redan på med.

söndag 23 maj 2010

Superinflation i Sverige


På Sveriges Riksbank ägnar man sig inte bara åt att räkna pengar och putsa på guldreserven, utan det bedrivs också historisk forskning som kan intressera den som vill få veta mer om Sveriges ekonomiska historia. Man har exempelvis försökt räkna fram prisförändringarna i Sverige sedan 1290.

1290 var Sverige ännu ganska dåligt definierat som geografiskt begrepp, och de flesta som bodde här levde i penninglös själv- och byteshushållning (och räknade sig inte som svenskar utan inbyggare i något landskap), men det kanske vi kan blunda för. Det här är intressant i alla fall, vilket framgår av diagrammet ovan. Kanske särskilt vid det ställe där kurvan gör ett stort skutt och jag har lagt till en pil för att ingen skall missa företeelsen.



Johan III - inflationskungen

Vi kan se att det inte var några våldsamma prisförändringar under de första århundradena. Men ungefär år 1500 börjar kurvan stiga mer märkbart, för att till slut skjuta våldsamt i höjden i slutet av 1500-talet. Det ser nästan ut som om inflationen släpptes loss ungefär när Sverige bröt sig ur unionen med Danmark och Gustav Eriksson av vasa-ätten blev kung och införde arvkungariket i Sverige i början av 1520-talet.

Varför inträffade den där inflationschocken? - Man får tänka på att det där var en tid utan sedlar eller plastkort. Man betalade med pengar som var av metall, och det värde som var stämplat på myntet var vad myntet antogs vara värt, exempelvis en viss mängd av silver. Ett silverstycke som var stämplat som att det innehöll fem gram silver skulle verkligen innehålla fem gram silver.

Det var här som systemet kraschade. Antag att vi har ett mynt som innehåller fem gram silver och har präglad inskrift som säger att "detta är en mark". Nu gör kungen ett enmarksmynt och går ut och köper en säck rovor av en bonde. Bonden tycker att en säck rovor är värd fem gram silver och tar emot mark-myntet. Men kungen har andra dyra utgifter - han måste anställa en massa legosoldater för att föra krig exempelvis - och kommer på en listig plan. Han gör ett nytt mynt, fortfarande med påskriften "en mark", men det innehåller bara 2½ gram silver. Och då har han 2½ gram över och kan göra ytterligare ett mynt. Samma mängd silver, men räknat i mynt så har kungen två mark i stället för en.

Vad händer nu? Han kan köpa en säck rovor och betala med en mindre mängd silver samt kanske köpa en tysk legoknekt. Men hur länge varar den bluffen? Bonden kanske luras första gången men upptäcker snart vad som hänt: han får bara betalt för en halv säck rovor fast han levererar en hel! Och då blir han förb., och nästa gång kungen vill köpa rovor begär bonden två mark för att få de fem gram silver som han tycker att rovsäcken är värd. Och så brakar inflationen igång. Kungen är inte så smart utan försöker med ännu mindre silver i mynten, och de som vill sälja något svarar med att höja priserna för att inte förlora.

Mitt exempel här är grovt tillyxat, men det är ungefär vad som hände. Kung Johan III prånglade ut mynt som var allt mindre värda, vilket fick till följd att varupriserna rusade i höjden. Dessutom försvann en massa fina äldre mynt med rätt metallinnehåll ur marknaden. Folk sparade värdefulla mynt hemma hos sig och försökte bli av med de nya värdelösa inflationspengarna. Men egentligen ville ju ingen ha de nya skräppengarna, så handeln blev lidande. Det blev en plågsam ekonomisk kris.



I den vänstra delen av det här fina huset bodde penningskojaren Johan - det är gamla slottet i Stockholm, Tre Kronor, som brann ner 1697.



Köpare och säljare var inte glada åt det här. En del synpunkter finns nedtecknade i något som heter Stockholms stads tänkebok. Tänkeboken var egentligen mest protokoll från Stockholms domstol, men den innehåller också reflexioner över andra problem. I boken från 1592 kan man läsa (jag har moderniserat språket en del för att underlätta förståelsen):


Vid denna tiden var svenskt mynt så fördärvat, så att då ingen ville ha penningar för sitt gods, utan de som försiktiga vore, de bytte gods mot gods, men de som sålde deras gods för penningar blev besvikna, och många platt utarmade.

Penningcirkulationen försvann alltså och ersattes av byteshandel.

Myntfuskaren själv, kung Johan, dog år 1592, och samtidigt försökte myndigheterna genom myntreformer stabilisera penningvärdet. Det var ett segt projekt, och det underlättades väl inte genom att det var oroligt under 1590-talet: förutom det utdragna kriget med Ryssland som krävde resurser som Sverige inte hade så efterträddes Johan på svenska tronen av Polens kung Sigismund. Några år senare lyckades Johans brutale yngre bror Karl jaga bort polackerna och göra sig själv till svensk konung - en historia som krävde mycket blodspillan.

Som vi ser gick dock den värsta inflationskrisen över efter några år och det blev lugnare prisstegringar. Kriser som påminde om penningvärdets försämring kom tillbaka några gånger senare, som under Karl XII:s krig på 1710-talet och inflationen under Första världskriget.

Dyr papperslapp såld igen


Världens dyraste frimärke är fortfarande världens dyraste efter att det åter har sålts på auktion, meddelar Times of India. Svenska tre skilling banco gul från 1857 har sålts i Geneve, fast varken köpesumma eller köparens identitet har meddelats. Senast det såldes var priset 4,5 miljoner $, och det är väl inte mindre den här gången. Så mycket pengar läggs ut på vad som måste ha varit ett misstag på ett tryckeri för länge sedan! Märket är gult, men den rätta färgen skulle vara grön. Någon tog fel färgpyts verkar det.

PS. SvD skriver om två mille vid förra försäljningen, vilket också är en jäkla massa pengar. Pojken som hittade frimärket 1886 sålde det för sju kronor. I dagens penningvärde skulle det motsvara ungefär 408 kronor. DS

lördag 22 maj 2010

Några konstiga bilder


Jaha, bild ett, en runristning vid Säbysjön i Jakobsberg. Själva bilden blev inte så bra, bland annat för att stället visade sig krylla av hungriga myggor så jag ville snabbt därifrån. Men vad gör man med en halvtaskig färgbild? - Jo, man kan förvandla den till gråskala samt ändra kontrasten, för då börjar den se konstnärlig ut i stället för bara konstig!



Bild två, en del av en sönderbruten knäckepil vid Lillsjön i Bromma. Bara kaos av hela klabbet! Och jag tror det blev bättre i kontrastrik gråskala än som färgbild.



Och så som tredje bild ett svårtolkat motiv - såvida man inte vet att kameran riktades mot den solbelysta botten av Säbysjön. Det är alltså sol och vatten som har skapat det här "abstrakta" motivet. Den konstintresserade klickar naturligtvis på bilderna för att få större format att studera.

Försäkringskassa, krig och annat

En del förvånade ögonbryn har höjts över att fyra svenska militärer som skadats allvarligt i Afghanistan har nekats pengar från Försäkringskassan i Sverige, detta med hänvisning till att de enligt reglerna skulle ha anmält sig till Arbetsförmedlingen vid hemkomsten till Sverige. Jaja, varken vägbomber eller Försäkringskassan är att leka med.

Samtidigt undrar jag hur det är för de afghaner (som till antalet säkert är många fler) som kommer i vägen för "kriget mot terrorismen" men överlever - hur har de det med FK och AF? Finns det någon FK och AF i Kabul, eller i Kandahar som skall bli målet för nästa USAmerikanska offensiv? Är det mindre synd om afghaner än det är om icke-afghanska yrkessoldater som befinner sig i landet som ockupanter? De senare har ju faktiskt betalt, och kan neka att ställa upp.

Och så har jag en reflexion: påminner inte den svenska politiken idag en del om vad "hattpartiet" hade för sig under den så kallade frihetstiden i mitten av 1700-talet? Hattarna var adelns parti, och de hade inget vidare omdöme. De startade krig mot Ryssland 1741 men överlämnade krigsförklaringen långt innan armén hunnit fram till ryska gränsen. Ryssarna slog tillbaka och Sverige förlorade kriget med dunder och brak. 1757 var man dock i farten igen och angrep tillsammans med en del andra stater Preussen. Det var "Pommerska kriget" som Sverige inte vann något på heller. Men en massa vanligt folk förlorade ett och annat - som sina liv.

Vid den tiden hade Sverige också en sorts yrkesarmé. Under fredstid arbetade soldaterna mest som jordbrukare på egna torp som några bönder fick betala för att bygga och utrusta, under kriget var de alltså i fält. Systemet hade funnits sedan slutet av 1600-talet och faktiskt fungerat bra. I början av 1700-talet var svenska armén en fruktansvärd stridsstyrka. Men efter långa krig slets denna krigsmaskin ner, och när hattarna skulle försöka föra krig så var det med illa utrustade trupper. När de svenska ryttarna kom på sina små klena hästar kom preussarna från andra hållet på jättestora stridshästar och slog svenskarna i skallen så det bara blev blodbiff av alltihop. De försökte se ut som Karl XII:s kämpar, men räckte inte riktigt fram.

Dessutom (och här kan vi återanknyta till Försäkringskassan idag) var man inte så bra att ta hand om sina mannar. Många soldater hade familj hemma på torpet, och om soldaten försvann i kriget genom att exempelvis bli tillfångatagen, fanns det risk att familjen helt enkelt kastades ut och ställdes på bar backe för att ge plats åt en ny soldat.

En del av svenskarna som blev fångar i Preussen tog värvning hos preussarna i stället. Efter kriget mot Ryssland utvandrade en del svenskar till Sankt Petersburg. Lenin hade svenska förfäder i sin släkt för övrigt. Vad det gäller dagens krig tror jag väl inte att några svenska soldater kommer att utvandra till Afghanistan, men det kanske är den största skillanden mellan dåtidens och nutidens taffliga krig.

fredag 21 maj 2010

Inte linslus ...


... var det, däremot en strimlus som hamnade framför min kameralins tidigare idag. Graphosoma lineatum är det vetenskapliga namnet enligt en insektsbok. Det är en sorts bärfis (låter inte så trevligt) och enligt boken håller den till på "flockblommiga växter i soliga lägen, mest på hundloka." Och det stämmer bra, solen sken av bara den och jag skulle egentligen ta en bild just av en hundloka när jag fick syn på den här gynnaren.

Svart och röd - det är ju rena anarkistfärgerna!

Attityder


Om det finns någon djup symbolik eller attityd i ovanstående bild, tagen på torsdagskvällen, vet jag inte. Vad det gäller nedanstående foto, knäppt i flykten vid passerande av en busshållplats vid Hornstull, kan dock mer sägas ...



... nämligen att "attityd" nog inte är något som kan köpas över disk. Det gäller även jeans med sönderslitningsskador redan innan de säljs. Varför kan inte trasiga byxor ses snarare som slafs - ja, vi kan väl möjligen säga "dålig attityd" då - än något att inhösta beröm för?

Någon kanske tror att trasiga kläder skall tas som ett bevis för fattigdom, men så jäkla enkelt är det inte. Modet med knän och andra kroppsdelar som sticker fram ur säckiga jeans har ju funnits rätt länge nu, och min gamla mor (1912-2002) gjorde en intressant reflexion: när hon var barn var det "stackars fattiga människor som inte kunde ta hand om sig" som gick omkring i trasiga klädtrasor på det där sättet. "Trasfröken" var en sådan figur på den tiden i Stockholm, antagligen en mentalt förvirrad människa även om man använde den förskönande omskrivningen "original". Vanliga fattiga människor däremot kämpade hårt för att hålla sig hela och rena och inte se förfallna ut. Man stred mot förfallet med tvål och vatten, strykjärn, nål och tråd och skokräm, trots att man kanske inte ens hade kallvattenkran i lägenheten eller huset.

Man kan dra slutsatsen att Sverige under nittonhundratalet blev så rikt att en del ungdomar fått råd att gå runt och se ut som trasbylten. Det kostar dem inget. När det drar genom hålet på byxbenet är det inte det kalla draget från fattigstugan som känns. Inte ännu i alla fall.

Men för att återgå till den kommersiella aspekten av det hela: nu säljer man "attityder" över disk. Borta är den tid när folk fick försöka grunna ut sådana saker själv, och sedan exempelvis köpa en basker om man kände sig som poet eller cylinderhatt om man tänkte sig själv som storborgare.

Jag minns när punken slog igenom (med tuppkamsfrisyrer och andra märkliga attribut). Det dröjde inte länge innan punkare dök upp på reklamtavlorna också. Grejen blev kommersialiserad ganska fort. Nasarna följer ungdomsupproren tätt i hälarna. Kanske de till och med försöker skapa dem. Skall vi tänka oss att det kommer ett nytt mode bland ungdomar: alla skall se ut som bolsjevistiska rödgardister av modell 1919? Det kanske kan bli klirr i kassakistan av det också! Köp din gardistgarderob på Gallerian! (Observera att på reklamskylten har man vänt e-et i Gallerian åt fel håll för att verkligen signalera "attityd".)

torsdag 20 maj 2010

Indisk gerilla spränger tåg


Nu skall jag försöka leka militäranalytiker igen. Indisk press rapporterar om flera sabotage mot järnvägar i samband med den pågående tvådagars generalstrejken i fem delstater i östra Indien. I den största aktionen har minst femton tankvagnar i ett godståg satts i brand och maoister från gerillaarmén PLGA antas ha utfört attacken. Järnvägstrafiken i delar av delstaten Bihar är kraftigt störd. Generellt så talas om att köra tågen med reducerad hastighet nattetid genom gerillazonerna, eller helt ställa in trafiken.

Det här är en process som pågått en tid. Exempelvis kan inte snabbtågen från New Delhi till Kolkata eller ned till Orissa braka på i full fart längre. Det har också hänt att tåg kapats eller stoppats (lär vara en vanligt politisk protestform som inte bara maoister använder sig av). Förutom passagerartåg kan godståg råka ut för angrepp. Nedanför markeringen på kartan ovanför finns de mineralrika områdena i Jharkhand bland annat. Stoppen har alltså ekonomisk betydelse.

När järnvägstrafiken störs så påverkas förbindelserna över norra Indien. Den röda korridor som maoisterna försöker bygga genomkorsas av östvästliga järnvägslinjer, och det verkar som om de får allt större kapacitet för att störa trafiken. Samma sak gäller ju landsvägarna. Frågan är om de så småningom faktiskt kommer att bli starka nog att genomföra en total blockad av landtransporter till jättestaden Kolkata i Västbengalen.

Det finns en speciell polisstyrka för järnvägarna, och bevakningen skärps naturligtvis vartefter krisen blir värre, men det torde vara mycket svårt att bygga ett fullständigt skydd för järnvägarna. Maoister har sprängt räls, tåg och stationsbyggnader förut, och det lär fortsätta så länge inbördeskriget håller på.



Här är en närbild över området där tåget med diesellastade vagnar sattes i brand. Det skedde någonstans mellan Jiwdhara (där den röda markeringen är) och Pipra nere i högra hörnet.

En intressant detalj är det som ser ut som mörka snören som ligger här och där - jag antar att det är en flod som slingrar sig fram och ibland byter lopp. Och när den byter lopp så finns rester av gamla flodarmar kvar en tid innan de växer igen. Tror det kallas "korvsjöar" av geologerna. En flod som slingrar sig så där torde befinna sig på ganska platt mark. Dessutom verkar det av bilden att döma inte vara så stora skogspartier här. Ingen djungel i alla fall. Slutsatsen kan vara att det finns gerillagrupper med kunskaper och utrustning för att genomföra stora sabotage även ute på slättområdena. De indiska myndigheterna kan leva med gerillagrupper som opererar i avlägsna glesbefolkade djungler, men börjar gerillan komma ut på de tättbefolkade slätterna och in i städerna blir läget besvärligare.

"Socialisme på dagsordenen"

Socialismen på dagordningen är en rubrik i danska radikala Arbejderen, och det är ett citat från ledaren för det grekiska kommunistpartiet KKE. Partiets synpunkter är att det inte räcker med motståndskamp, man måste gå vidare mot ett nytt system (jo, det här citatet är på danska, men du klarar säkert av att läsa det):

»Tiden er kommet til at lade en social folkefront for politisk handling og masseaktion tage form, tage tydeligt form, udviklet fra de eksisterende militante kræfter, som skal forøges,« skriver KKE i sit forslag.

Folkefronten skal ikke nøjes med at slå nedskæringsdiktaterne tilbage. Målet er at ændre styrkeforholdet radikalt og skabe en situation, hvor folket tager den politiske magt med et helt nyt system med direkte valg og den økonomiske magt ved at nationalisere monopolernes ejendom og kollektiviseren resten af økonomien.



Nu är det intressant att veta hur KKE mer praktiskt tänker gå till väga och om man har några planer för framtiden. I ett dokument från 12 maj, KKE’s proposal -Solution for the crisis, skriver partiets generalsekreterare om bildandet av en folkfront med ett val:

This front has one choice, creative and realistic. To strengthen the alternative proposal for people’s power and a people’s economy having as key slogan, the socialization of the monopolies, the formation of popular cooperatives in sectors where socialization is not possible, nationwide planning with workers’ people’s control from the bottom up.

Nå, socialister brukar vara bra på att analysera dagens problem och ropa "upp till kamp", men hur ser förslaget ut. Till att börja med säger man att Grekland har en tillräckligt utvecklad ekonomisk bas för att kunna gå vidare:

Greek has a satisfactory level of the concentration of production, the means of production, a trade network, and a specific level of development in modern technology. It has a large, experienced labour force, with an improved educational level and specialization in comparison to the past, a large labour force in science.

It has valuable natural wealth-producing resources, important reserves of mineral wealth, which are an advantage in industrial production and the production of consumer goods.

It has the great advantage that it can ensure sufficient food supplies for people’s needs as well as for external trade. It has capabilities in the production of modern products, machinery, tools and appliances.
Därför har man ett val, att göra om den föråldrade ekonomiska basen och därmed den politiska överbyggnaden:

The choice is one: a change in the historically outdated social relations of ownership that determine the political system as well and concern the basic and concentrated means of production in the following areas: energy, telecommunications, mineral wealth, mining, industry, water supply, transportation.

Socialization of the banking system, the system of extraction, conveyance and management of natural resources; external trade, a centralized network of internal trade; housing for the people, research and the democratic provision of information to the people.



För delar av ekonomin som inte passar in i storskalig samhällsägd ekonomi tänker man sig kooperativ som ändå har en anknytning till central planering:

We estimate that there may be areas that will not be included in complete, nationwide, universal socialization. Complementing the socialized sector, a sector for the productive cooperatives in small-level agriculture may be formed, of small businesses in branches where concentration is low. Their participation in cooperatives will be understood as a beneficial choice, based on experience that exists from the monopoly ring.

The socialized as well as the cooperative sectors, production and distribution as a whole must be included in a centralized, national economic mechanism of planning and administration so that all of the means of production and the labour force can be mobilized, so that every possible form of international economic cooperation can be utilized based on mutual benefit. Domestic production will be protected and the interests of the workers will be protected from any possible consequences that arise from the needs of external trade.

Man förespråkar alltså central planering, men utan att gå in på praktiska detaljer - man får väl tänka sig många datorer i alla fall:

Central planning is necessary in order to formulate strategic goals and choices, in order to prioritize branches and sectors, to determine where greater forces and means will be concentrated. The materialization of programming demands distribution by branch and area, and first of all, workers’ control of administration in every production unit and service, in every administrative organ.

För att klara av detta måste det finnas en regering som är folkmaktens organ, för att ta hand om folkets behov och se till att produktivkrafterna utvecklas:

The government as an organ of people’s power will be obliged to ensure the participation of the people in this completely new, totally unknown task, to support the people’s movement, to support and to be monitored by that within new institutions of workers’ and social control.

The centrally planned development of society is a need that stems from today’s demands, first of all the demands of mankind which is the primary productive force. The need to satisfy the wide-ranging modern needs of the working people, the need for the means of production to develop, for science and technology to develop for the benefit of the people, make central planning a vital necessity.




Man vill ha handel och annat utbyte som baseras på ömsesidigt intresse, däremot (och detta måste låta hotfullt för alla lånehajar och skattefuskare) kommer man att granska den offentliga skuldsättningen:

People’s power promotes intrastate commercial agreements and exchanges, agreements for the utilization of techno-knowledge based on mutual interest.

The public debt will be re-examined under people’s power with the main criteria being the interests of the people.

At the very beginning, people’s power will have to confront an organized internal and international reaction. The EU and NATO, the agreements with the USA, do not leave much room for maneuvering by EU member countries.

Ibland sägs det att vänstern i det kontinentala Europa är EU-positivt, till skillnad mot skandinaverna. Men KKE anser att det är oundvikligt att går ur:

The solution to this problem by withdrawal from the EU is inevitable with the aim a self-reliant, popular development and cooperation that is in the interest of the people.

Men det finns ändå sympatiskt inställda krafter inom EU-parlamentet. I ett upprop som citeras hos Svensson (komplett, på engelska här) manar ett antal ledamöter av vänstern inom parlamentet (däribland Eva-Britt Svensson, svenska Vänsterpartiet) till sympatiåtgärder för grekerna.

Utvecklingen är utomordentligt intressant. Kapitalets allt aggressivare sparkar mot bland annat Europas folk har inte gjort alla mer rädda och eftergivna och beredda att överlämna allt vad de har för att slippa bli ihjälsparkade - i stället blir motrörelserna kraftfullare och formulerar sina alternativ. Och det borde inte vara så svårt i dagens Europa. För hur kan man motivera att smågrupper av spekulanter skall tillåtas plundra den absoluta folkmajoriteten? Vad har de olika ländernas alltmer parasitära överklasser för existensberättigande? Hur länge kan de sitta kvar när folken upptäcker att de inte behövs?

Vi har något som faktiskt påminner om en revolutionär situation: två klasser står mot varandra och ingen vill ha det som tidigare. Motsättningarna är så stora att de inte går att lösa inom det nuvarande systemet (däremot kan de fortleva på grund av att överklassen har tvångsmedel för att se till att ingen verklig lösning sker). Men eftersom överklassen är den onödiga och underklassen den nödvändiga klassen kan historien bara sluta på ett sätt, sett långsiktigt.

Nu är det Grekland som är brännpunkten mellan kapital och arbete. Där var det militärkupp 1967, en skam för Europa och för det NATO som påstod sig vara "demokratins försvarare" men som gladeligen accepterade diktarorer och diktaturer i sina led. Undrar om någon sitter och planerar en ny kupp nu? I borgerliga media skulle detta säkert välkomnas - för grekerna är ju bara en samling fuskare och latmaskar, eller hur?

onsdag 19 maj 2010

Öresundsbro och dålig tillväxt

Sveriges Radio refererar kort till en undersökning som gjorts av SEB, och där det hävdas att Öresundsbron inte varit ett lyckat projekt i alla avseenden. Den har funnits i tio år, och under den tiden har tillväxten i Skåne varit sämre än i Sverige i övrigt.

Kan det möjligen bero av att bron ligger på fel ställe: det är en lokalförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn, inte en förbindelse mellan Skandinavien och det kontinentala Europa. Hade man velat ha en sådan länk hade det nog varit bättre att lägga den i norra delen av Öresund. Att bygga en bro räcker alltså inte. Det måste finnas rätt samhällelig struktur omkring också. Då kan man få en region som lever och frodas.

Sämre tillväxt, och dessutom är Skåne ett av de områden i landet där kriminella ligor och politiska grupper av mer eller mindre brun karaktär gjort mest väsen av sig. Jag undrar om det finns något samband? Jag törs inte påstå att det hänt något med ekonomin eller den politiska miljön om lokalbron mellan Malmö och Köpenhamn inte hade byggts (då kanske det hade varit ännu värre) men man får se upp när projektmakare kommer med sina fina planer och talar om hur bra allt skall bli bara man genomför deras svindyra idéer.

tisdag 18 maj 2010

Eldguden flyger i luften


Någon gång har jag nämnt Indiens rymdprogram. Ännu har man inte kommit så högt upp, men arbete pågår. Vad man däremot har lyckats med är ett program för raketer som kan transportera kärnvapen långa sträckor - det är inget som indierna hymlar med.

Den hinduiska eldguden heter Agni, och raketerna har döpts efter honom. Agni-I kan skicka iväg ett lass 700 kilometer, Agni-II klarar att transportera en raket på 17 ton och med ett tons stridsspets 2000 kilometer. Sedan finns Agni-III som skall klara av 3500 kilometer. Man har haft en del motigheter med raketer som inte kommit så långt, men nu har en testskjutning från Wheeler Island utanför delstaten Orissa med en typ-II lyckats. Platsen är markerad på kartan ovan.



Så här ser ön ut när man går närmare...



... och ännu närmare, då ser man några stora mystiska byggnader på högersidan ...



... och ännu närmare en rund struktur som skulle kunna vara uppskjutningsplats. Men den senaste uppskjutningen tycks ha skett från en ramp som körts på järnvägsräls. Det kanske beror av att den indiska militären vill ha raketvapen som kan transporteras runt på landets väldiga järnvägsnät och därmed vara svårare för fienden (= Pakistan eller Kina) att slå ut.



Här har vi Agni själv. En tvåhövdad gud med flammor runt sin dubbelskalle. I en av de många armarna ett svärd, i en annan något som ser ut som en jättestor tandborste.

Man skulle kunna tycka att en del varningsklockor skulle ringa här: Indien har kärnvapen, man har en viss tendens att vilja lösa konflikter med våld, man är i permanent krigstillstånd med Pakistan och har olösta gränskonflikter med flera grannar (varav Pakistan och Kina också har kärnvapen). Men inte. När det larmas så larmas det om Iran som inte har atombomber, som inte har en historia av att hota sina grannar (men som hotas av flera makter som bland annat just har a-bomber i sina arsenaler).

Några små kompletteringar ...

... till föregående inlägg. Jag skrev ganska generellt om att moralen inte är så bra bland regeringstrupperna. Så här skriver Times of India om stämningarna bland dessa när nu tvådagarsstrejken utlyst av maoisterna har startat i fem delstater:

Security forces stayed fearful in their base camps and life was hit in several parts of Chhattisgarh as a 48-hour strike called by Maoists began on Tuesday.
...

"In Bastar, an absolute terror-like situation is prevailing. Forces are hardly moving due to fears of Maoist attacks... they are feeling terrorised at their base camps," said a senior government official based in Jagdalpur, the headquarters of Bastar region.

Maoisternas gerilla, PLGA, har satt sig i respekt, det är uppenbart. Bastar är en av dess starkaste basområden.

En annan artikel kanske korrigerar vad jag skrev om "specialpoliserna" som i stort sett outbildade. Det finns en grupp bland dem som kalla Koya commandos och det antyder att de kanske fått skolning på någon av den indiska krigsmaktens läroanstalter för djungelkrig. Att kunna slå ut en sådan grupp måste vara en ännu större fjäder i hatten för gerillan. Man kan utgå från att PLGA:s ledare var helt klara över vad det var för folk som fanns på bussen de sprängde, spanade noggrannt och tog chansen när den erbjöd sig.

Det finns ett antal commandoliknande grupper i de olika indiska delstaterna. De antas bekämpa gerillan med gerillans egna metoder. Lyckas gerillan skrämma in även dem i sina läger har den kommit långt. För det är en sak som regeringssidan har svårt med: att skaffa sig samma folkliga förankring som gerillan.